Sex och jävligt Offside - Vårkänslor spirar
Veckans lista är fylld av känslor snarare än fakta.
Cuppaläget (1)
Förra veckan tyckte min skribentkollega att vi inte borde behöva diskutera att oavgjort mot Varberg skulle räcka för avancemang "För det här ska vi bara vinna". Jag höll definitivt med, men riktigt så blev det ju inte. Oavgjort blev det och kvartsfinalen är nådd. Hemmaplansfördelen säkrades också vilket självklart är ett stort plus. Nu väntar allsvenskt motstånd, IFK Norrköping, alltså lite av en försmak på den allsvenska premiären. Norrköping spelade också oavgjort i sin sista gruppspelsmatch, mot Sirius och genom det sena kvitteringsmålet från Sirius tappade Peking chansen att få spela hemma. Nu gäller det för laget att steppa upp så att vi kan ta ytterligare ett steg mot Cuppajäveln.
Eleda stadion vs Malmö IP (NY)
Är det bättre att vi nu spelar cupmatcherna på vår riktiga hemmaplan Eleda Stadion, eller hade det varit bättre att få vara kvar på Malmö IP? Jag är lite kluven men får erkänna att jag faktiskt saknar matcherna på IP. Visst, det går in mer publik på Stadion, sittplatserna är något bekvämare och alla faciliteter för spelare, domare, media med flera lär definitivt vara det. Och det finns säkert fler fördelar som jag inte kommer på just nu. Men i gruppspelsmatcherna har ju stora delar av läktarna gapat tomma. Det är ändå något visst med att vara på en fullsatt arena, även om den är mindre och och inte lika ny och modern. Det har sin charm att påpälsad stå eller sitta och trängas på IP i de första tävlingsmatcherna för att sen flytta in på Stadion när det börjar hetta till mer. Men, alldeles oavsett ovanstående är ju huvudsaken att man får ses på match och att matcheerna vinns/vi tar oss vidare.
Vintern rasat ut (NY)
Jo, jag är medveten om att det kom lite snökorn häromdagen och att temperatur och vind de senaste dagarna känts som allt annat än vår. Men som fotbollssupporter börjar vårkänslorna ändå spira och det känns att den allsvenska säsongen börjar närma sig. Inkorgen fylls av diverse meddelanden om förtur och annan matchinfo. I diverse chattar diskuteras planer för resor till bortamatcher. Kära återseenden och kramar med människor man bara träffar på matchdagar. På sociala medier bubblar det av MFF-snack om allt möjligt, högt och lågt: Spekulationer om årets tröja (som såklart kommer att väcka massa missnöje oavsett hur den ser ut), kioskerna på Stadion, hur man ska kunna få med sig det nödvändigaste när väskförbudet råder, om inte AC ska spela snart och framför allt en massa förhoppningar och nervositet inför säsongen i en härlig röra. Alldeles underbart och något jag saknar så mycket under vintern.
Sparkapital (NY)
Nej, nu pratar jag inte om alla de där miljornerna klubben har på banken. Nej, jag tänker på alla de spelare som inte var på planen mot Varberg och de som inte ens fanns med i truppen av olika anledningar. Såklart är man väl medveten om att MFF har en stor trupp med en "toppbredd" men ibland reagerar jag ändå när jag stannar upp och tänker på det. Laget som Rydström valde att starta med kändes ju inte på något sätt som en orimlig startelva, det är väl egentligen bara Makolli som sticker ut ordenligt. Då hade vi spelare som till exempel Peña och Vecchia på bänken. Och utanför truppen fanns AC, Rieks, Moisander och Stryger Larsen bara för att nämna några. Galet men härligt att tänka på så här en helt vanlig onsdagsförmiddag.
Min stora MFF-familj (NY)
Ja, detta blir en extremt personlig punkt, men samtidigt som jag tror att många kan känna igen sig lite i den, om än i andra varianter. Jag har tänkt en hel del på detta sedan jag och sonen var på första cupmatchen på Eleda Stadion, hur tacksam jag är att jag har kärleken till MFF i livet som något som inte bara binder samman oss i min biologiska familj men också som något som gett mig en slags extrafamilj, en speciell gemenskap som är så värdefull. Att få stå i solen, med den viktigaste människan i mitt liv, och dela något vi båda älskar är fantastiskt. Det är också i samband med MFF-matcher jag tänker mest på min pappa. Jag har inget behov att att gå till askgravlunden vid kyrkan och lämna blommor för att känna mig nära honom, det gör jag när jag tänker på hur han skulle kommenterat saker som hänt i matcherna, som "effektiv speltid" varje gång målvakten håller bollen för länge. I söndags var jag på Malmösystrars årsmöte och träffade en massa fina människor som jag inte skulle lärt känna utan MFF och som gett mitt supporterskap en extra boost. Och inte minst så får jag ju pyssla med det jag gör just nu, det vill säga hänga på Himmelriket och grotta ner mig i en massa tankar och om laget i mitt hjärta och skriva om dom för er.
AC (Ny)
Ni som tyckte att jag blev blödig och för känslosam i förra punkten kanske ska hoppa över denna. Men det är mycket tankar som snurrat i huvudet, då och då ända sedan jag läste om AC och hans hjärtproblem första gången. Beskedet att han inte bara mår bra utan också är i full träning och redo för spel kom både som en stor glädje men också en väldig lättnad. När jag såg att det skulle komma en dokumentär om AC och vägen tillbaks tänkte jag nog mest lite lättvindigt att "den måste man ju se nån gång". Men så häromdagen började jag läsa lite mer om den och det första jag såg var citatet: "Nu dör jag". Det gick rakt in i hjärtat, och bara att läsa de korta beskrivningarna om de båda delarna fick mig tårögd. Så jag får nog tänka till lite, kring om jag ska se den - det är nu helt självklart. Men jag behöver välja ett lämpligt tillfälle. Och köpa hem en massa näsdukar. Och se den själv en gång innan jag ser den tillsammans med 12-åringen. Som jag längtar efter att se vår danske superman tillbaks i spel på riktigt igen. Det lär ju bli "en del" hyllningar. Och känslor. Det är nog lika bra att handla hem näsdukar till det också.
Jag blir matt och trött och sur bara av att tänka på kaoset i slutet av matchen mot Varberg. Vad i hela friden flög i Martin Olsson? Vilja och att stå upp för sitt lag är en sak. Men jag kan inte se någonting i situationen som ens är nära att berättiga det han gör. Det är så otroligt dumt, onödigt och ovärdigt. Att sen vår kapten ska börja käfta om motståndarens reaktion gör bara det hela ännu mer irriterande. Det har redan skrivits mycket om detta, bland annat en klockren måndagskrönika av min skribentkollega Pontus, så jag lämnar detta därhän och återvänder till mina betydligt trevligare vårkänslor.
