Sex och Jävligt offside: Tänka positivt ... ?
Ny vecka. Listans format är gjort för att fokusera på det positiva. Och visst, absolut. Men vänta er inga flåshurtigheter om hur bra det blir att bara ha allsvenskan att koncentrera sig på i år.
Första halvlek (NY)
Ombyggnad pågår. Naturligt att bitarna inte alltid klickar ihop på bästa vis. Men när de gör det, som i första halvlek i söndags, ser det riktigt bra ut. Det går förstås att peka på att Djurgården startade med några spelare som oftare inleder på bänken, att scenförändringen i andra halvlek var deprimerande total, och att vi ju hursomhelst förlorade. Jovisst. Men nånstans vill jag nog ändå mena att det varit ännu värre om det varit dåligt från början till slut. Här finns ändå saker som innebär att allt hopp inte måste överges för all framtid.
Botemedlet mot förlustaversion? (NY)
De flesta av oss har förmodligen någon gång besökt en bowlinghall. Och där, tillsammans med kollegor, kamrater eller ungar, fått uppleva både nesan med att lägga klotet i rännan och plötsligt-händer-det-glädjen i en strike. Men hur är det för dem som är riktigt duktiga? Att vara elitbowlare måste kräva ett särskilt sorts pannben. För dem ligger rimligen utmaningen i att de ska göra en sak de klarar jättelätt – dvs, rulla strikes – MEN göra det extremt många gånger. Jag har visserligen sett att elitbowlare gärna knyter näven och jublar efter att ha fällt alla käglor, men det måste väl vara nån form av självsuggestion? Striken är ju ett default-läge. Blir det därmed inte en sport de bara kan misslyckas i? Och i så fall – hur hanterar elitbowlaren det rent psykologiskt?
Nu är syftet här såklart inte att göra ner bowlingsporten. Det ovanstående ska snarare ses som en introduktion till predikamentet i attityden 'antingen blir det som vanligt, eller så blir det katastrof'. Häromåret skrev Stefan Sjöström en fin text om förlustaversion – ungefär, ett fenomen som innebär att man är rädslan för att förlora är större än glädjen över en vinst. En mekanism som också ”gör oss mer besvikna över 0-0 mot Värnamo än glada över 3-0 mot AIK”. Och ja, det blir trist om segrar tas för givet. Och möjligen finns det ett frö till någonting här. Den obotlige livsbejakaren kan kanske, med en smula psykologisk kreativitet, se potentiellt positiva effekter av att inte vinna jämt; att den som smakat förlustens bitterhet hittar en förnyad sötma i segern? Ja. Jo. Kanske vi blir gladare när vi vinner i år?
Vecchiavärvningen (NY)
Skadebenägen och inte den position vi hade störst behov av förstärkning på? Mnjo, möjligen. Men en frisk Stefano Vecchia har varit en pålitlig poängmaskin, och det ska bli ytterst intressant att se vad han kan uträtta i den vackraste av tröjor.
Tålamod (NY)
Den här punkten inkluderas med stor tveksamhet, det ska alla veta. För det finns väl inget som får en att tappa tålamodet så snabbt som när någon ber en att ha tålamod. Ändå. Jag kommer att påminna både mig själv och omgivningen om vikten av tålamod i år. Säkert kommer spel och resultat att svaja då och då, säkert får vi uppleva en och annan dikeskörning – men jag tycker inte det finns något alternativ till att Henrik Rydström får tid, lång tid, på sig.
Obudgeterat (NY)
2023 lär bli ett dystert år. Åtminstone rent ekonomiskt. Lätt att utropa att så här, så kan det inte fortsätta. Inte i det långa loppet kanske, men det är ju faktiskt ingen panik. Det hade inte glädjebudgeterats för Europa i år, vilket Anders Pålsson underströk både på årsmötet och på Fotbollskanalen igår. Föreningen klarar att kombinera uteblivet europaspel och bibehållen sportslig satsning i både ett och två, och kanske tre, år. Det är marginaler som få andra klubbar har.
Mahamé Siby (Ny)
Läser att en av lagets flitigaste Instagrampostare (eller vad vet jag egentligen, jag följer bara ett fåtal spelare) är på väg att åter börja träna med laget. En comeback närmar sig. Vilket känns finfint – tänker att det inte blir så dumt med ett lite mer storväxt och fysiskt alternativ på mitten.
Som sagt i ingressen: jag ser inget positivt med att det inte blir något Europaspel i år. Finner inte tillstymmelse till tröst i att vi kan fokusera helt och hållet på allsvenskan. Även vid vinst i söndags hade lång väg – eller i alla fall två matcher – återstått. Och att vi till sist förlorade var, rent objektivt, kanske inte orättvist. Men bittert så det både räcker och blir över.
