Sex och Jävligt offside: Se ljuset
Veckans lista tar ett djup andetag, skuffar undan de mörka tankarna och försöker blicka framåt med något som i alla fall påminner om tillförsikt.
5-3 (NY)
Åtta matcher kvar, och fem av dem spelas på hemmaplan. Visserligen har vi hittills vunnit lika många matcher – sju – hemma som borta, men i övrigt pratar inte bara känslorna utan också statistiken till hemmaplanens fördel. Hemma har vi i snitt mäktat med 2,6 mål framåt och släppt in 1,3. Betydligt målsnålare borta: 1,25-0,75. Poängsnittet är 2,3 respektive 2,0. Den där typen av siffror betyder kanske väldigt lite just nu ... men ändå: fler hemma- än bortamatcher återstår. Det kan inte vara illa.
En förlängning (NY)
Den här hade det byggts upp för. Ganska många dagar innan det kommunicerades officiellt skrev tidningarna om att Markus Rosenberg skulle förlänga ytterligare ett år. Fast samtidigt – det där var ju en sån sak i alla fall jag inte riktigt vågade ta ut i förskott. Men nu är det så. Rosenberg spelar ett år till. Det är prima. För även om han kanske inte varit alltigenom fantastiskt makalöst lysande i de senaste matcherna är han på nåt vis, som den här spalten varit inne på tidigare, större än sina prestationer. En ledare. Ikonisk. Även 2018.
En annan förlängning (NY)
Den här däremot, den kom som en blixt från en klar himmel. Jag fruktade att Anders Christiansen skulle lämna förra månaden (till Israel, till exempel), och när han nu inte gjorde det trodde jag nog att uppbrottet bara skjutits upp till runt nyår. Och visst, så kan det möjligen fortfarande bli, helt uteslutet och omöjligt är det förstås inte att han går vidare. Men ett kontrakt som sträcker sig över 2022 säger ändå nåt. Inte bara att vi knutit en riktigt bra spelare till oss för lång tid. Nej, det här, som man brukar säga i arbetslivet, det har ett stort signalvärde.
Intressant, på gränsen till kusligt, att vinsterna uteblir när han inte är med (som SDS visar här). Låt oss hoppas att låret håller och han finns på plan på söndag.
Utrymme för förbättring (NY)
Ja. Nu ska det förstås inte bli tal om något flåshurtigt livscoachande, att se möjligheter istället för hinder och sånt trams, här. Men det finns ju faktiskt, jo faktiskt, både utrymme och fog för att titta framåt. Det är inte kört. Det är inte förbi. Tvärtom. Vi har allt i egna händer. Och sju – lika många som de där som vågade livet, som Kurosawas samurajer, som Snövits dvärgar och därtill namnet på Madness tredje och tredje bästa LP – poäng ner.
Återstår bara för spelarna att omvandla sin svidande självkritik till perfekta prestationer. Bara det.
Anton Kralj (NY)
En av de sex som förra veckan fick lärlingskontrakt är Anton Kralj. Han lånades i slutet av juli ut till Gefle, ett lag som då var fast förankrade på nedflyttningsplats i Superettan. Någon dag senare debuterade han med ett inhopp mot Varberg. Sedan dess har han varit ordinarie. Spelat samtliga minuter. På de senaste åtta matcherna - de med Kralj som startman - är Gefles facit fem segrar, två kryss och en förlust. Laget har inte bara lämnat nedflyttningsplats, utan också kravlat sig över kvalstrecket.
Viktor Lundquists Twitterbingo (NY)
Dåliga resultat skapar ofta supporterfriktion och söndring. Frustrationen slår över i irriterade meningsutbyten och fotknölssågningar av kamraters och kamraters kamraters synpunkter. Själv växlar jag skamlöst mellan att vara en sån som klagar på att laget spelar dåligt, och en sån som raljerar över andra som klagar på att laget spelar dåligt. Fast oavsett vilken fot jag står på just för tillfället tycker jag att Viktor Lundquists Twitterbingo, som en kamrat tipsade om häromdagen, var välfunnen.
Vad prata om här, en dyster vecka som denna? Då analyserna redan stått som spön i backen, menar jag? Psykologiska aspekter har varit på tapeten. Attityd och vilja har ifrågasatts. Ytterligare ett hörnmål i fel bur noterades i söndags, och det generellt sviktande försvarsspelet (och ja, i början av säsongen släppte vi inte till många målchanser, så där har det hänt något) har kritiserats. Liksom de sena bytena och klena användandet av nyförvärv.
Och för att knyta an till punkt 1 så har bortaspelet inte varit bra på sistone. Vi har gjort fyra tämligen mediokra bortamatcher i rad (dit räknar jag alltså mötena med Sundsvall och Djurgården), men jag har faktiskt inte sett så mycket prat om konstgräs. Så kanske dags att väcka upp och peka finger på den gamla ärkefienden ... ?
Eller … nej. Inte, förresten. Jag hittar inget specifikt att fokusera på här idag. Men, som sagt, det är skönt att det är fem hemmamatcher kvar.
