Sex och Jävligt offside: Slut på ledigheten
Speluppehållet är över. Listan konstaterar att vi är igång igen, och ser med skräckblandad förtjusning fram emot en sommar sprängfylld med matcher.
Omstart (NY)
Hösten, eller i alla fall höstsäsongen, började alltså med ett derby. Eller darrby, som Mattias Lindström skulle sagt (och säger). Det slutade lyckligt, poängen hamnade på rätt konto, och det var det viktigaste. Och så kan vi konstatera att en junimånad ännu en gång snart visslat förbi, och att en matchintensiv tid och ett ovisst transferfönster (det är så många rykten in att det börjar kännas ohanterligt – Zeidan? Isak Jansson? Siby? Mitrovic? – och visst kommer det att försvinna folk också) väntar. Det kommer att bli frustrerande, det kommer att bli nervöst, det kommer att kännas utmattande. Allt detta, och ändå vill jag väl egentligen inte ha det på något annat vis. Det känns rätt att det hela är igång igen.
Förbättring (NY)
Här gör jag faktiskt lite plats för gnäll. För första halvlek i måndags var inte bra alls. Det kändes livsfarligt varje gång bollen tjongades långt från HIF:s försvarsled, och från en tom mittplan kunde Taha Ali och Acquah enkelt springa i åttor runt den av våra mittfältare som trots allt var i närheten för att sen ohotade sprinta fram mot en fallande MFF-backlinje. I deras straffområde hade vi ett klart övertag i tyngd gentemot HIF:s oerfarna mittbackspar – men utnyttjade det sällan; inläggen var försvinnande få. Kvitteringen var visserligen ett turmål av klassiskt HIF-snitt, men objektivt sett utifrån matchbild kan jag inte tycka annat än att det var rättvist där och då.
Men! Det gjordes förändringar i paus, vi fick se en trebackslinje och spelstrukturerande via Sergio Peña. Fantastiskt blev det inte nu heller, men klart bättre. Avgörandet dröjde, borde kommit tidigare, men när väl bollen gick in var det alltigenom rättmätigt. Såg en rubrik som sade något i stil med att vi malde ner dem, och precis så kändes det – ur vårt tunga tröskverk trillade det till sist ett mål.
Dennis Hadzikadunic (NY)
Jag är kanske orättvis, men generellt sett känner jag mig inte som allra lugnast när Lasse Nielsen och Niklas Moisander får se bollen passera över sig och löper efter den ner mot eget mål med motståndaranfallare i hasorna. Å andra sidan, vilken mittback är komfortabel med det där? I alla fall, vad som under måndagens förstahalvlek var lite överraskande för mig var att duon också förlorade, eller typ tvingas-benskydds-hysta-ut-bollen-till-inkast-halvförlorade, en del dueller.
Men som sagt: det blev betydligt bättre i andra halvlek. Inte minst för att Dennis Hadzikadunic kom in i mitten, och var så där jobbigt spindlig med en massa armar och ben överallt. Nu vanns närkamperna, och vårt mittfält låg nära nog för att samla upp bollarna innan de hamnade på någon obehaglig plats.
Nummer 70 (NY)
Ifjol var de sammanlagt sex stycken (Jonas Knudsen, Antonio Colak, Veljko Birmancevic, Lasse Nielsen, Malik Abubakari och Sebastian Nanasi) som kunde adderas till denna illustra lista. I år, ingen. Fram tills i måndags. Patriot Sejdiu blev då spelare nummer 70 att göra ett allsvenskt mål i MFF-tröja på nya Stadion.
Tjusigt och fruktansvärt viktigt var det också.
Vikingur (NY)
De isländska mästarna stod pall för favorittrycket och utnyttjade sin hemmaplansfördel till att ro hem den lilla fyrlagsturneringen som inleder Champions League-kvalet. I semifinalen besegrades estländska Levadia Tallinn med för mig oväntat stora 6-1, och i finalen räckte ett mål för att slå Inter Club d’Escaldes från Andorra. Det blir alltså Vikingur Reykjavik vi tar oss an i nästa vecka. Ska vi plocka fram kulramen och vänta oss en skrattfest mot halvplufsiga amatörer? Nja. Knappast, va? I Vikingur spelar bland andra Oliver Ekroth, och det är trots allt en spelare som var bärande i ett allsvenskt lag så sent som ifjol. Vet inte precis om ett varningens finger är på sin plats, men allvar behövs brukas.
Finbesök (NY)
Snart bara två veckor tills transferfönstret slås upp, och rykten är det ju sannerligen gott om dessa dagar. Till exempel tyckte sig ju Sydsvenskans Kent Leijon Jönsson ha spottat franskmaliske mittfältaren Mahamé Siby på läktaren i måndags. Helt säker var han dock inte. Men två som definitivt var där var Pontus Jansson och Mattias Svanberg. Jag förutsätter att de längtar tillbaks.
Ledsen för att dagens offside blir en riktigt trött och moraliserande gammelmansspaning, men: vid ett par tillfällen i måndags fick speakern säga ifrån om att det är förbjudet att kasta in föremål och att matchen riskerar att brytas om det ändå görs. Jag säger, nej utropar, som mannen på bänkraden bakom mig vrålar ett par gånger varje match: HUR ÄR DET MÖJLIGT? Året är 2022, och det finns alltså fortfarande människor som väljer att kasta in grejer på planen. Jag förstår inte.
