Sex och Jävligt offside: Semisammanfattning
Vi vann över IFK Göteborg i söndags. Det är ju en grej man aldrig tröttnar på alltså.
Spring bara spring (NY)
Det är härligt att ha en x-faktorsspelare som Taha Ali i laget. Fast det han gör är så avancerat tar han ändå på nåt sätt tillbaks fotbollen till den där basala bollkärheten som gällde på den dammiga grusplanen vid skolan. Varje unge, eller i alla fall alla de (vi) som var där för att vi verkligen ville spela boll och inte bara för att det inte fanns nåt annat att göra, som fick fatt i bollen dribblade tills han/hon blev av med den. Eller tills det blev mål. Men det fanns också ett annat knep de riktigt snabba kunde ta till: att bara springa. Som Taha innan 2-0 i söndags. Inga vändningar, inga trix. Bara en rak sprint längs linjen, förbi två motståndare. Bollen lämnad till Christiansen, och vidare till Kiese. Och mål. Så enkelt, så tjusigt.
Botheims inhopp (NY)
Första förlängningskvarten såg ut på det sätt som förlängningar ofta gör: avslaget, tröttkört, chansfattigt. Men så kom Erik Botheim in. Och han stod kanske inte för några bländande individuella insatser, men plötsligt fanns det mer energi där längst fram på topp. Bättre duellspel, mer spring i benen. Som jag ser det hjälpte han laget att vakna till, och stod också för en hockeyassist till målet.
Tröjpresentationen (NY)
Ska erkännas att jag aldrig varit överdrivet förtjust i Mikael Wiehes musik. Kanske för att jag tyckt att hans överklasskånska uttal (”genom meåånader och eåår”) på något lite småskavande vis krockar med vänsterprofileringen? Eller för att hans bror Thomas sålde sig till Vilse i pannkakan; detta långsamma och torftiga dockspel, med sina politiska budskap som flög skyhögt över mitt oskyldigt lockiga barnahuvud, och som Sveriges Radio obegripligen prioriterade framför VERKLIG kvalitets-barn-TV som Scooby Doo och Familjen Flinta? Vore orättvist att låta Thomas medlöparroll här spilla över på Mikael dock. Så med detta sagt, och bortsett från att vår nya tröjsponsor inte faller i god jord hos alla: presentationen av årets hemmatröja är riktigt snygg. Faktiskt till den grad att den i kombination med Wiehes fina ’Den jag kunde va’ framkallar gåshud. Jodå.
Skyttekungen vaknar till (NY)
Jag minns cupmatchen mot Torslanda. Isaac Kiese Thelin rullade visserligen in en straff. Men annars var han otajmad i duellerna och ovän med bollen. Trots division 1-motstånd. Men nu sägs det att våren närmar sig. Och vad brukar hända då? Jo, vår skyttekung från de senaste åren vaknar till liv. Två mål – även om det första i ärlighetens namn var ett ganska fjösigt avslut – och dessutom löpvillig och liksom ordentligt tilltryckande i närkampsspelet.
Otto Rosengren (NY)
Ett signum: hans vickande kroppsfinteri när han tar emot bollen. Förvisso en annan spelare än Sergio Peña, men att döma av hur det sett ut hittills i år kommer Otto Rosengren se till att saknaden inte blir alltför stor. En av de bästa på plan i söndags. Igen.
Rydström säger ifrån (NY)
”Gör han ett misstag så blir det mer suckar. Jag tycker att det är synd. Det är på vår hemmaplan, jag hade kunnat förstå om det är att spelaren skiter i det. Om man inte tar jobbet eller är nonchalant - men det är det sista Oliver är. Han har några aktioner som varken han, jag eller någon annan önskar, men nog fan springer han och jobbar.”
Så sade Henrik Rydström på presskonferensen i söndags. Hörsammas han? Är det slutsuckat från läktarna framöver? Hoppas det. Det står förstås alla och envar fritt att tycka att Oliver Berg inte är tillräckligt bra för att spela i Malmö FF. Men, som sagt tidigare, spara isåfall de synpunkterna till efteråt. Det hörbara gnällandet under match måste få ett slut. Vi hjälper ingen (förutom våra motståndare) när vi vänder oss emot våra egna, det är min fasta övertygelse.
Först cupfinal den 29 maj, sen sista matchen innan sommaruppehållet den 1 juni. Blir lite Häcken overload där framme på försommarkvisten, för det är dem vi möter båda gångerna. Gör det nåt då? Nä. Inte särskilt mycket. Men jag hittar inte så mycket att gnälla på just nu.
