Sex och jävligt offside: Om seedning och språkbruk
Dagens lista fäller en tår över den som lämnat, gläds åt den som kommer och slår på det allra mossigaste av vis ett slag för ett vårdat språkbruk.
Markus Halsti (3)
Häromdan fick vi ännu ett fantastiskt fint och bitterljuvt avskedsbrev, komplett med referens till den egna läktarsången. Det var högst väntat att Markus Halsti lämnar, men det definitiva beskedet kändes sorgligt ändå. Ännu en kulturbärare försvinner. Vem ska nu, långsamt i sin ensamhet, vagga tillbaks mot egen planhalva medan lagkamraterna TV-puck-hög-jublar över ännu ett mål? Ingen, gissningvis. Nu ser det visserligen ut som om Malmö får möta Halstis nya lag under Bradenton-lägret, men precis som flera röster redan påpekat vore det såklart fint om en ordentlig avtackning inför fyllda läktare kunde ordnas.
Silly season (2)
Många spelare ut, men länge oroväckande tyst på in-fronten. Men i måndags, just efter att det kablats ut att Halsti inte förlänger, tog det fart. Jag tog en titt på forumet då, och konstaterade att flera inlägg är ganska ljumma gentemot Tobias Sana. Det tycker jag är underligt. Visst, han har inte platsat alls i säsongens Ajax och höll mest till i andralaget under säsongen dessförinnan. Men ändå. En spelare som spelade i landslaget för bara drygt två år sedan och som kommer från ett holländskt topplag. Kvick och teknisk. Om man inte är nöjd med det, vilken kaliber förväntar man sig på nyförvärven då? Och om man ska tro siffrorna som avslöjas på diverse fotbollssajter: Rejäl sign-on-bonus, visst, men en ytterst blygsam övergångssumma. Sammanlagt känns inte fem miljoner alltför blodigt. Jag är helnöjd.
Sen får det gärna bli verklighet med nån av Rasmus Bengtsson och Victor Nilsson Lindelöf också.
Tillägg onsdag eftermiddag: När ovanstående skrevs var det tisdag kväll och Sana var inte officiellt klar än. Det är han nu. Punkten får dock fortsätta heta "Silly Season" ändå.
Match i Abu Dhabi (NY)
Njae, inte heller detta år känns väl landslagets januariutflykt brännhet. Återbuden har dessutom stått som spön i backen. Till exempel har Emil Forsberg, Magnus Eriksson och Filip Helander tvingats tacka nej. Dock finns det fortfarande fem MFF-spelare kvar i truppen, och det gör att det hela trots allt känns lite intressant. Expressen tror på en startelva imorgon där Robin Olsen, Erik Johansson, Lewicki och Kiese Thelin ingår (Tinnerholm får alltså i så fall vänta lite). Och det mot ett Elfenbenskusten som generalrepeterar inför Afrikanska mästerskapen - den turneringen startar på tisdag för ivorianiernas del - och därför lär mönstra en del namnkunnigt folk.
Jasmin Sudic (NY)
De flesta spelare som lämnar oss önskar man allt gott. Men det finns vissa som man hoppas på ännu mer för; såna som förtjänar all framgång man rimligen kan få utan att längre officiellt vara en del av världens finaste fotbollsklubb. Ricardinho var en sån, mannen på plats ett ovan en annan. Och så har vi Jasmin Sudic. Som trots tre korsbandsskador fortfarande spelar i allsvenskan. En av Mjällbys bättre spelare ifjol, och det värmer hjärtat att Häcken, ett lag som förvisso alltför ofta har den dåliga smaken att vinna över oss men som spelar positiv fotboll och hör hemma på den övre halvan av tabellen, nu skriver kontrakt med honom.
Åge Hareide (NYGAMMAL)
För ungefär ett år sen kände jag mig inte alldeles övertygad. En man som egentligen hade slutat, är det verkligen rätt man det? Tänkte jag då. Herregud så dum jag var. Så fel jag hade. Och så glad jag är att jag hade så fel. Kan han upprepa 2014 års motstyckelösa framgångar 2015? Kan han till och med överträffa dem? Det återstår att se. Men kan nån, så kan Åge.
Seedningsnoja (NY)
Vårt inträde i 2015/16 års europacupspel är bara sisådär ett halvår bort. I väntan på Peter Linds magnifika seedningssammanställningar kan man redan nu börja slå små getögon på hur det går i de ligor vars mästarlag har samma väg till Champions League som vi. Detta är särskilt intressant ur seedningssynvinkel. Givetvis gav höstens framgångar oss en knuff uppåt i seedningstabellen. Vi ligger just nu på 12,545 poäng. Detta kommer helt säkert att räcka till plats på den seedade halvan i andra rundan. Där var vi ifjol oseedade, men hade ändå turen att dra Ventspils. Och faktum är att det finns visst hopp om seedningen även i nästa runda. I korthet är det så, att ju fler lag med låg seedningspoäng som vinner sina respektive ligor (europeiska toppligor undantaget, de spelar ingen roll här eftersom de som bekant har direktplatser till CL), desto bättre för oss. 12,545 hade räckt till 14:e plats bland den tredje kvalomgångens 20 lag ifjol. Alltså: Blir fyra stycken fler ”lågseedade” lag än ifjol ligamästare, hamnar vi på ”rätt” seedningshalva i år. Och tittar man då på de länder som låg på platserna där runtomkring är läget – fortfarande ur ren seedningssynvinkel, jag har inga andra synpunkter på lagen nedan – följande just nu:
I Serbien ser det mörkt ut. Högseedade Partizan leder övertygande. I Polen gör vi klokt i att hålla tummarna för Slask Wroclaw, som för närvarande är 3 poäng efter Legia. Men i Slovenien leder Domzale. Det är bra. Och i Moldavien vill vi inte att Sheriff ska vinna. De ligger dessbättre en bit efter. Istället sitter Dacia i förarsätet där. Det ser också ljust ut i Israel (Maccabi Tel Aviv bara tvåa) och Bulgarien (där lågseedade CSKA Sofia är i topp, och inte Ludogorets). Och så vill vi att Midtjylland håller undan för FCK i Danmark. Sammanfattningsvis: Hoppet lever!
Nu är inte tanken här att såga Emil Forsbergs val av klubb. Han tjänar helt säkert bra pengar i Leipzig, nivån är hög men rimligen inte så tempokolliderande hög att det blir omöjligt att platsa. Och det är säkert spännande att bli del i ett lag med höga ambitioner för framtiden. Oavsett detta lags underliggande kommersiella drivkrafter.
Och jag inser att det inte går att värja sig mot det faktum att pengar pratar, att fotboll är en genomkommersialiserad sport, och att den därmed genomsyras av näringslivstänk, -terminologi och -språkbruk.
Men nån måtta får det vara.
Jag är makalöst trött på att fotbollsklubbar omnämns som ”projekt”. Jag tror jag uppfattade begreppet för första gången då Zlatan flyttade till PSG. Nu används det i allehanda artiklar och det verkar som om det överhuvudtaget inte går att nämna Red Bull-klubbarna utan att kalla dem för ”projekt”.
I arbetslivet består ett projekt av obegripliga excelblad, orimliga tidplaner, ändlösa möten, gaggiga workshops. Eller, när foretagande.se skalar bort raljerandet, låter definitionen så här: ”en tillfällig aktivitet som genomförs för att nå ett klart definierat mål.”
Det är det där med tillfälligheten jag värjer mig mot. För inte följer vi vårt blåa projekt, från München till Solna Stad? Inte menar vi att Malmö är Skånes projekt, för hundra år sen tills idag? Nej. Stadionbyggen, införande av nya biljettsystem, julevents i restaurangen: Sånt kan gå under projektflagg. Malmö FF:s fotbollsspelande kan det icke. Därtill är Malmö FF alltför beständigt.
