Sex och jävligt offside: Surrealism och Supercupen
Veckans onsdagslista försöker hålla fötterna på marken och gläds åt vinst, även då matchuppbyggnaden är avslagen.
Den surrealistiska känslan (NY)
Ibland får man hejda sig en smula. Tänka efter en stund, kalibrera perspektivet, skruva lite på åskådningslinsen så att verkligheten hamnar i fokus igen. För några månader sedan spelade vi 0-0 hemma mot Ventspils i en sällsamt temposvag match. Närmast mål var letterna, med ett skott i insidan av stolpen. Häromveckan mötte vi Atletico Madrid. Förlust såklart. Och oj vad vi retade oss efteråt. Inte för att vi blivit pinsamt utskåpade, utan för att oturen grinat oss i ansiktet, det varit stolpe-ut mest hela tiden och för att domaren förnekat oss det som rätteligen var vårt. Vi dominerade i stora stycken matchen. Förlåt? Mot fjolårets Champions League-finalist?
Det är svårt att få huvudet runt detta. Vad hände? Hur kan vi, efter Ventspilsmatcherna och efter att lite mössan-i-hand-förläget ha kommenterat 0-4 mot Swansea (ett lag som visserligen går bra i år, men slutade tolva i Premier League i våras) ifjol med ”de var såklart alldeles för bra för oss”, plötsligt på fullt allvar och som om det vore en självklarhet prata om att besegra Juventus?
Vi har växt fort. Jag gillar det. Men känslan är surrealistisk.
Straffglädje (NY)
Var det då svårt att jaga upp sig inför Supercupfinalen? I ärlighetens namn: ja. Avslagen tidpunkt, nittiotalsmässig publiksiffra, halvintresserade spelare. Men det tände till, blev dramatiskt, och slutade i ett sånt där moment jag har känslan av att vi alltid förlorar (förmodligen är jag för evigt färgad av Dynamo Dresden-matchen 1990). Men den här gången vann vi faktiskt straffläggningen, och därmed skapade ändå den här matchen ett par fina minnen. Dels spelarnas knutna nävar efter Azinovics räddning på sista Elfsborgsstraffen, och dels jublet efter segern. Glada Malmöspelare just efter en vinst - det är en syn man aldrig ser sig mätt på.
Zlatan Azinovic (NY)
Apropå vår andremålis är det inte mer än rätt att han hamnar på listan idag. Det kan inte vara alldeles lätt att befinna sig bakom Robin Olsen. Blott två allsvenska framträdanden för Azinovic i år: Två insläppta mot Örebro, varav det första, Kamaras (visserligen hårda) skott mot första krysset, inte såg alldeles otagbart ut. Och så mot Åtvidaberg i sista omgången, en match som dessvärre kommer att kommas ihåg för Kristian Bergströms avgörande och penibla buskismål.
Men i Supercupfinalen fick Zlatan, med sin TV-räddning på Mikkel Beckmans straff, ikläda sig matchvinnarmantel. Och låt oss inte heller glömma att han stod för en rad parader under matchen också.
Anton Tinnerholm (NY)
Listan kan helt enkelt inte att bortse från denna genialiska sommarvärvning. Anton Tinnerholm är precis allt man kan begära och önska sig. Löpstark, ettrig, respektlös, outtröttlig, lovordad i spansk press och rejält irriterad när vi förlorar. Måtte han stanna i Malmö för evigt.
Pontus Jansson (NY)
När han gick delade han supporterleden en smula. En del störde sig på att han lämnade som Bosman. Andra önskade honom lycka till, tyckte han förtjänade chansen och hade förståelse för att han såg till sig själv i första hand. Hursomhelst, det lär väl inte råda någon större tvekan om att han fortfarande bär på ett Malmöklappande hjärta. I en intervju på fotbollskanalen.se häromdan pratar han om att medspelarna i Torino vet ”hur inbiten han är”. En del speltid har det blivit för honom på sistone, och nu en plats i den landslagstrupp där det förvisso inte råder någon knivskarp konkurrens kring mittbacksplatserna.
HJK-matchen (NY)
Visst, det är en träningsmatch, så en viss avslagenhetsvarning kanske bör utfärdas. Men nästa veckas möte med HJK Helsingfors känns ändå en smula småvarmt. Vi får mäta oss med ett topplag i en annan skandinavisk liga; ett lag som besegrade Pontus Janssons Torino i Europa League häromveckan. Bland lagets spelare märks exempelvis Teemu Tainiu, med massor av Premier League-säsonger i bagaget, och Örebro-bekantingen Roni Porokara (… eller, ja … bekant och bekant. Namnet känns i alla fall igen). Men framför allt ska det bli intressant att se Anthony Annan - ghananen vi tydligen var nära att värva i somras.
Upplägget för Svenska Cupen måste vara en av förbundets allra bästa idéer under senare år. Gruppspelet kommer perfekt i början av mars, när man är svältfödd på riktig fotboll (och visst, jag vet att det finns en teoretisk chans att vi spelar nån form av utslagsomgång i europeisk turnering i mars nästa år. Men jag tänker inte jinxa våra chanser genom att tro att det blir så). Därför känns lördagens cupmöte med Halmia som en riktigt viktig match.
Orosmolnet framför alla är, förutom eventuell icke-tändning, truppen. Robin Olsen och Erik Johansson skadade. Flera spelare iväg på landslagsuppdrag - något man sannolikt inte tänkt sig när svårigheten att hitta en lämplig speldag innebar att man bestämde sig för samma datum som Montenegro-Sverige. Särskilt tunt ser det ut på mittbacksfronten. Har jag förstått saken rätt är Johan Hammar spelklar trots sina röda kort i allsvenskan och Supercupen. Bredvid honom ser det ut som det blir Enock. Hoppas det löser sig.