Sex och jävligt offside: Thern och andra hjältar
OB-matchen visade en del lovande tendenser, men frågan är om inte det allra största rörde sig på läktaren. Dessutom tar våra utlåningar plats på veckans onsdagslista.
Simon Thern (NY)
Ibland känns det som att vissa spelare är predestinerade för stordåd. Känslan visar sig sällan vara rätt, men strunt i det just nu: Simon Thern visade stundtals – inte alltid, men stundtals – redan ifjol att han har en blick och ett steg som är nånting utöver det vanliga. I år imponerar han återigen storligen under försäsongen, och han ser dessutom ut att lagt på sig några hekto muskler. Så blir 2013 året när han tar jättekliv, från kanten á la Iniestaposition eller från innermittfältet - eller till och med från båda positionerna? Hm. Låt oss för nu bara konstatera att det finns hopp om att det blir så.
Håkan Lindman (NY)
Vissa hjältar är till och med större än spelet de presterade – även om det egentligen var stort så det räcker. Men det finns de som liksom är symboler för en lyckligare, enklare och rättvisare tid. Håkan Lindman är en sån. Han är mannen bakom några oförglömliga mål – nicktouchen mot Inter, halvvolleyn mot Göteborg som rammade ribban och sen gick i mål via Thomas Wernerssons rygg, bollen han bökade loss från Ravellis famn och sen lade in i tomt mål … och så andra härliga minnen, som när han hånade en förvirrad linjeman genom att hålla handen för ögonen och i blindo vifta med en låtsasflagga. Inte snällt, men roligt.
Lindman spelade med oss när vi var som allra bäst – men blev aldrig riktig aktuell för landslaget, aldrig riktigt aktuell för utlandet. Han stannade kvar hos oss. Och han var helt fantastisk.
Och vadan denna nostalgi-tårögda svada? Jo, Håkan Lindman var på OB-matchen i fredags. En halvgud bland vanligt folk. Iklädd Malmö FF-halsduk. Några kamrater till mig språkade lite med honom, tryckte hans hand – och en av dem lade till och med upp en bild på sig själv tillsammans med Håkan på Facebook. Lindman gör V-tecken, kamraten fånler lyckligt. Det är stort. Och jag är avundsjuk.
Dardans målskytte (NY)
Glänste han mot OB i fredags? Jag vet inte riktigt. Jag satt på jobbet och fick endast lite glimtar av matchen via Martin Östlings stream på bambuser. Men oavsett hur han presterade i övrigt: Nätkänning för Dardan igen, för andra matchen i rad. I Florida var det ganska tydligt att Dardan njöt av sitt mål mot New York Red Bulls. Hoppas han fortsätter njuta många gånger i år.
Sudic-klausulen (NY)
Det brukar ju sägas att det finns spelare man hatar att möta, men älskar att ha i sitt eget lag. Det är ett tankesätt som även kan appliceras på kontraktsklausuler. Det var irriterande när Ranégie, på grund av en överenskommelse vid övergången, inte fick spela mot Häcken häromåret. Men nu, när det skrivits in att den till Mjällby utlånade Jasmin Sudic ska stå över matcherna mot Malmö FF … jag älskar det. Med en (helt säkert mycket elegant och) enkel formulering undviker vi att binda ris på egen rygg. Och Jasmin själv besparas något som jag bara kan utgå från skulle utgöra ett känslomässigt trauma. Däremot håller jag bara delvis med om motiveringen till klausulen; att det skulle kunna bli konstigt om Jasmin orsakade straff mot oss. Nja, va. Straffar Malmö FF tilldöms är aldrig konstiga. De är alltid korrekta.
Alex Nilsson (NY)
Hattrick mot Falkenberg i helgen, och enligt en kollega som var på matchen såg Alex Nilsson brännhet ut. Löpvillig, stark och klinisk framför mål. Blommar Alex ut på allvar med Landskrona BoIS i Superettan? Vi får väl se vad som händer framöver. Och än är han i alla fall Malmö FF:s spelare.
Robert Laul (NY)
51-procentsregeln, den som säger att den ideella föreningen alltid måste ha 51 procent av rösterna i ett idrottsaktiebolag, är måhända en komplex fråga. Jag tycker personligen att den är rätt enkel: i detta att klubben inte säljes till högstbjudande ligger, för mig, mycket av den känslomässiga identifikationen. Det är allas – och min - klubb. Därför gläds jag åt sådana verklighetsförankrade och sunda texter som den Robert Laul skrivit här.
För det första: Jag gillade aldrig Gyllene Tider. Kanske inte lika kassa som Roxette, men de lät dassigt. Deras landsplågor var allt som oftast just det : plågsamma. Redan tidigt på 80-talet syntes det på deras frisyrer att de inte var att räkna med (hur bandmedlemmars hår såg ut var då en säker indikation på hur bra musiken lät. Nuförtiden är det mera osäkert. Men om man då stod på Domus Triangeln och skulle till att provlyssna på LP-skivor visste man att man direkt kunde sortera bort de där omslagets bandfoto visade frisyrer som gick ner över öronen).
Nu ska Gyllene Tider sponsra Halmstads BK. Inget konstigt och fel i det, kanske. Oavsett kvalitetsmässiga förbehåll är ju både HBK och GT halländska ikoner. Men eftersom jag just läst i Offsides kultnummer att Sigge Johansson haft en klausul i sitt HBK-kontrakt som sade att han inte fick gå till Halmia – är det inte märkligt att Gyllene Tider SAMTIDIGT som de stöttar HBK också sponsrar just IS Halmia? Kan man göra så? Är inte detta en kultur- och lojalitetskrock? Vad hade Stig Nilsson sagt och tyckt? Jag är sannerligen inte på hemmaplan här, men detta luktar historielöshet lång väg. Du HBK:are som läser detta, vänligen upplys oss om sakernas tillstånd.
