Sex och Jävligt offside: Sväva iväg
Förra året var det emellanåt kämpigt att hitta sex punkter att fylla den här listan med. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med grejer att gläjda sig åt. I år är det – hittills – snarare så att saker som borde vara självklara inte får plats. Men som fotbollstränare brukar säga, sånt där är angenäma problem. Veckans lista är här.
Fötterna på jorden? (NY)
Sju raka segrar. Propagandaspel. På läktaren ler vi från öra till öra och försöker minnas när det senast såg så reservationslöst bra ut. Det är onekligen en smula overkligt. Så bör man då kanske påminna sig om att det inte är läge att sväva iväg? Tja, lika säkert som att det efter regn kommer solsken, lika garanterat är det att lyckliga perioder följs av tungsinnesimpregnerat mörker. Men jag vet inte jag … nej, kanske ska man inte sväva iväg. Men varför skulle man? Nuet är ju så fantastiskt att det inte finns någon anledning att befinna sig någon annanstans.
Fyramålsskytten och hans framspelare (NY)
Det var en rätt hyfsad andra halva av förra veckan för Sebastian Nanasi, som formligen exploderade med fyra mål på tre dagar. Och imponerande, självförtroendeosande spel även i övrigt. En säker straff och tre tjusiga one-touch-avslut. Icke att förglömma, hans framspelare: Taha Alis ut-och-in-vändande av Oliver Stanisic innan 3-0-skarven mot Varberg, Moustafa Zeidans lilla vrickning innan 4-0 i samma match och Gabriel Busanellos omsorgsfullt välriktade, långa svepande inlägg till ledningsmålet mot AIK.
Tinnerholm briljerar (NY)
Söndag eftermiddag på Stadion. Vi har just nått den 94:e minuten, och Lasse Nielsen slår en i ärlighetens namn halvskev, hög passning längs högerkanten. Bollen är på väg ut över sidlinjen och Anton Tinnerholm, som vinkat efter den en stund, tar några snabba steg för att hinna upp den. Han vänder ryggen mot lyran – och klackar den bakom sig, perfekt över en AIK-försvarare och till Sören Rieks. Mannen som stod för en så sublim Xavi-passning mot Göteborg var tillbaks från sina ljumskbesvär. Han fick inte jättemånga spelminuter, men det var fullt tillräckligt för att bjuda oss på ett nytt litet smakprov av det allra delikataste fotbollsgodis.
MT96 / Kal P Dal:sk tifomagi (6/NY)
Ett effektfullt konfettiregn lämnade sina spår på plan och tvingade in ett par personer med såna där lövblåsare (jobba jobba jobba, tyckte läktarna). Och ännu ett snäpp upp var tifot, som sade ’Jag vill leva fri, jag vill göra vad jag vill’. ’Om jag var en slashas’, med andra ord. Magiskt tjusigt, tycker jag mig ha rätt att tycka även om jag står så att jag har svårt att se tifon i deras fulla prakt live.
Den här gången synkades det dessutom med avslutningen (jag bara utgår från att detta var avtalat i förväg; annars ska nån ha medalj för sin påpasslighet): När Johan Dahlin trummat tillräckligt, läktarna hoppat klart, spelarna dansat färdigt och vi alla var på väg därifrån, då ljöd Kal P Dals klassiker ur Stadions högtalarsystem. Såvitt jag kunde se var inte ett öga torrt.
Varningsantalet (NY)
En lite lagom halvtrist punkt mitt i all denna spelglädje: räknar jag rätt har vi på de inledande sju matcherna fått åtta varningar. I snitt bara drygt en per match, alltså, och fyra färre än vid motsvarande tid ifjol. Det är bra. Jämnt fördelade också – den ende som just nu står på två, och alltså riskerar avstängning, är Gabriel Busanello.
Svara snabbt (NY)
När det gäller uttrycket ’Gå för strupen’ får det sägas att Rydström och hans manskap inte bara pratat pratet, utan också vandrat promenaden. Inte gjorde det någon skillnad att AIK tog en tidig ledning. Praktiskt taget direkt på avspark 1-1, och fem minuter senare 2-1. En tydligare demonstration av skåpplacering är svår att tänka sig.
Dagens offsideflagga går till mig själv. Det här med att Stadions speaker efter varje Malmömål ropar ut målskyttens förnamn, och så får alla vi andra vråla efternamnet … jag har noterat att andra lags supportrar inte gillar det. De hatar det till och med, skriver de. Det är cringe, tycker de. Bonnigt. Själv tycker jag däremot att det är JÄTTETREVLET. Och får därmed ytterligare ett bevis för att jag uppenbarligen inte är tillräckligt förfinad eller upphöjd för att fullt ut riktigt hänga med i läktarkulturens alla schatteringar.
