Sex och Jävligt offside: Tröstpris väntar
Vi reser oss igen. Det gör vi alltid.

Sex och Jävligt offside: Tröstpris väntar

Nej. Det gick inte igår. Men att gräva ner sig nån längre stund, det finns det varken tid eller anledning till.

Europa League (NY)
För det första: jag tyckte att Sparta Prag här och var underskattades inför gårdagens match på ett smula underligt vis. Inte så att laget gjorde det - det är sin sak att spelarna måste, som man säger, ”tro på det”, och jag förstår att ett visst mått av "Vi vet ni kan" alltid är på sin plats, men jag hörde röster runt mig som menade att vi skulle spela mot ett lag som är på vår egen nivå. Men så är det ju inte. Sparta är mästare i Europas nionderankade liga. Allsvenskan är på 23:e plats. På Stadion såg jag ett solitt, tempostarkt, fysiskt starkt och ytterst välorganiserat lag som spelade en disciplinerad bortamatch. Jag tänkte mig inte att de skulle vara sämre på hemmaplan. Och om vi nu inte sett ut att spela på topp i någon av dessa matcher är såklart en stor del av förklaringen till det att Sparta är bra och duktiga på att neutralisera sin motståndare.

På ett vis fick kanske Henrik Rydström matchen dit han ville igår. För resultatmässigt levde det ju länge. Och visst, när Veljko Birmancevic visade klubbkänsla och knallade upp sin straff på läktaren tändes kanske hoppet om ännu ett Europamirakel … men ska vi ha en chans mot ett sånt här lag får vi såklart inte missa de straffar vi själva får, eller få rå-otursmål som det första hemma emot oss. I dessa datadrivna tider är det förstås alldeles för ovetenskapligt att prata om en sån sak som tur, men för mig som fortfarande bär mina speciella turkalsonger varje matchdag (de fungerar inte alltid) känns det lite som om vi förbrukade vår tur-ranson i och med Nils motläggsmål i 96:e mot PAOK.

För det andra: Till er som tvärsäkert säger att vi hade gått vidare om Derek Cornelius tvingats kvar säger jag: det vet vi absolut ingenting om. Och till er som säger att det aldrig hade sett ut så här på den tid då vi gick till Champions League två år i rad säger jag förlåt, men då missade ni bortamatcherna 2014 mot Prag och Salzburg. 4-2 respektive 2-1 var minst sagt smickrande siffror för oss i de båda matcherna. Och då har jag inte ens nämnt det nesliga uttåget mot Vardar 2017.

För det tredje: Nej, jag tillhör inte dem som tycker det är bättre att gå till Europa League än till Champions League. Jag vill att vi ska vinna alla matcher vi spelar, inklusive våra kvalmatcher, och som en konsekvens av det nå den finaste av cuper. Men när vi nu inte gör det får jag ändå tycka att EL är ett mer än hyfsat tröstpris.


6-4 (NY)
Första punkten blev himlarns lång, och till er som tröttnade på all denna text ber jag om ursäkt och håller det nu kort(are). Rubriken här syftar till matcherna som återstår i allsvenskan. Det är nämligen sex på hemmaplan – mot DIF, Häcken, Värnamo, Mjällby, Göteborg och BP – och blott fyra borta, mot AIK, Västerås, GAIS och Hammarby. Det är bra, tänker jag.


Adjöss, augusti (NY)
Äntligen är denna stökiga sommarmånad över. Eller, jo, den är det ju inte rent kalendermässigt, men vi har spelat vår sista Augustimatch för i år. Vi kommer att fortsätta dubblera i Europa, men min bild av själva gruppspelet är att det inte är lika uppskruvat, stirrigt och energidränerande som kvalet. I alla fall är det så jag minns det från tidigare år. Nu väntar en ohemult viktig match på söndag – fem dagar mellan Prag och denna, så jag förutsätter att absolut bästa lag mönstras – innan det vankas landslagsuppehåll. Sen hektiskt igen, med fem allsvenska och två europamatcher mellan den 15 september och 6 oktober.

I egna händer (NY)
Storseger i helgen, samtidigt som Umeå förlorade. Och plötsligt är damlaget uppe på direktuppflyttningsplats till Allsvenskan. Bortamatchen mot Alingsås återstår förvisso fortfarande, men numera är allt i egna händer.



30 augusti (NY)
På fredag lottas det. Finns onekligen ett stort antal ruggiga lag i EL också, men ska jag försöka fortsätta krysta fram fördelar med att ha missat superglamorösa Champions League är en sådan att vi i alla fall nu slipper ställas mot de allra överjävligaste lagen i världen. Inser att inte alla håller med, men själv tycker jag inte det vore det minsta roligt att se oss spela mot Manchester City, Bayern München eller Real Madrid. De senare var ju här 2015, och då fick vi beskåda ett gäng oinspirerade megastjärnor/divor pliktskyldigast avfärda oss i en jättetråkig match. Till exempel var det URTRIST att se Ronaldo fira sina mål med sin genomtöntiga hoppa-och-spänna-sig-målgest. Sånt behöver inte jag när jag går på fotboll.

Pengar (NY)
Mycket prat om pengar dessa dagar. Kan till exempel vara värt att påminna sig om att vi kunde gått in i Europa League som vinnare, om vi förlorat mot PAOK och sen slagit Shamrock Rovers – MEN då hade vi gått miste om de drygt 4 miljoner euro som platsen i CL-playoff var värd. Bättre så här, alltså.

Det går också att konstatera att svenska klubbar lyckas få bättre betalt för sina spelare på sistone. Hugo Larsson ifjol. Lukas Bergvall i våras. Sebastian Nanasi nu. Och även om det känns lite märkligt att en så pass stor klubb som Porto betalar Hammarby 50 miljoner för Deniz Gül (gissningsvis hoppas de på att hitta en ny Gyökeres), och även om jag i min småaktiga oginhet helst inte vill unna våra konkurrenter alltför mycket, får jag ändå lyfta blicken och se saker och ting i ett större perspektiv. Att det cirkulerar mer pengar i vår liga, att våra spelare drar blickar till sig från annat än nedre-halvan-klubbar i Nederländerna, är trots allt en förutsättning för att vi ska kunna klättra i europarankingen.


… med ovan punkt sagd/skriven: det finns förstås också något djupt olustigt över denna mångmiljonrullning.

Men samtidigt: den genomskinligt substanslösa världssamvete-brasklappen såg du, käre läsare, förstås igenom. Ja, det må vara olustigt, men självklart vill jag helst av allt att miljonerna ska fortsätta regna över Malmö FF.
 

Henrik Zackrisson2024-08-28 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF