Sex reflektioner efter respass ur Svenska Cupen. Mot Mjällby. Igen.
Ribba, stolpe, respass…
Det var absolut inte så att vi saknade möjligheter att av egen kraft vinna inte bara den aktuella matchen mot MAIF utan även hela gruppen, men för det hade krävts betydligt bättre precision. Spelövertaget var efter minut 25 stundtals massivt – ja, jag är väl medveten om klagomålen på alltför lågt passningstempo, men mot motståndare med siktet inställt på låg tyngdpunkt och snabba omställningar uppstår ofta problem för vilket lag som helst – och chanser saknades sannerligen inte. Åtminstone en, sannolikt fler, av de möjligheterna borde rimligtvis ha renderat i mål. Återigen hade våra anfallare Abdelrahman Boudah, Jusef Erabi och inte minst Viktor Djukanovic´ en dyster, för att inte säga rent blek afton, och det duger helt enkelt inte på den här nivån.
Lite till mans betraktar vi tidigare uppsättningar med spets i form av bland andra Gustav Ludwigsson, Astrit Selmani och till och med Veton Berisha, uppbackade av både Nahir Besara och Darijan Bojanic, då vi kunde göra fler mål än motståndarna även om de gjorde två-tre, men dit är det för årets trupp en lång och krokig väg att vandra. Och förmodligen är det att ställa alltför stora krav på att den skall leverera lika effektivt.
De absolut nödvändiga kvaliteterna saknas, så enkelt och så bekymmersamt är det, vilket blivit smärtsamt tydligt ända sedan försäsongen drog igång. Som det nu ser ut är det ingen, skriver ingen, som säsongen 2024 kommer att bege sig till Nya Söderstadion med skrämselhicka.
August Mikkelsen
I konkurrens med Nahir Besara har vår tänkta norska katalysator varit ljuset i det relativa mörkret och vår i särklass bästa spelare såhär kort in på säsongen. Oerhört glädjande efter den tunga fjolårssäsongen och ett tecken så gott som något på professionalitet trots sin ringa ålder. Efter att ha tvingats stå över senast mot GIF Sundsvall på grund av en icke definierad ”avlastning” fick han nu en knapp halvtimmes speltid, vilket räckte för att han med eller utan boll skulle visa upp den snabbhet och spelförståelse, det driv och de alternativa spelvägar vi så väl behöver och som alldeles för ofta saknas på andra håll i offensiven. Varför han inte var med från start är oklart, möjligen var han inte redo för 90 +, men att han var saknad syntes när han väl kom in.
Modellen
Det är naturligtvis inte Elle Macpherson jag syftar på, utan tränare Kim Hellbergs uttalade vision. Med hög press och snabba återerövningar är det tänkt att Hammarby redan anno 2024 liksom skall glida fram genom serien och dessutom göra det snyggt och gärna med en klackspark inför inte minst en fanatisk hemmapublik (se nedan). Hur det sett ut this far? Ja, inte direkt som en uppvisning på catwalken eller som en skönhet på Sports Illustrateds omslag – för att uttrycka det inlindat – men vad hade vi å andra sidan väntat oss?
Kim har i mångt och mycket tillsatts för att, tillsammans med övriga i tränarstaben, förverkliga krav på hur den oerhört pratsamma ledningen vill att Hammarby skall se ut redan nu och utvecklas in i framtiden. Egentligen inget ont i det, men det kräver magkänsla och verklighetsförankring inte minst hos vår återvalda styrelse. Till skillnad från andra tänker jag inte börja rya om risk för degradering och allas avgång, men det finns tveklöst fog för kritik. Platsen där vi befinner oss i dag påminner inte så lite om ”Fåfängans marknad”, för att tala med den brittiske 1800-talsförfattaren William Thackeray, en på ledande plan förbluffande brist på resonans och tilltro till utförsäljning, och detta är knappast tränarens fel.
Teoretiskt är kursen i stort sett klar, men det måste slås fast att den med allsvenska mått ställer oerhört höga krav på samtliga deltagare i form av smartness och på att enskilda individer gör kollektivet bättre – ibland kanske till och med bättre än vad det faktiskt är. En färdig modell kräver sin trupp och jag ställer mig frågande till om vi i dagsläget har en som är tillräckligt spelskicklig, lyhörd och intelligent för att ta till sig den samlade informationen. Därtill har vi på ett besynnerligt sätt gjort oss av med alldeles för många tongivande spelare på senare år utan att nya av samma klass värvats in. Enbart talang är sällan tillräckligt för att förverkliga andras visioner, hur vackra de än är.
Steg framåt?
Trots att förlusten och uttåget i måndags svider in i märgen, och jag hoppas innerligt att det kan fungera som en mental väckarklocka för samtliga inblandade, syntes ändå tendenser för första gången den här säsongen. Det var inte tal om något stort steg för Hammarby och därför inte heller för mänskligheten, men här fanns trots allt en skymt av något större. Detta skall ställas i paritet med de verkligt mörka insatserna mot Västerås och GIF Sundsvall och lär inte leda till ädlare valörer, men ändå… Klockrent var det långt ifrån, däremot var samspelet mellan lagdelarna inte på långt när lika svagt, trots en del enerverande smånätt spel fungerade defensiven bättre och återerövringen såg bitvis riktigt lovande ut.
Att många i supporterled nu reagerar på långsamheten i uppspelsfaserna kommer som ett självklart brev på posten. Det bör dock ställas i relation till att MAIF inför måndagens match hade läst på läxan med beröm godkänt. Med låg tyngdpunkt och defensiva kvaliteter lyckades man tämligen enkelt freda eget mål, men faktiskt utan att för den skull spela destruktiv fotboll; omställningarna var vassa, man tilläts då och då äga boll och var tillräckligt bra i sina positioner för att tröttheten aldrig riktigt skulle infinna sig.
Det finns ytterligare två faktorer att beakta.
Dels har vi, om någon nu tvivlat, alltid motståndare att ta hänsyn till. Ofta sägs det att ”vi skall fokusera på vårt eget spel”, men tyvärr räcker inte alltid det, utan även vi måste ibland anpassa oss utifrån våra kvaliteter och förutsättningar. Västerås och MAIF, två stundande seriekombattanter, har med eftertryck visat att de ligger betydligt längre fram i sina processer än vad vi gör med vår. Övriga resultat i Svenska Cupen skvallrar dessutom om att även andra lag gör det.
Dels är avsaknaden av verkliga härförare skriande uppenbar. Simon Strand och Fredrik Hammar i all ära – och vi älskar dem för deras inställning – men utan att bli alltför nostalgisk: milde tid vad vi behöver en Jeppe Andersen, en Suleyman Sleyman, en Peitur Marteinson, en Nikola Djurdjic eller en David Fällman. Se där ännu ett stort misslyckande i lagbygget för framtiden.
Davor Blazevic´
Få personer i dagens Hammarby, oavsett position i föreningen, förtjänar epitetet Kulturbärare så mycket som Davor. Utan att ha hundraprocentig koll på övriga allsvenska lags andramålvakter vill jag hävda att vi har en av seriens absolut bästa – han skulle vara ordinarie i flera motståndares startelvor – men det handlar inte bara om det. Han hade mycket väl kunnat lämna oss för andra utmaningar, men hjärta och hjärna brinner för klubbmärket, är professionell ut i handskspetsarna och har mer än en gång bidragit till våra framgångar; glöm aldrig hans insatser när vi, hör och häpna, faktiskt vann Svenska Cupen för tre år sedan. Förebild för allt och alla, inte minst framtiden och unga, en fotbollsspelare att resa staty över.
Var är publiken?
Vi må sitta vid datorer och oftast anonymt ösa besvikelse och ilska över spelare, tränare och styrelse, ja, ibland sker detta till och med i barer och på pubar bara några stenkast från arenan där matcherna spelas, men det övergår mitt förstånd att drabbningarna i Svenska Cupen med våra mått mätt lockat så få till Nya Söderstadion.
Mot GIF Sundsvall anslöt inte ens 10000. Det skylldes från flera håll på sportlov, vilket är en usel förklaring. Inför avgörandet mot MAIF aviserades drygt 20000 sålda biljetter. 15000 behagade infinna sig, vilket var sämre än Djurgårdens siffra i deras avslutningsmatch. Ointresse, en skit-samma-inställning, bristen på engagemang? Whatever, men alla skall vara fullt på det klara med att vi befinner oss i ett oroväckande trendbrott för vårt varumärke (i brist på bättre ord).
Det rejäla publiktappet ifjol – i snitt minus 3-4000 per match om jag räknat rätt – var illa, riktigt illa och varslade om medgångssupporteri. Hammarby har aldrig bara varit en festlig premiärmarsch, utan i minst lika hög grad ett ”VISA DOM!” vilken match som helst.
Per Planhammar
