Sex och jävligt offside: Sifferglädje
Veckans lista djupdyker i statistikens underbara värld - och ser fram emot aftonens match mot Sävedalen.
Poängsnittet (NY)
Sedan allsvenskan utökades till 16 lag 2008 har de vinnande lagen snittat i tur och ordning 2.13, 2.03, 2.23, 2.10 samt 1.97 poäng per match (den högsta siffran är givetvis vår, från 2010). Två gånger har andraplacerade lag förmått kravla sig över 2-poäng-i-snitt-strecket: 2008, då Elfsborg tog 2.10 poäng i snitt och hade nio pinnar ner till trean. Och så då 2010, då HIF slutade på 2.17 poäng i snitt och hade inte mindre än 15 poäng ner till Örebro på tredje plats. Har den allsvenska tvåan tagit mer än 60 poäng har seriens karaktär varit att en toppduo ryckt ifrån de övriga. Något som ju inte hänt i år.
Just nu, efter 20 matcher, lyder vårt poängsnitt 2.05. Jag drar inga slutsatser. Men däremot efter andan.
Poängkungen Eriksson (NY)
Det är nästan lite synd om Tokelo Rantie här. Han har bara en passningspoäng noterad på sig hittills i år, vilket inte känns riktigt rättvist. Ur ett kugge-i-lagmaskineriet-perspektiv känns det som om han utvecklats enormt på sistone. Betänk bara den tjusiga överhoppningen till Erikssons 2-0, och djupledspassningen som friställde Molins sist. Några poäng för de finfina prestationerna fick han icke.
Hursomhelst är det såklart fantastiskt att Magnus Eriksson infriar de förväntningar som lades på honom då han presenterades. Och mer därtill. Åtta mål, nio passningar, 17 poäng - på det är han bäst i allsvenskan just nu.
Bortaspelet (NY)
Minns ni hur det såg ut på bortaplan ifjol? Vi gnällde över att det var räddhågset. Stillastående. Vilset och strukturlöst. Den inledande 0-5-katastrofen mot Häcken följdes relativt raskt upp med förlust mot Norrköping och en smått oförklarlig kollaps mot Mjällby, där vi efter en säker 2-0-ledning kom undan med blotta förskräckelsen och en poäng. På de första tio bortamatcherna förra året tog vi tolv poäng. Målskillnaden var minus sex.
I år är vi, statistiskt sett, nästan lika bra borta som hemma. Ett knippe svåra bortamatcher återstår visserligen, men hittills har vi tagit 20 poäng på de tio matcherna. Och att vi lyckats utnyttja de lite större ytorna och den snabbhet som finns i laget bevisas av att vi borta skyfflat in 22 mål. Sex vunna, två oavgjorda, två förluster och 22-14 i målskillnad - en rätt så lysande bortarad.
Mittfältsbesättningen (NY)
Ivo går skadad och har inte spelat allsvenskt sedan premiären. Amin lånades ut till Assyriska i början av året, vilket under vårens skadeelände inte kändes som den bästa av idéer. Men nu. Med Forsberg och de övriga startspelarna i form, en nytillkommen Molins och tryck underifrån av exempelvis Kroon och Rakip har vi en makalös mittfältsbesättning. Jag kan inte ens invända mot att min personlige favorit Erik Friberg tämligen ofta får inleda på bänken just nu.
Riktig serieledning (5)
Det är inte första gången i år vi leder serien. Men - och detta är ett i sammanhanget mycket betydelsefullt ”men” - då har vi alltid varit hjälpta av en haltande tabell. HIF, och ibland andra, har varit bakom oss någon dag innan de spelat sin hängmatch och kommit ikapp och förbi.
Men nu. Nu leder vi på riktigt. Alla har spelat 20 matcher, och de som är näst bäst ligger tre poäng bakom. Eller, ja. Två lag har ju fortfarande en match till godo. Norrköping-Djurgården spelas på torsdag. Men det mötet är inget som äger kraft att påverka tabelltoppen.
Cupfeber (NYGAMMAL)
Viktigt detta. Noga nu. Inget trams, inget slarv. Alltför väl minns jag förra årets augusti-cupmatch, när vi med ett nödrop lyckades besegra division I-laget Sandvikens IF. Med en kvart kvar låg vi under med 3-1. Sen reducerade den inbytte Rantie. Ranégie kvitterade i 87:e. I förlängningens inledning hade Sandviken sen ett par tokklara chanser, innan vi till sist kunde springa ifrån med tre mål i sista förlängningskvarten.
Jamen cupen alltså - vad spelar den då för roll? Först och främst innebär den ju, med nuvarande upplägg, tävlingsmatcher redan i mars. Även om det var så svinkallt i år att vi hänvisades till Limhamns IP:s plastgräs: Jag vill inte, svältfödd på riktig fotboll efter en lång vinter, sitta och gnissla tänder medan alla andra allsvenska lag spelar matcher som betyder nåt. Slarva inte bort detta. Vinn mot Sävedalens IF ikväll.
Veckans offside stämmer måhända inte riktigt överens med själva definitionen på vad som är tänkt att hamna här. Idag väljs nämligen någon som inte alls ger ett dumt eller otrevligt, utan tvärtom ett högst sympatiskt och klubblojalt, intryck. Någon som egentligen hade fått springa offside mycket oftare än han gör.
Jag tänker på skytteligaledaren Tobias Hysén. Han må vara en görgo man, men i magen känns det inte alls bra att han kommer på besök på söndag. Han verkar trivas alldeles för bra i Malmö: Han gjorde ett mål mot oss här ifjol, två 2011, ett 2010 och ett 2007. Alla har sett ungefär likadana ut. En av hans lagkamrater tjongar högt och långt, han plockar ner, springer ifrån och lägger in. Ungefär. Möjligen borde man rent objektivt kunna beundra dessa vältajmade löpningar och denna konsekventa effektivitet … men objektivitet, vem kan förmå sig till det?
