Sex och Jävligt offside: Ut med haltandet, in med hälsan
Måndagens seger innebär att de dystra tongångarna från förra veckans lista ersätts av bekymmerslöst kvitter. Typ.
Seger igen (NY)
Det var ett tag sedan sist. Nästan en hel månad, faktiskt, för senast vi vann skrev vi den 1 juli. Och visst syntes det i förrgår att laget är en smula märkt av de motiga resultaten på sistone. Väl i ledning var det knappast tal om någon självklart avslappnad eller självförtroendebultande totalkontrollerad resa in mot slutsignal. Tvärtom var det ganska nervöst. Men det redde ut sig, det gjordes mål framåt igen, och gapet upp till serieledning är numera en ynka poäng.
Vecchia mår bättre (NY)
Stefano Vecchia är ju en sån där spelare som kan skapa mål ur ingenting. Som kan, till synes slumpmässigt, springa in i förlupna andrabollar och raka in dem. Eller vika in från sin vänsterkant och liksom lite i förbifarten, utan synbar ansträngning, curla in den i bortre. Alla vet att han kan och vill göra detta – men kan ändå inte stoppa det (inte alltid i alla fall). Han har saknats.
Det där med komplikationer efter infektion har en otäckt diffus, och potentiellt väldigt långvarig, klang över sig. Så när jag cyklade förbi träningen i lördags var det med glädje jag noterade att Vecchia är uppstigen från sin sjukbädd. Han joggade runt planen för sig själv. Såg pigg och frisk ut, tycker jag. Som Henrik Rydström beskrev det planerast han snart vara tillbaks i lagträning. Och kanske i en matchtrupp nära oss om sisådär några veckor ... ?
Johan Dahlin (NY)
Det var jämnt i måndags. En av skillnaderna? När vi fick ett friläge vallade Värnamos målvakt in bollen i mål via insidan av sitt vänsterben. Vår burväktare däremot, han räddade två rena frilägen, båda dessutom från betydligt icke-snävare vinklar än det Sören Rieks gjorde mål på. Så stort tack till Johan Dahlin.
Sluthaltat för i år (NY)
Ungefär samma visa varje år: för de europaklara lagen tidigareläggs en av sommarmatcherna till vårsäsongen för att minska belastningen under kvalveckorna. Det ger ett par månader med en haltande tabell. Men! Snart är utjämningens stund här. Till helgen och på måndag spelas den 18:e omgången, och det var alltså den som tjuvstartades i maj. Ska bli skönt att kunna lägga alla en-match-mer-spelad-förbehåll åt sidan för i år.
Nanasis noggrannhet (NY)
Efter en vinst brukar det vara trevligt att se om matchen på TV (eller annan mer tidstypisk skärm). I halvtid brukar det vankas intervjuer, och i måndags valde kommentatorerna att prata med Sebastian Nanasi. Han var inte helt nöjd med den första halvleken och nämnde bland annat vikten av större noggrannhet. Vilket han sedan demonstrerade med två sublimt fulländade aktioner; såna som ser så enkla ut men som är frukten av utsökt på-läppen-precision och millimetertajming. Jag tänker förstås på det fina lilla upplägget inför 2-1, och hur han hockeyassisterar till 3-1 genom att smeka ner en hög boll och (återigen) raka fram den i steget på Sören Rieks.
Inhopparna (NY)
Sören Rieks, som sagt. En halvtimme där han inte bara bidrog med poäng, utan också med energi och vunna närkamper. Men även de andra inhopparna stod för godkända insatser. Lasse Berg Johnsen fick sin första kvart. Han var inte felfri, började till exempel med en rejäl felpass, men jag tycker att det fanns något i hans rörlighet (för när det gäller den tänker jag just nu att Hugo Larsson lämnade ett ännu större hål efter sig än vad jag först insåg) som inger hopp.
Tre poäng. Skönt. Nu ser jag bara fram emot att det där naturliga och icke-ängsliga flödet, när perfekt genomfört triangelspel löser upp sig i en längre passning mot löpande spelare på fri yta, som spelet hade i våras, ska återinfinna sig. Eller är det kanske bara jag som minns tabellraden och överromantiserar kring hur spelet faktiskt såg ut?
Jaja. Återigen: bara vi vinner, så.
