Sex och Jävligt offside: Sjutton raka
När det varit allsvensk premiär, då är det den som dominerar veckans lista. Något annat vore orimligt.
En premiärsvit som håller (NY)
Aah, allsvensk premiär! Kulan i luften, en antydan om vår, bottentippade lag som skräller mot förmodade titelaspiranter (helfestligt så länge det inte sker mot oss), den där behagliga serien-är-lång-känslan av att eventuella misstag och tillkortakommanden ännu går att reparera. För riktigt än behöver man inte oroa sig över någon tabell.
Nu slutade det dessutom lyckligt för vår del. Som ju premiärer ofta gör. Nio vinster och åtta kryss har det blivit på de 17 senaste. Vi har alltså inte förlorat en förstaomgång sedan 2005.
Eric Larsson (NY)
Det var ett Malmömittfält som brottades med vissa problem i söndags. I mina ögon hittades de bästa prestationerna längre bak i banan, och allra bäst tycker jag att Eric Larsson var. En alltigenom solid arbetsinsats kunde krönas med ett målgivande millimeterinlägg.
Kalmar (NY)
Det är nog en smula tramsigt att prata i termer som ”andralag”, det är att dra det för långt, framgång bör egentligen vara reserverat för Malmö FF endast, men trots detta säger jag ändå detta: Kalmar är absolut ett av de lag jag vill ha kvar i allsvenskan. Det är en uppfattning underblåst av släkt- och vänskapsskäl, men i alla fall. Finns ju mycket annat trevligt där också – en fin och sympatisk stad; trivsam färd upp på en allt bättre väg med pizza i Jämjö som höjdpunkt: samt inte minst det faktum att KFF på senare tid haft den goda smaken att kamma noll mot oss. Vi har inte förlorat en allsvensk match (däremot träningsmatch, men det bortser jag med lätthet från) mot smålänningarna sedan den miserabla våren 2018. Det innebär att vi nu är uppe i åtta raka allsvenska segrar med en målskillnad på 21-2.
Och så har ju faktiskt Henrik Rydström gjort ett imponerande jobb med laget. Därtill är han intressant att lyssna på. ”Det var nog inget fel på domarinsatsen, det var mer mina egna livsdemoner som fick mig att bete mig”, självrannsakade han sig en stund efter match.
Allsvenska minuter för Ola Toivonen (NY)
Han fick en kvart. Vi blev lite oroliga när han sträckte ut benet och gick omkull nere vid vänstra hörnflaggan, men dessbättre ingen fara. Favoritsekvens: när han just efter att ha blivit inbytt plockade ner bollen på bröstet och slog den rakt i djupet till Veljko. Stilrent, enkelt, genialiskt.
Trycka in (NY)
Det är nåt visst med rejäla centertankar. Svårt att tänka på Håkan Lindman utan att sucka saligt, eller att minnas Mathias Ranégies 3-0 mot HIF 2012 – ett legendariskt mål där helsingborgsspelarna föll som furor runt honom medan han själv bara hade ögon för bollen som ju bara SKULLE IN – utan att småskrockande virra på huvudet. Och lite samma andas barn var målet i söndags. Kanske inte störst i straffområdet, han Lars Saetra var ju också där, men starkast, skoningslösast, inga kompromisser, och bollen satt i nästan samma nätmaska som Bergets yttersida från i höstas.
Oscar Lewicki spelar igen (NY)
Gårdagen bjöd en sannerligen glad nyhet: Oscar Lewicki spelade runt en timme i U21:s 4-0-seger mot Mjällby. Det spetsar till sig på mittfältsfronten.
Finns inte så mycket att klaga på. Vi vann, det förlåter det mesta. Och med tanke på målchansfördelningen går det även rent objektivt att säga att det var rättvist. Men för mina nervers skull får det där med att dominera matcher gärna få större genomslag.
