Sex och Jävligt offside: Poängens läkande kraft
Nej, det har inte sett helt perfekt ut. Men om vi skalar bort alla invändningar och allt runtomkring-prat, vad hittar vi då där, allra längst in i själva kärnan av det väsentligaste? Jo, detta: Sex poäng på två matcher.
Full pott (NY)
Hade det varit festligare om det redan nu visats upp ett spel som känts färdigare, men haft lite missflyt och fått nöja oss med två kryss? Mitt svar är enkelt. Nä. Det hade det inte. Absolut inte. För, som sagt, hur man än vänder och vrider på det är det poängen som räknas. Även om de hämtas hem med ett visst mått av gnissel i maskineriet. Och fler poäng än vi har just nu, det går inte att ha.
Karaktärsseger (NY)
Det ska erkännas: att laget åkte hem från Grimsta med alla tre poängen känns en smula jackpotartat. För visst fanns det en hel del som påminde om de dystraste stunderna ifjol. Det myckna runtrullandet och avsaknaden av heta målchanser, till exempel. Så måhända en tursam vinst (det är man inte bortskämd med). Men jag väljer hellre att följa exemplet från intervjun efter match med Isaac Kiese Thelin på Discovery+ och kalla det en karaktärsseger. Och det finns annat att ta fasta på i detta. Som att det fanns kraft på bänken som kom in och gjorde skillnad, som att det satsades offensivt, som att det maldes på mot en möjligen allt tröttare och möjligen allt nervösare motståndare. Och, inte minst, ambitionen att fortsätta framåt:
Jubla lagom (NY)
Om jag med sisådär en kvart kvar i lördags erbjudits ett kryss hade jag tagit det utan ett ögonblicks vidare prut. Men så slätstruket resonerades det uppenbarligen inte på plan. Trots att insatsen inte saknade skönhetsfläckar var det inte tal om att bevaka den poäng Malmö FF via ett mål av från-ingenstans-karaktär plötsligen hade. Istället tyckte laget se det som en absolut självklarhet att gå för vinst. Se bara hur kvitteringsmålet firas: några snabbt ihopklatschade handflator, rask språngmarsch tillbaks till egen planhalva – och framgångsrik jakt på ett segermål.
Johan Dahlin (NY)
Möjligen lite långhårigare i år, men fortfarande samma förkroppsligande av Det Upphöjda Lugnet. I takt med att fler offensiva pjäser skickades in i lördags blev omställningsutrymmet för BP otäckt stort. Men om inte möjligheterna glidtacklades bort av vårt mittförsvar eller bollarna sparkades utanför målramen, då var Johan Dahlin i vägen.
Skytteligaledaren (NY)
Förvisso en ledning han just nu delar med Häckens Bénie Traore, men det kan ändå sägas att Isaac Kiese Thelin gett tvivlarna svar på tal under allsvenskans inledande omgångar. Ett tekniskt nummer av häpnadsväckande klass och en måltjuvslång tå, och matchen var vunnen. Målsnittet så här långt: 1,5 per match. Finns det nåt att anmärka på? Ja, om det fanns en ambition att sprida ut målskyttet på fler fötter har det hittills gått sådär med den saken. Men det är knappast Kiese Thelins fel.
Premiärseger (NY)
Under de första tjugo minuterna av premiären i division 1 södra såg det ut som om damernas segertåg spårat ur rejält. Men man tog sig samman och vände till premiärseger. Hemmapremiär på söndag mot ytterligare ett Göteborgslag (Örgryte).
Att följa andra allsvenska matcher efter att Malmö FF vunnit på omgångens första speldag är både intressant och avkopplande. Med det allra förnöjsammaste av sinnelag kan jag tillåta mig både beundrande hummanden åt imponerande aktioner och muntra skrockanden åt klantiga misstag. Men denna lite avslappnade attityd rimmar illa med matchernas efterspel i TV-rutan. Från experthåll och i intervjuer vankas stränga blickar och allvarsord, särskilt nu när ett par av de större klubbarna står på noll poäng. Domedagstrummorna mullrar. Allt tycks förlorat. Efter två omgångar. Klubbarna själva må mässa sitt mantra om tålamod och att vara på rätt väg, men omgivningen tycks inte så sugen på att lyssna på sånt. Fast det uppskruvade tonläget är kanske bara ett tidens tecken och inte någon dålig sak. Vad vet jag. Men i alla fall, känns det inte som om det nattsvarta mörkret infinner sig mycket omedelbarare nuförtiden?
