Sex och Jävligt offside: Semester i skenet av ett skinande cupguld
Speluppehåll tills i slutet av juni. De sista helfestliga dagarna innan spelarnas semester sätter sin prägel på dagens lista.
33 år (men nu behöver vi inte räkna längre) (NY)
"Sen gick jag ut i det mörka 80-talet" - ungefär så brukade konsertrecensionerna i tidningen Schlager avslutas när det decenniet var ungt. Det var också i det decenniet vi befann oss då vi vann cupen sist. Mot skyn sträcktes den gången en lite märklig pokal: en skapelse i trä som gick under namnet ’Viljan att vinna’ och bestod av händer som tycktes komma upp ur underjorden för att greppa en boll. Året var alltså 1989. Vilket ingen lär ha missat, eftersom det varit sånt evinnerligt tjat om att det var så länge sen.
Nuförtiden är det en mera stilren och blygsam silverglänsande sak som lyfts av det vinnande laget. Gustav VI Adolfs pokal, läser jag att den heter. Och nu är den hemma igen, efter väldigt många år i exil. Och vänligen glöm att jag skrev "... vi vann cupen sist" ovan. Näst sist, menar jag förstås.
Man kan förstås diskutera det rimliga i att hemmaplansfördelen i en cupfinal lottas, men sammantaget tycker jag ändå att SvFF ska ha en eloge för att man lyckats blåsa liv i svenska cupen. Det är inte särskilt länge sen den hanterades lite med armbågen, sågs som ett tillfälle att lufta bänkspelare, men numera är och känns den verkligen som en Titel, någonting som spelas hem inför fullsatta och kokande läktare. Och jag tror inte att jag tycker så bara för att vi nu äntligen lyckades vinna den – inte minst visade segerscenerna och det tillresta följet på 7000 personer att det här, det var på riktigt.
Ola Toivonen levererar (NY)
Var han nervös när han traskade fram för att slå vår femte straff där i torsdags? Rimligtvis borde han väl ha varit det. Men det såg inte så ut. Närmast lite i förbifarten joggade han fram och stoppade in bollen i ena burgaveln. Blazevic förblev stående, kom inte ens för sig att chansa åt nåt håll. Toivonen tittade långt efter honom, som för att säga ”du kunde väl försökt i alla fall”.
Och så i söndags, två avslut av den typ man gärna sätter prefixet ”klass” på. Han firade stillsamt på den gamla hemmaarenan, men kostade på sig några små leenden och gester (tydligtvis beställda av sonen) upp mot läktaren . Han gick av i paus. Som matchvinnare.
Ett anfallsvapen återvänder (NY)
Hade inte riktigt insett hur mycket jag saknat de långa inkasten. Det tog väl en och en halv minut ungefär, innan Jonas Knudsen stod där vid sidlinjen i söndags. Han snärtade iväg bollen hårt och flackt, lite som en frisbee. Resultatet blev en jättechans för Lasse Nielsen. Och ett par minuter senare, inkast igen (borde nog inte varit vårt, men jag klagar inte), och mål. Knudsen var också delaktig med en hockeyassist till det andra målet, och såg överlag förvånansvärt icke-rostig ut under den dryga timme han spelade. Han verkade också genuint lycklig över att vara tillbaks. Det kan man ju förstå. För Malmö FF:s del innebär det att det nu finns två vänsterbackar tillgängliga. Det känns bra inför en matchtät sommar.
Ismael Diawara (6)
Torsdagens straffräddarhjälte har en självklar plats på dagens lista. Extra imponerande att han faktiskt gick åt rätt håll på alla straffarna. Förutom de två han tog var han riktigt nära att knipa även straff två och tre. Ska ju heller inte glömma bort att Ismael Diawara höll nollan – igen – i söndags. Enligt statistiken hade Degerfors i och för sig noll skott på mål … men i alla fall.
Semester, sen 19 allsvenska matcher till (NY)
Därmed var det hastigt och lustigt sommaruppehåll. Nästan otäckt hur snabbt vårsäsongen visslade förbi. Nu väntar en knapp månad av intighet innan det är dags att börja jobba på poängsnittet igen. Och även om det är ett tag tills sommarfönstret öppnar (15 juli) är det alltid en smula uppfriskande med Silly season-rykten. Isak Jansson pratades det om i förrgår. Hoppa framåt en dag, och vi kunde läsa om intresse för Degerforsanfallaren Abdelrahman Saidi. Och hur ligger landet kring defensive mittfältaren Sasa Zdjelar från Partizan Belgrad? Stämmer det att Milos och klubbledningen olika syn på vad och vilka som ska in och ut? Matchvakuum må råda, men det finns ändå många frågor att fylla lunchbordsdiskussionerna med.
14-15 juni (NY)
Matchkalendern må vara tom de närmaste veckorna, men det finns i alla fall ett par datum som kan vara värda att ringa in. Den 14 och 15 juni lottas nämligen de första omgångarna i europaspelet. Personligen är jag absolut ingen anhängare av uppblåst ska-vi-gå-vidare-måste-vi-kunna-slå-alla-lag-tänk. Tvärtom vill jag att vi ställs mot så uselt motstånd det bara är möjligt. Matcher vi vinner lätt, utan att förta oss, det är vad jag vill se. På den oseedade halvan av Champions League-kvalets första rundan tycker jag, så här på förhand, att det ser ut att finnas ett riktigt blindskär: polska Lech Poznan. Jag säger inte att alla de andra lagen är kassa – jag vet inget om de flesta av dem – eller att Poznan är oslagbara. Men vår lott får gärna visa nåt annat än det polska mästarlaget.
Malmö FF är för övrigt seedade ända upp i den tredje kvalomgången i år. Förutsatt att vi når dit, förstås.
Tänk, va. Nu är det speluppehåll, och när matcherna sparkas igång igen kommer alla våra skador att vara läkta. Vi kommer att vara fulltaliga. Och i juli blir ytterligare ett par klockrena värvningar klara, på exakt de positioner vi är lite sårbara. Eller? Jo, så kan det förstås bli. För det ligger en sanning i att det efter regn väntar solsken. Förr eller senare. Men ibland kan det ju onekligen bli senare. HIF fick, till exempel, vänta i 25 år innan den allsvenska solen började lysa över dem igen 1993. Och nu får man väl säga att de återigen upplever en viss molnighet.
Men ursäkta svamlet. Vad är min poäng? Nåt i stil med att den där sen-så-idén, den om att bara vissa saker förändras, då blir allt bra – det är en idé jag finner svår att omfamna. Den söker liksom inte lösningar här och nu. För all del, låt oss hoppas att våra spelare blir friska, låt oss hoppas på ett par högklassiga nyförvärv – men låt oss inte utgå från att alla problem därmed per automatik är lösta. Så jag antar att det jag vill säga är att det alltid finns nåt att oroa sig för.
