Sex och Jävligt offside: Var sak har sin tid
Snabba mål och efter-match-procedurer – där har ni några av punkterna på veckans lista.
Serieledning (NY)
Senast vi tappade allsvenska poäng hemma mot Elfsborg var året 2015. Även då blev det 1-1, efter att Enoch Kofi Adu gjort ett av sina sällsynta mål och kvitterat i början av andra halvlek. Lite bistert att segersviten inte blev längre än fyra år, och ett litet bakslag att tappa poäng hemma. Samtidigt, inte orättvist. Och Elfsborg är bra i år. Trots allt viktigt att hålla avståndet mot dem. När jag försöker självsuggerera mig till en positiv livssyn väljer jag att se det så här: hade någon inför säsong erbjudit mig en sexpoängsledning efter 18 omgångar, då hade jag tackat ja.
Mål direkt (NY)
Mot Cracovia: Inkast på egen planhalva, långt mot Rieks från Knudsen, in mot Berget, den polska backen gick bort sig – och mål. Mot Elfsborg, hög press, dåligt tillbakaspel av Holst, Rönning i målet fick sträcka sig och bollen gick rakt ut till Christiansen – och mål. En gåva. Till Malmö FF, och därmed till hela mänskligheten (nåja). Och icke att förglömma, även damernas premiär mot Klågerup inleddes med en boll i nät efter sisådär en halvminut. Att börja matcherna med att omedelbart göra mål är en trevlig vana. Så får det gärna fortsätta.
Klippa gräs (NY)
Matchen mot Elfsborg var slut. Intervjuerna var gjorda. Bakom Dplay-bordet nere vid ena hörnflaggan började Jonas Dahlquist och Jens Fjellström runda av sändningen med några sista synpunkter om matchen. Så, plötsligt, vände sig Dahlquist mot sin högra sida och tycktes försöka vifta undan, eller mota bort, någonting. Förklaringen uppenbarade sig i rutan några sekunder senare. Bakom kommentatorsparet kom en planskötare, med hörselkåpor, solbrillor och knattrande motorgräsklippare, i sakta mak vandrande in i bild. Dahlquists viftande bevärdigades inte med en blick. För jahapp, matchen är slut, avbytarna har joggat ner, ja då ska for jävelen gräset klippas. Så är det bestämt. Inget som några spisstrudade TV-fubbickar kan ändra på.
Kändes väldigt mycket Malmö över det hela.
Marko Johansson (NY)
Hastigt och lustigt hemma igen. Ännu hastigare förstaval på målvaktsplatsen, då både Dahlin och Melicharek är skadade. Lite skakig debut mot Mjällby, men det har sett allt stadigare ut. Bra mot Cracovia, och ett par riktigt svettiga räddningar mot ett skottvilligt Elfsborg.
Lotterna (NY)
En borta, en hemma. Det får man ändå vara nöjd med. Eller, förresten – innan jag låter tankarna vandra alltför långt är det kanske läge att påminna mig om den gamla fina en-match-i-taget-sanningen. Och först är det ju Honved. Borta. Av sex möjliga utfall i andraomgångslotten var detta det på pappret sämsta. Hemmamatch hade såklart varit att föredra, och litauiskt eller lettiskt (Ventspils revisited kunde det blivit!) känns svagare.
Ungerska mästarna Ferencvaros städade undan Djurgården i CL-kvalets första runda, och själva åkte vi ut mot Vidi (numera Fehervar) för två år sedan. Ingen alldeles oäven fotbollsliga, alltså. Dock värt att påminna sig om att Honved var 32 poäng efter Ferencvaros i vårens sluttabell, och att laget inlett årets ligaspel med två förluster. Omöjligt ska det ändå inte vara att nå den där tredje omgångens hemmamatch. Där alltså I SÅ FALL kroatiskt motstånd väntar.
Landslagsmän (NY)
Så var det då landslagsuppehåll igen. Brukar väl inte kännas alltför upphetsande, men ett år som detta känns det lite som en liten vindpust av normalitet. Även om det såklart inte är det minsta normalt – jag läser till exempel att landslagstruppen inte får lämna hotellet för annat än att träna och spela.
Från Malmö FF skickas Anders Christiansen till det danska landslaget, Arnor Traustason till det isländska och Felix Beijmo till det svenska U21-laget. Är det så bra att de är iväg och sliter ut sig på sånt här då? Njae. Kanske inte. Men å andra sidan känns det avigt att betrakta landslagsuttagningar som något negativt.
Inte oväntat. Gissningsvis ett kontrakt som innebär en rejäl löneförhöjning. Välförtjänt, och det är bara att önska Fouad Bachirou lycka till i Nottingham. När han var som bäst för oss, då var han oerhört bra. Fast jag måste säga att det alltid svider när en favoritspelare lämnar. Man vänjer sig aldrig.
