Sex och Jävligt offside: I backspegeln

Dagens lista väljer att ta en promenad längs minnenas allé.

Det här är en sida som handlar om fotboll. Sån är det inte mycket av just nu. Inte nånstans i världen. EM är uppskjutet till nästa år och allsvenskan kommer möjligen igång till försommaren, berättade Aftonbladet igår. Väl optimistiskt? Jo, så låter i alla fall i mina öron. Samtidigt låter det vettigt att planera utifrån ett relativt positivt scenario och att ha något att sikta på i hyfsad närtid. Och, hemska tanke, göra nya planer om det krävs allteftersom. Vi får se. Fotbollens alla organisationer och förbund har en del logistik att brottas med. Vilket samtidigt och såklart är en bagatell i det sammanhang vi alla lever i just nu. 
 
Så, ja, det dröjer innan vi får se nåt spel. Men jag tänkte, i brist på saker att glädja sig åt, spinna vidare på den nostalgitråd som SVT skapade genom att göra sina gamla VM-krönikor tillgängliga på svtplay. Här kommer därför några minnesvärda säsongsinledningar; hågkomster från glada vårdagar där det mesta kändes soligt.
 

Säsongsinledningen 2004 (NY)
Real Malmö. Det var medias namn på lagbygget 2004. Patrik Andersson var nämligen hemkommen efter lång utlandstjänst i Europas allra ädlaste fotbollsadel, och Afonso Alves värvades in från Örgryte. Dessutom anslöt Igor Sypniewski, en polsk forward som gjort succé i Halmstad året innan. Vi inledde på Söderstadion. Hammarby var ganska bra då – hade blivit tvåa 2003 – så att matchen slutade mållöst var ingen katastrof. Sen följde två regelrätta avhyvlingar – två gånger 5-1 mot Örebro och Elfsborg. Nyförvärven briljerade. Sypniewski gjorde två mot Örebro, och även om Afonso med ett bolltapp på Ryavallens katastrofalt usla plan orsakade Elfsborgs ledningsmål, får man säga att han gottgjorde sitt misstag med ett hattrick. Även Patrik Andersson tryckte in en boll. Vi kändes helt överlägsna. I den fjärde omgången stod IFK Göteborg för motståndet. Det var tuffare, spelet hackade – men vi vann ändå, med 1-0. Real Malmö hade satt tonen redan från början.

Sen då? Året hade sina svackor, inte minst just efter den fina inledningen. Halmstad seglade upp som det största hotet, anförda av en inlånad Markus Rosenberg. Inför slutomgången var det hallänningarna som ledde, men Jon Inge Höilands klassiska straffretursmål och Halmstads 1-1 mot Göteborg innebar att guldet äntligen, efter 16 långa år, kom hem igen.
 

Säsongsinledningen 2009 (NY)
Säsongstarten på Rambergsvallen såg ut att gå mot ett klassiskt premiärresultat. Fem minuter från slutet fick vi en hörna. Den lyrade Labinot Harbuzi in i straffområdet, och vid första stolpen rusade Miljan Mutavdzic fram och mötte perfekt med pannan. Det blev matchens enda mål. Mutavdzic korsbandsskadade sig på träning bara några dagar senare, men trots det blev hemmainvigningen av vår nya arena festlig. För det här var ju året då vi flyttade in på nya Stadion. Det dröjde länge i hemmapremiären mot ÖIS, men till sist tryckte hemmasonen Harbuzi in det klassiska förstamålet. Agon Mehmeti fyllde på med två till. Agon var också den som avgjorde borta mot AIK några dagar sedan. I segerintervjun efteråt syns Daniel Andersson gå förbi i bakgrunden, sjungandes ”tunn som en rögad ål”.

Sen då? Full pott efter tre rundor, men snart uppenbarade sig en del problem med målskyttet. Vi ramlade ganska snabbt ner i mittenträsket, stannade där och slutade sjua.

Säsongsinledningen 1991 (NY)
Säsongen dessförinnan hade inneburit ett bryskt uppvaknande från 80-talets storhetsperiod. På den tiden var vi i och för sig vana vid att det började lite knackigt, men 1990:s inledning hämtade vi oss aldrig från. Vi slutade sexa och fick uppleva den mer eller mindre ofattbara nesan att missa slutspelet. 1991 var födelseåret för en ny, otrolig jobbig och dessbättre kortlivad serieform. Tio lag i allsvenskan, dubbelmöte och därefter en mästerskapsserie där de sex bästa möttes två gånger till. I premiären tog vi oss an Göteborg hemma och hann knappt komma in på Stadion innan Martin Dahlin sprang in med 1-0. Jublet satte vi emellertid snabbt i halsen, då Kaj Eskelinen kvitterade i 8:e minuten. Sen blev det inga fler mål. Närmast kom Patrik Andersson med en boll i innerstolpen. Nå, starten skulle bli fin ändå. En 1-0-seger över AIK följdes upp av 6-0 hemma mot Sundsvall, i en match där vi tryckte in fyra bollar på ungefär lika många minuter i slutet av första halvlek.

Sen då? En hyfsad grundserie (eller vad det nu kallades) innebar tredje plats när serien delades. I mästerskapsserien lyfte det aldrig och vi slutade fyra.
 

Säsongsinledningen 1994 (NY)
En, i ärlighetens namn, torftig premiärmatch mot Degerfors slutade i en 1-0-seger. Robert Prytz avgjorde på straff halvvägs in i andra halvlek. Omgången därpå avfärdades Öster med 4-2 borta, och Jens Fjellström stod för ett ståtligt äkta hattrick i första halvlek. I tredje rundan fick vi visserligen nöja oss med 2-2 hemma mot AIK – Dick Lidman kvitterade sent, även det på straff – men vad den här våren framförallt fastnat i minnet för är miraklet på Gamla Ullevi den 9 maj. Ett stjärnspäckat (nåja) IFK Göteborg ledde med 3-0 i paus och skulle bara defilera hem trepoängaren i andra halvlek. Istället bjöds vi på en sorts lyckoinverterat Gefle-2006 – vi vände och vann med 4-3. Nuvarande Varbergstränaren Joakim Persson avgjorde.

Sen då? Med två omgångar kvar ledde vi serien. Då åkte vi upp till Söderstadion och förlorade mot Hammarby (som då kämpade i botten). Inför sista matchen fanns visserligen en teoretisk chans, men då krävdes att Landskrona BoIS skulle ta poäng av Örebro. Det gjorde de inte. Och vi förlorade hursomhelst, trots ett mirakulöst vackert mål av Jörgen Pettersson, med 2-1 mot Göteborg som tog titeln. Trots de där 3-4 i maj.
 

Säsongsinledningen 2015 (NY)
Ojojoj. Stackars allsvenskan. Sades det innan den drog igång. För även om många hade lämnat efter det makalösa 2014, hade vi också spänt musklerna och värvat in namn som Tobias Sana, Rasmus Bengtsson, Oscar Lewicki. Yoshimar Yotún och de båda norrmännen Magnus Wolff Eikrem och Jo Inge Berget. I premiären uppe i Sundsvall chockade vi hemmalaget med att göra 3-0 på 20 minuter. Sen blev Adu frilägesutvisad och Giffarna reducerade på den efterföljande straffen, men vi gjorde ett mål till och vann med 4-1. Hemmapremiären mot AIK blev en tillknäppt historia som slutade 0-0. De två följande matcherna – Göteborg borta och Bajen hemma – gav två segrar. Vi såg starka ut och hade inlett mästarvärdigt.

Sen då? Nej, efter en fin start var det som att lagmaskinens kuggar inte riktigt gick i varandra. Några osannolika toppinsatser gav ytterligare ett Champions League-gruppspel, men dalarna i allsvenskan blev emellanåt för djupa. Serien avslutades med att IFK Norrköping fick fira guldet på vår hemmastadion och vi slutade femma, 10-talets sämsta allsvenska placering.

Bubblare är 2011. Då började vi med fyra raka segrar. Men sen blev det motigare. Det tog sig mot slutet och vi blev fyra.
 

Två säsongsinledningar får dela på dagens offside. 1990 är nämnt ovan, men det var ju inte bara det att det gick dåligt. Det var också sättet det hände på: de fem första omgångarna innebar tre 0-0-matcher, en 1-0-seger och en 0-1-förlust. 1-1 i målskillnad. Skämmigt. Sen förlorade vi två raka, hade efter sju omgångar bara gjort tre mål, och krisen var ett faktum. Det blev bättre, men vi hämtade oss som sagt aldrig riktigt och slutade sexa.

Samma lavett, samma ishink-hälld-över-skallen-känsla, innebar 2018. Vi var ju så överlägsna 2017. Det såg ju så bra ut på försäsongen. Och visst, åtta poäng på de första fem matcherna kanske inte var mästartakter, men heller ingen absolut katastrof. Men sen. Förluster mot Kalmar, Göteborg, Trelleborg och Hammarby. Kryss mot Dalkurd. Hemma. Ett par vinster däremellan också, men det var ett bistert uppvaknande. Känslan var att vi den sommaren vinkade adjöss till en storhetsperiod. Kul så länge det varade. Men nej! Den kassa starten fick ett lyckligt slut. In kom Uwe Rösler, laget lyfte sig, tog sig till Europa League och kravlade sig i slutomgången upp till tredje plats.

1 kommentarer

Henrik Zackrisson2020-03-18 12:00:00