Sex och jävligt offside: Starten biter sig kvar och i lidandet finner man tröst
Unga ytterbackar som spelar som veteraner, hårdjobbande no-nonsense-mittfältare och en liten skopa självspäkning. Veckans lista är här.
Starten (1)
Förra veckan konstaterade listan att det var 35 år sen vi senast gjorde fem lika bra inledande omgångar. 1978 startade vi också allsvenskan med fyra vinster och en oavgjord och, märkligt nog, även då summerades målskillnaden efter fem rundor till 8-2. I år kryssade vi i den sjätte omgången, och halkade därmed efter 1978. Fyra vinster och två kryss nu, vilket är de bästa sex startomgångarna sedan … 2010.
Inte så länge sedan kanske. Men å andra sidan, 2010 var ju en säsong som slutade rätt hyfsat.
Pa Konate (NY)
Innan Göteborgsmatchen hade Pa Konate ett fint allsvenskt facit i år. Han hade väl spelat en tio minuter ungefär – inhopp i slutet mot AIK respektive Öster – och under de korta tidssnuttarna varit med om två mål framåt, inget bakåt. Nu blev det nästan en hel match mot IFK Göteborg, så målsnittet, ett mål per fem minuter, hölls inte riktigt. Men detta att våra unga spelare kastas in i hetluften kommer vi såklart att ha nytta av framöver. Faktum är att vi har nytta av det nu, direkt, för Konate klarade sig riktigt bra i torsdags. Han föreföll imponerande obekymrad och icke-tyngd av stundens allvar.
Ett rykte säger också att kollega Börén har ambitionen att inom en väldigt snar framtid bjuda på en intervju med Pa Konate här på Himmelriket. Sannerligen något att se fram emot.
Per Ågren (NY)
Vi ojar oss över att det inte händer nånting. Vi klagar över att saker och ting tar för lång tid. Och så plötsligt händer sådana saker som att det skrivs kontrakt med Tokelo Rantie till och med 2016. Den ekonomiska biten av kontraktet vet jag ingenting om, men eftersom det nu finns ett påskrivet avtal: helt uppenbart är att Per Ågrens arbete, där inte varje detalj, samtal och möte löpande redovisas i media, ger resultat.
För övrigt är det djupt beundransvärt att Ågren behåller sitt lugn. För i dessa dagar, när det är lätt att peka finger och virra på huvudet åt situationen i Djurgården, glömmer man gärna att vi knappast är i position att självgott slå oss för bröstet över vår egen förträfflighet: Minns stämningen i november. Minns banderollerna vid stadion. Det hade inte varit alltför underligt om Ågren då tröttnat och tackat för sig. Nu gjorde han inte det. Så … vi borde kanske sluta gnälla, och istället vara glada för att Ågren orkade vara kvar?
Mittbackar (NY)
Först och främst: Johan Hammar, ungdomsproffs i Everton, har tränat med MFF i veckan. Känns som ett intressant namn, och han säger dessutom rätt saker.
Pontus är äntligen tillbaks från skada och Filip Helander har varit fantastisk i säsongsupptakten. Vilket, som alltid, får effekten att utländska klubbar sannolikt tittar hitåt med allt skarpare blick. Samtidigt, Erik Johansson imponerade innan han gjorde sig illa i foten. Alexander Blomqvist är nyopererad och förhoppningsvis tillbaks från skadan till nästa säsong, och Jasmin är ju faktiskt bara utlånad. Underifrån trycker exempelvis Marcus Haglind Sangré på. Det är helt enkelt många bollar i luften på mittbacksfronten.
Erik Friberg (NY)
Ingen publikfriande trollgubbe precis, och efter en risig start ifjol höjdes en del tveksamma röster här och där på läktarna. Men det är nåt visst med såna där gnuggande, hårdjobbande mittfältare, såna som tröskar på utan stora åthävor. Hittills i år känns det som om Erik Friberg tämligen ofta befunnit sig på rätt plats, tagit kampen och spelat enkelt. Han växer.
Ett pissemål i fel bur i 94:e (NY)
Jamen ... vad nu då? Vad i all världen gör Sam Larssons skräpiga bredsida här, på den positiva delen av listan?
Jo, jag tänker så här: kanske vinner vi allsvenskan i år, men förmår i så fall nog inte försvara titeln 2014. Och i vilket fall som helst - skulle vi sen lyckas kvalificera oss till Champions League överlever vi säkert inte gruppspelet. Eller, om vi lyckas än bättre och typ vinner Champions League tre år i rad kan man ge sig fan på att vi åker ut på straffar i semin det fjärde året.
Poängen här är alltså att oavsett framgångsnivå väntar olyckan alltid bakom hörnet. Det går kanske bra just nu, men det är alltid bara en tidsfråga innan nästa smäll kommer, innan nästa orättvisa gapskrattar en i ansiktet. Min tes är således att man måste förlika sig med denna grundförutsättning för supporterskapet. Förlust blir det, förr eller senare. Omfamnar vi då lidandet, låter baklängesmålets bitterhet omsluta oss, finner frid i det faktum att vi har inmutat en personlig zon där vi har all rätt att sura och ömka oss själva … då blir kanske den förlorade matchen något lättare att bära - ja, det är för att vi vet hur det känns att förlora som segern sedan blir så fantastisk. Förlusten – eller den tappade ledningen – kan paradoxalt nog ge oss kraft att knyta näven, känna efter att vi har kvar hjärtat på det rätta stället och blicka framåt.
Ja, jag vet. Det här låter som Alfons Åbergs ohyggligt irriterande farmor, när hon yrar om att Alfons och hans far (som trots sitt piprökande, sina inomhustofflor och sin behandlingshemsfrisyr, enligt uppgift ska föreställa att vara blott 36 år gammal!) måste ha tråkigt för att sen kunna ha roligt.
Men efter ett så bittert poängtapp som det i torsdags måste jag helt enkelt hitta sätt att självsuggerera mig och finna tröst i bedrövelsen.
Djurgården-historien är helt kort nämnd ovan, och det känns som om den diskuterats tillräckligt. Därför vänder dagens offside allvaret ryggen och hittar istället nånting högst trivialt att rynka på näsan åt: svenskfotboll.se:s Livescore. Ett tidigare funktionellt, välkomprimerat och på alla sätt prima gränssnitt har ersatts av ett som är mera svårläst, inte går att överblicka och kräver en massa scrollning. Tidigare kunde man också kolla tidigare dagars livescore genom att ändra datum i addressfältet. Nu hittar jag inget sätt att göra det på (ni som vet hur, upplys mig gärna). Istället blir det att sitta och gissa match-ID, om man nu skulle vilja kolla bollinnehavet och antalet avslut dagen efter match. Och det är ju något man allt som oftast vill.
Jag vet såklart inte varför man ändrat på det här. Kanske det innebär en förbättring på sätt jag inte kan se. En liten misstanke jag har är att man uppdaterat för att – om jag minns rätt - det gamla systemet var Flashbaserat, vilket ju är en teknik som inte stöds av exempelvis Ipad. Skulle det nu förhålla sig så blir det ytterligare en illustration över essensen av teknologisk utveckling: i ivern att tillgodose ny teknik och göra allting kompatibelt och plattformsoberoende blir resultatet att något som tidigare fungerade utmärkt kraftigt försämras. Istället för en finfin upplevelse via somliga skärmar får vi en halvdassig överallt.
Och alla vi reaktionära stofiler kan med vad-var-det-vi-sa-minen påkopplad damma av den gamla Joseph Heller-devisen som säger att varje förändring är till det sämre.
