Sex och jävligt offside: Snitt och rakt i djupet
Veckans lista är här, med matematik, djupledsbollar och landslagsdystopier.
2,21 (NY)
En snittsiffra får toppa listan den här veckan. Detta eftersom den är hög - 31 delat med 14 ger 2,21, och det är alltså vår snittpoäng så här långt. Under 2000-talet har endast det extraordinärt makalöst fantastiska året 2014 haft ett högre snitt efter 14 omgångar. Och näst bäst efter ett år som ståtade med säkrad serieseger i 27:e omgången och spel i Champions League, det är inte tokigt alls.
Försvarsspelet (NY)
Det var ett tramsigt mål vi släppte in i söndags; ett mål där ett litet pärlband av tveksamheter kröntes av att Wiland, som en liten gräddklick på misslyckandemoset, helt enkelt undgick att fånga bollen.
Men bortsett från det kändes försvarsspelet, i en av årets svåraste bortamatcher, tämligen solitt. Carlos Strandberg hölls i strama tyglar och av Alexander Isak syntes inte mycket. Och när det ändå blev en sån där potentiellt otäck löpduell tryckte Kari undan Strandberg utan vidare prut.
Adus djupledsbollar (NY)
Berget pilar in i mitten, drar med sig försvarare, öppnar upp … och den här gången går inte bollen mot Berget själv, utan mot Anton Tinnerholm som smugit in i det tomrum som uppstått. Det hela var värt ett bättre öde. Som till exempel ett mål.
Enock Kofi Adu må hålla merparten av sina passningar korta, men nu har han två matcher i rad slagit sublimt svepande raka djupledsbollar med millimeterprecision. Den ena blev matchavgörande, den andra borde blivit det. Han får gärna fortsätta på den inslagna vägen på lördag mot Kalmar.
Markus Rosenberg (NYGAMMAL)
Det händer att han ser loj ut. Men det gjorde han inte i söndags. Då stod Rosenberg för hårt jobb och en uppsjö av bollvinster. Han var rapp i steget, vass och måhända småelak - men utan att vara överdrivet ful. Han steg in i dueller på ett mer distinkt och rejält sätt än någon annan, rättade efteråt till luggen och steg ur dem med rak rygg. Som en ledare. Hösten väntar, och är Markus Rosenberg fräsch kan den bli riktigt rolig.
3-0 mot HIF (NY)
Visst, det var ”bara” U21. Och vi ställde upp med ett lag som var nästan orättvist A-lagsmässigt. Men en 3-0-vinst över Helsingborg känns ändå värd att uppmärksamma.
Jeremejeffryktet (NY)
Ska man tro vad man läser är Alexander Jeremejeff redan klar. Hursomhelst är ju forwardsledet är onekligen den lagdel där vi är få till numerären. Och om man skulle få för sig att ropa på en mera högprofilerad värvning är det såklart lätt att dra upp Isaac Kiese Thelin-kortet. För där hade vi en spelare som stod i skuggan av andra forwards i sitt gamla lag, men ändå gjorde det ganska hyfsat hos oss.
Jeremejeff har stått för två mål för Häcken hittills i år. Han gjorde sex i fjol, varav fem från omgång 23 och framåt. Kan han växa - rentutav explodera - hos oss? Kanske får vi se.
Dagens offside handlar om landslagsfotboll. Jag kommer ihåg att jag själv grät glädjetårar när Sverige kvalade in till VM 1990, och jag minns hur en hel nation lät sig svepas med i en sommarvarm bronsyra 1994. Men nu handlar inte det här om att jag i år tappade intresset på grund av att Sverige åkte ur i gruppspelet, eller att vi med största sannolikhet för första gången någonsin kommer att få ett längre uppehåll än tolv år mellan våra VM-deltaganden (jag har svårt att se att vi, post-Zlatan, ska kunna rå på Holland eller Frankrike i vår kvalgrupp). Jag tänkte mig heller inte en riktiga-fotbollsfans-älskar-klubblag-och-skiter-i-landslaget-harang.
Möjligen var det ett drama av gigantiska mått när Cristiano Ronaldo i EM-finalen blev tacklad, gick av, kom in och haltade en stund, satte sig ner och gick av igen, kom in ytterligare en gång och haltade runt en stund till, satte sig ner ännu en gång för att till sist gå av för gott. Gråtandes. Jag vet inte. Kanske borde jag känna känslorna svalla och tänka att idrotten, den är verkligen större än livet. Men nej. Det kändes mest bara tråkigt. Som i småtrist och ointressant.
Jag ska såklart inte påstå att mitt eget oengagemang gäller som allmän sanning. Men i alla fall, min farhåga och tes är att landslagsfotbollen, trots Islands härliga framgångsedda, rent allmänt ligger lite illa till. FIFA tycks ju, minst sagt, ha interna problem. Och tänk att VM om två år går i Ryssland, ett land som är på väg att dopa sig ur OS och som med sina politikerpåhejade huliganhorder under EM kanske inte riktigt marknadsförde sig som den ultimata destinationen för en fotbollsfest. Fyra år senare väntar Qatar – 45-gradig värme och splitternya arenabyggen där betongen mixats med spillt arbetarblod. Däremellan, ett EM där spelplatserna tydligen ska spridas ut i hela Europa. Matcherna ska spelas på 13 olika orter, från Baku till Dublin.
Blir det nåt hjärta kvar i allt detta?
