Sex och jävligt offside: Svindlande höjder
Veckans lista gör sitt bästa för att ta in var vi är, och stanna i nuet.
Bäst någonsin (NY)
När vi spelade europacupfinal 1979 hade jag just trätt in i tonåren. Jag minns Trevor Francis mål ganska väl, och jag minns också att jag fått för mig att vi skulle bli totalt överkörda eftersom Tipsextra på nåt vis vaggat in mig i en övertygelse om att engelska lag var nåt alldeles överjordiskt för jävla bra. 0-1 kändes alltså inte så farligt. Jag var ganska nöjd. Fast det var först långt senare som jag kom till insikt om hur stort det var - och är - att vi spelade final i den finaste av cuper. Och så kommer jag ihåg 1986, ett år då vi vann både allsvenskan och svenska cupen, och via cypriotiskt och albanskt motstånd (något TV-sportens Bosse Hansson kallade ”gratislottning” - och OK, han hade en poäng) tog oss till kvartsfinal i Cupvinnarcupen. Frampå vårkanten 1987 blev Ajax sedan för svåra, men det var såklart inget vi visste då. På hösten 1986 kändes vi oslagbara och red på en våg av framgång. Det höll sig så åttiotalet ut. Med ett par ytterligare höjdpunkter, såsom guldet 1988 och segern över Inter i mästarcupens första omgång året därpå. Sen fick vi vänta länge. Men jag minns förstås mina glädjetårar 2004 och känslan av att en lång ökenvandring äntligen nått sin prunkande oas.
Men trots dessa framgångstider; sedan länge svunna säsonger då vi faktiskt kunde mäta oss med världens bästa lag; år då fotbollsvärlden såg fundamentalt annorlunda ut, vill jag nog ändå påstå detta: Lyckas vi försvara vårt guld (och det ser ju onekligen rätt bra ut) samma år som vi, med dagens extrema skillnader i ekonomiska förutsättningar för fotbollslag och -ligor, kvalificerar oss för Champions League, är det … oöverträffat.
Helt enkelt: Detta blir då den mest framgångsrika säsong jag varit med om under hela min levnad. Det är en ynnest att få vara i detta. Jag kan inte göra annat än att böja mitt huvud i den djupaste av tacksamheter.
Champions League (2)
Idag är det Champions League-match. I Malmö. Inte någon förkvals-match mot nåt ängagäng från en lilleputtnation. Inte ens playoff mot nån hyfsad klubb från en liga strax över europamedel. Nej, riktig, tvättäkta Champions League-match, med ett motstånd som helt stilriktigt leds av en lite småtrumpen (halv)gammal europeisk storspelare*. Det känns som att det är värt att påminna sig om det, om och om igen.
*Spanske Michel, kanske mest ihågkommen dels för a) ett fruktansvärt ribbskott mot Brasilien i VM -86, vilket nog studsade ner innanför linjen men som det aldrig dömdes mål för; samt b) den här bisarra incidenten med den spektakulärt välfriserade colombianen Carlos Valderrama.
De andra lagen (NY)
Dags att ge en uppskattande nick åt de som sällan platsar på den här listan: de andra allsvenska lagen. Många av dem ska ha en eloge för vad de gjort på sistone. Först och främst tänker jag på Mjällby, som genom sina 1-0-segrar mot både Elfsborg och AIK hjälpt till att stoppa den försprångskudde vi nu vilar våra huvuden mot med nio gåsdunssköna poäng. Halmstad ska förstås också ha ett erkännande. Och apropå AIK och Elfsborg tycker i alla fall jag att de gjorde ett helt riktigt resultatval när de spelade 1-1 i söndags.
Vändningar (NY)
Jag tittar noga efter, vänder och vrider på siffrorna, letar och funderar. Men såvitt jag kan se har vi i endast en tävlingsmatch i år tappat ledning till förlust. Det hände borta mot Sparta Prag. Fyra gånger har vi i årets allsvenska vänt ett underläge till vinst, två gånger har vi hämtat igen två mål och nått oavgjort. I år är det sällan kört, helt enkelt.
Erik Johansson (NY)
För det första vill jag, i ett utslag av något som ser ut som en lam efterkonstruktion, hävda att denne mittbacksgigant var klar för listan redan innan han hamnade i Hamréns landslagstrupp. Känslan är nämligen att Erik (Johansson alltså, inte Hamrén) fått lite för lite uppmärksamhet mest hela tiden i år. Han utstrålar pondus, skön tjurighet och förefaller kunna höja sig alltefter motstånd.
Skadeläget (NY)
I korthet, och under förutsättning att Halstis ljumskar tillåter spel ikväll: Det ljusnar. Ricardinho är som bekant redan tillbaks, och Simon Thern är äntligen redo för att i alla fall finnas med på bänken. Det bådar gott inför hösten. För trots att vi idag stigit in i oktober återstår det tio tävlingsmatcher av säsongen. Förutom Champions League och allsvenskan har vi ju också en cupmatch mot Halmia att avverka. Och förresten, när vi pratar om comebacks efter skada: låt oss inte glömma Alexander Blomqvist. På bänken i HIF-derbyt, och alltså spelklar igen.
Vad kan man då i dagar som dessa hitta att oroa sig över? Tja, kanske vandrar vi hem i afton med ett mångmålsförlustok över axlarna och frågar oss hur vi egentligen kunde tillåta oss att hoppas. Men en mera konstant och tuggande oro är den som säger att allt gott har en ände. Sämre tider väntar. Förr eller senare. Kontrakt går ut - Halsti nämnde i en tidningsintervju häromveckan att han är sugen på en större liga, inget nytt har hörts om Ricardinho-förlängning och Thern har ju dragit till sig blickar från utsocknes. Och framgångar medför såklart risk för försäljningar. Givetvis tilldrar sig Forsberg, Helander med flera intresse utifrån. Och kanske kan Rosenberg få så ett så ekonomiskt lukrativt erbjudande att han helt enkelt inte kan säga nej. Nu kan man tycka att vi har finanserna för att kunna fylla eventuella luckor … men man vet ju alltid vad man har, inte vad man får.
Men nä, vet ni vad. Nuet är behagligare än framtiden. Så låt oss stanna här.
