Sex och Jävligt offside: Vila och vara med
Landslagsuppehåll. Så vart far tankarna? Som vanligt åt olika håll - de är förhoppningsfulla, oroliga och osammanhängande. Välkommen till ytterligare en onsdagslista.
Desperation (NY)
Det jag framförallt tar med mig från Göteborgsmatchen är slutforceringen. Inget vackert eller organiserat, men in med mer offensiv kraft, upp med Pontus Jansson, tryck ner motståndaren, skicka bollen långt och slugga likt en boxare i underläge i hopp om att nån av svingarna trots allt träffar rätt. Tiki-taka-konnässören rynkar kanske på näsan åt det primitiva i denna nu-huttar-vi-ut-taktiken-genom-fönstret-desperation ... men den här gången lönade det sig. Så själv ser jag gärna mer av sånt här.
Vara med (NY)
4-3-3. Så lyder vår mediokra tabellrad sedan sommaruppehållet. Tittar vi bara på de tio senaste matcherna innebär dessa 15 poäng att vi under denna period är på nionde plats i allsvenskan. I efter-uppehållet-tabellen är Djurgården, Hammarby och Elfsborg bäst med 19 pinnar var. Eller ja, egentligen har ju Stockholmsklubbarna högst poängsnitt, för de hade hunnit med 13 matcher innan sommaren. Men ingen har alltså, likt under våren sprungit ifrån; poängen i denna tioomgångskonstruktion är förhållandevis jämnt fördelade. Före oss är, förutom de tre nämnda, också ett lag på 17 poäng och fyra lag med vardera 16.
Inte direkt några kristallklara tendenser. Och så är det ju dessbättre så att en tabell inte summeras i perioder. I den riktiga är vi tvåa. Det må vara både överraskande och oroande att laget är sämre nu än i början – gissningsvis var vi några stycken som trodde på en process (detta hemska ord) där vi ständigt tog små kliv framåt – men i alla fall: i år är vi med i toppstriden. Och som sagt förut, lagen runt oss svajar också. Att påstå att "allt kan hända" är nästan alltid en grov överdrift. Men mycket, i alla fall ... ?
Vila (NY)
Landslagsuppehåll må vara en smula tradiga, men de ger i alla fall tillfälle att slicka sår, läka skador och slipa på detaljer. Vilket ger upphov till frågan om huruvida detta är en fördel för just Malmö FF. För alla andra lag har ju på precis samma vis också kunnat utnyttja och njuta av pausen. Men jag vill ju gärna tro att det i mitt eget lag finns en högre grundkapacitet, och att en längre period av skruvande och samtrimmande är extra värdefullt för oss. Jag intalar mig därför att saker och ting kan falla på plats relativt snabbt; och det utan att det vänds upp och ner på precis allt. En naiv förhoppning? Ja, säkert. De kommande åtta omgångarna ger svaret (eller förresten, runt hörnet väntar ytterligare ett tvåveckorsuppehåll. Vi spelar bara fyra matcher innan allsvenskan om en knapp månad pausas igen).
Otto Rosengren-förhoppningar (NY)
Mjällbyförvärvet skrev på redan i juni och blev spelklar då fönstret formellt öppnade den 7 juli. Så det är lite konstigt att känslan är att jag ändå sett mindre av honom än av Oliver Berg, som presenterades så sent som den 21 augusti (och ja, känslan bekräftas, om än knappt, av rena spelminuter: Berg har gjort två hela matcher. Otto har i sina två starter blivit utbytt i 86:e och 44:e, och har två inhopp i 58:e respektive 76:e.). Men det är förstås en skada som ställt till det. Nu ska det problemet vara ur vägen, och Otto Rosengren lär finnas med i truppen mot Hammarby på söndag. Det får gärna märkas.
Fem poäng kvar (NY)
Herrallsvenskan ser ut att bli en nagelbitare (det är den i och för sig nästan jämt), men detsamma gäller knappast för damernas division 1 södra. Här kommer Malmö FF att vinna serien överlägset. I skrivande stund behöver vi ytterligare fem poäng innan det är klart inte bara i praktiken, utan även i teorin. Och jaja, jag vet att man aldrig ska ta ut segrar i förskott och allt det där. Men här kan vi faktiskt göra just detta. Om inget extremt oförutsett eller märkligt sker kommer uppflyttningen till elitettan säkras borta mot IFK Örby den 23 september.
Cykla till Stadion (NY)
Det har ju inte hänt så mycket den senaste veckan. Så då kan det kanske vara idé att le lite för sig själv över ett av livets återkommande små glädjeämnen och en av de saker jag saknade så mycket under pandemiåret: cykelturen till Stadion på matchdag. Fjärilar i magen, trångt i cykelställen, den - faktiskt - snabbrörliga kön till insläppet, den så välbekanta vandringen upp till mitt säte, nickarna till folk runtomkring, det nervösa jag-oroar-mig-pratet med bänkgrannarna innan avspark (för det finns ju alltid nåt att oroa sig för). Är ett liv där sådant tillskrivs stor betydelse ett torftigt liv? Tja. Kanske det. Jag vet inte jag. Jag vill i alla fall inte ha det på nåt annat vis.
Åtta omgångar återstår. I supporterled knorras det över ineffektivitet och att enskilda spelare inte håller måttet. Man kan tycka vad man vill om detta, men som påpekats ovan är poängskörden de facto ganska mager på sistone. Det börjar spetsa till sig.
Det är alltså den typen av situation som elitidrottsmän sägs älska. Jag gör det inte. Inte alls. Idealtillståndet är givetvis det som råder i MFF-damernas serie. Men nu, nu väntar en höst i nervositetens tecken.
