Sex och jävligt offside: Sånger, ångestnivåer och en ljuvlig touch
Mungiporna uppåt efter 7-1 i lördags. Här är veckans lista.
Emil Forsberg (och i synnerhet hans bolltouch) (3)
Försäsongen har tillhört Emil Forsberg. Ende målskytt i träningsmatcherna, och det var knappast någon överraskning att han till sist fick rulla in en boll mot Degerfors också. Men det handlar inte bara om målen han gjort. Han utstrålar pondus på en annan nivå i år, och så har han ju sin fantastiska touch. Bollen liksom bara dör, limmas fast, vid hans fötter. Till synes utan att han anstränger sig. Det är ljuvligt att se, och det gör att det finns gott hopp om att året fortsätter tillhöra Forsberg.
Ångestnivån (NY)
Ny säsong är just igångsparkad. Visst är det härligt. Både kula och vår i luften, massor av spännande matcher och publikfester att se fram emot. Jo. Så är det ju. Men det är trots allt också så att allt detta har en baksida. Ångesten. Oron. Den närmast patologiska nervositeten och besvikelsen efter förluster, där man förbannar sig själv för att man en gång fastnat i detta (och, om man har barn, också kan oroa sig för att man överför detta osunda surande till dem).
Men - och nu ska jag inte göra detta till något allmängiltigt, men för mig personligen - är det ändå något lite lättare säsongen efter ett guldår. Pressen känns inte lika hård, det är inte samma i-år-då-för-ihelvete-frustration, ångestnivån svämmar inte över alla bräddar. Jag går in i året med ett hanterbart sinnelag. Det är skönt.
Tävlingsspel (NY)
Försäsongsmatcherna var inte bara relativt få till antalet, de var heller inte alltför resultatmässigt festliga. Blott en vinst, blott tre mål gjorda. Men så var det dags för tävlingsmatch, och plötsligt skingrades både tvivel och orosmoln. I ett slag gjorde vi mer än dubbelt så många mål som vi mäktat med på fyra matcher sammanlagt. Och överlag en intensitet i spelet som såg riktigt lovande ut.
När detta skrives har de båda andra lagen i vår cupgrupp just spelat 0-0, och som alla vet är ett oavgjort resultat mellan våra antagonister nästan alltid positivt för oss. Den självsäkre - övermodige? - hävdar förstås, med viss rätt, att man inte ska bry sig om vad de andra lagen gör. Vi ska bara se till att vinna våra egna matcher. Jag säger att man tacksamt ska ta emot all hjälp man kan få. Rent principiellt, liksom.
Simon Kroon (NY)
Måste vara så populistisk att lördagens hattrickman kommer med på listan. Och egentligen handlar det såklart inte alls om populism, utan om att Simon Kroon sannerligen förtjänar att finnas här. Tre mål, massor av goda initiativ och numera en egen sång:
Simon Kroon, Simon Kroon
Simon Kroon, Simon Kroon.
Han är från Malmö Stad
Han gillar bubbelbad
Ryktet om Silly Seasons död är överdrivet (NY)
Det blev inget med ghanesen Dominic Adiyiah. Säkert rätt. Idag har ett rykte om gamle Blackburn-spelaren Morten Gamst Pedersen cirkulerat. Vet inte hur mycket realism som finns att spåra i det … men hursomhelst, jag ser gärna att silly season fortsätter och portarna står öppna inåt (inte utåt däremot) ett tag till. Tittar man på truppens anfallare och yttermittfältare summeras de till sju: Rosenberg, Magnus Eriksson, Molins, Cibicki, Petar Petrovic, Kroon och Forsberg. Visst kan Thern eller - som i lördags - Rakip spela på kanten, visst kan Miiko flytta upp … men de gör sig ju alla egentligen allra bäst på andra positioner. Så för att få ihop till principen med två spelare på varje plats, torde det rent numerärt finnas plats för någon offensiv spelare till.
De i utlandet (NY)
En liten blick ut i Europa berättar att det var en bra helg för några av våra flydda hjältar. Mathias Ranégie gjorde äntligen mål igen; två stycken till och med, när Watford slog Blackpool med 4-0. Även Tokelo Ranties Bournemouth utklassningsvann - 5-0 mot Doncaster. Ingen nätkänning för Tiki dock, han började på bänken och kom in i 75:e minuten. I Spanien gjorde däremot Daniel Larsson mål för sitt Valladolid, när laget kryssade mot Malaga. Genclerbirligi fick stryk med 2-0 borta mot Fenerbahce, men Jimmy Durmaz spelade hela matchen. Jiloan kunde glädja sig åt Hoffenheims 6-2 mot Wolfsburg, men var säkert inte lika nöjd med att bli kvar på bänken matchen ut.
I november rapporterade medierna om att Kentaro Group, som äger TV-rättigheterna för Allsvenskan och Superettan till och med 2015, hade allvarliga ekonomiska problem. Under kontroll, sades det kort därefter, men just efter nyår kunde bl a Idrottens Affärer och Fotbollskanalen berätta att faran inte alls är över. Exakt status just nu hittar jag inget om, men igår kritiserade i alla fall Philippe Huber, en av Kentaros grundare, 51-procentsregeln på fotbolldirekt.se. Huber menar att svensk fotboll måste öppna för utländska investerare (som tydligen står på kö för att pumpa in pengar) för att kunna ta kliv framåt. Tja, jag vet inte jag ... kanske är det bara tramsigt, småaktigt och okunnigt att försöka se nåt samband här. Och jag inser att Huber gärna vill sälja sina sändningsrättigheter så dyrt som möjligt. Men i alla fall, om man nu anser sig argumentera hållbart när man säger att hjärta, supporterengagemang och känslor kan underordnas möjligheter till ekonomisk konstgjord andning, skulle inte ordens klang varit något renare om de egna finanserna befann sig i oklanderlig ordning ... ?
