Sex reflektioner efter sommarpromenad mot Mjällby

Sex reflektioner efter sommarpromenad mot Mjällby

Det finns omgångar då man efter match nästan får nypa sig i armen. Vad var det egentligen som hände, var det verkligen möjligt att Hammarby bokstavligen skulle kunna cementera ett allsvenskt topplag igen? Gårdagsmatchen mot Mjällby AIF gav så många positiva besked att framtidstron fick en rejäl skjuts.

Vikten av Nahir Besara

Den i grönvita anden påläste minns att jag använde samma rubrik efter senaste matchen på Grimsta. Vad jag då ville komma åt, utan att på något sätt nedvärdera en av Allsvenskans bästa, och för sitt eget lag viktigaste, spelare och främsta kulturbärare, var betydelsen av hur viktigt det är att den startelva som ställs på planen då Nahir inte är tillgänglig till spel steppar upp och visar prov på karaktär. Det gjordes mot BP, med beröm godkänt, men med det sagt var det en njutning att se honom tillbaka och, trots få träningstimmar efter känningarna, fullkomligt dominera under de 75 minuter som kroppen orkade.

Det är inte utan än att man förstår motståndarlag i serien som med tydliga spelförstörande direktiv tar till nästan alla till buds stående medel för att få stopp på Besara, för gör man inte det utan tillåter honom att utan tidsnöd komma rättvänd, ja, då ringer det oftare än vad som är hälsosamt för de försvarande, antingen som målgörare eller assistkung.

Vad vi skall ha i minnet är ändå att Nahirs två läckra, och i grunden matchavgörande, pytsar inte var resultatet av några enmansföreställningar utan briljanta mönsteranfall som förde tankarna till 2019 och som helt ställde Listerlandets gulsvarta stolthet, ”laget med fart” men lika ofta den veritabla köttmuren till lag. Kennedy Bacirgioglu brast ut i ett solskensleende på läktarplats och inte undra på det. Hammarby visade i sammanlagt cirka 75 minuter klass över hela planen på en nivå som hör till säsongens högsta hittills. Det var, från Hahn till Jusef, vackert, vägvinnande och, inte minst, högoktanigt effektivt.


Försvarslinjen Hammarby

Inte många kunde väl på allvar föreställa sig att just det defensiva spelet skulle komma att utvecklas till något av ett Bajen-signum redan i år. Försäsongen och en bit in i serien kunde, milt uttryckt, liknas vid ett läckande såll och kritiken mot Kim Hellbergs modell var Niagara Falls-bedövande i såväl supporterled som på samtliga sportredaktioner. Jag kastade själv vid flera tillfällen onda ögat. Fyra-fem månader senare låter det annorlunda, helt enkelt för att det ser ut på ett helt annat sätt. Från den bakersta posten till den främre var matchen mot Mjällby i stort sett klockren.

13-2 i målskillnad på de senaste sju tävlingsmatcherna osar nordeuropeisk eller åtminstone högsta nordiska klass, och detta trots de offensiva fadäserna mot Göteborgs-lag. Och tilläggas skall att siffrorna inte är ett resultat av destruktiv tråkfotboll, utan spelskicklighet och förståelse, lyhördhet hos både varje enskild individ i truppen och kollektivet som sådant, väl förmedlande tränarstab och spetskompetens över hela linjen. Unga krigare går rakt in i striden, kliver hela tiden fram och tar Bob Beamon-hopp från bara lovande till allsvenska startspelare på ingen tid alls, och backade av mer rutinerade kort är en enhet på väg att skapas som lovar något utöver det vanliga.

Naturligtvis kommer vi att åka på bakslag, kanske till och med käftsmällar, men det gör alla lag, även Malmö FF. Väsentligare då att i stället fokusera på stegen som tagits, och tas: bredden och den skyhöga potentialen, viljan och kunnandet. Framgång är, precis som när det kommer till lycka, oftast en följd av ens handlingar, och just i dag känns det som att Hammarby gör det som krävs för att förtjäna beröm.


De bakre leden

Hampus Skoglund, Victor Eriksson, Ibrahima Fofana och Shaquille Pinas. Mycket mer behöver egentligen inte sägas, för vilken match de gjorde. Det är knappt man tror sina ögon när man ser hur Hampus och Fofana så självklart tar sig an sina uppgifter, som om de aldrig gjort något annat. Med mer erfarna kuggar som Victor, som blir allt tryggare i sin nya miljö, och Shaq släpps knappt en djävel över bron, och vid de sällsynta tillfällen det sker – oftast mer en frukt av motståndarnas skicklighet än egna brister – så finns Warner Hahn (och bakom honom Davor Blazevic) på linjen och i luftrummet. För andra matchen i rad var W H tryggheten själv, räddade frilägen och kommunicerade som en truppbärare sedan åratal.

Med tanke på vilka backresurser som finns på bänken – Pavle Vagic (även aktuell som mittfältare), Simon Strand, Marc Llinares Barragan och, åtminstone tills vidare, Mads Fenger, samt den till nästa säsong återställde Frederik Winther – ser det bättre och tryggare ut än på mycket länge.

En bakre linje har emellertid inga större chanser att freda eget mål om inte spelarna framför läst sina läxor. Det jag såg i går av Markus Karlsson, Tesfaldet Tekie och Oscar Johansson Shellhas imponerade stort, både i det höga presspelet för att förhindra snabba omställningar och i förmågan att luckra upp ett av seriens mest kompakta försvar. Markus är ännu en som går från klarhet till klarhet, som Tekie agerade i går är han en given, kvicksilverkvick startspelare med fantastisk blick för spelet, och OJS arbetskapacitet går aldrig att blunda för; att den senare i går dessutom äntligen fick göra mål – gudarna skall veta att han samlat ihop till det – är själva essensen i en perfekt gin tonic. Då skall också tilläggas att vi har att tillgå Dennis Collander, på väg tillbaka (piggt inhopp i går!), och ett ännu i stort sett oprövat kort i liberianen Divine Roosevelt Teah


Nya offensiva kvaliteter

Med tanke på ovan nämnda kvaliteter är det naturligtvis givet att utrymme skapas även för spetsen. Första kvarten på Nya Söderstaden i går var en furiös tornado med sikte på Noel Törnqvist i MAIF:s bur och det kändes som en tidsfråga innan nollan skulle punkteras. Därför uppstod viss oro när övertaget inte fick önskvärd utdelning. Motståndarelvan tankade syre och mindes tränarens plan, skapade sylvassa lägen; hade något av dem straffat oss kunde matchen ha fått en sorgligare utgång. Från minut 40 fram till slutsignal var det dock inget snack om saken.

Nahir Besaras förtjänster har redan nämnts, hans betydelse skall aldrig underskattas, men han är som jag skrivit förr inte ensam. Jusef Erabi närmar sig toppslag, och var bara nesliga centimeter från att bättra på målskörden, men han är också en påeldare av högsta klass. Hampus Skoglunds kvaliteter även framåt, med djupledslöpningar från paradiset och distinkta återerövningar, är bomull för lidande själar. OJS styrkor har redan nämnts. Och så har vi begåvats med Bazoumane Toure.

Det verkar inte spela någon roll hur hårt uppvaktad Bazou än är, för med sin snabbhet och bollbehandling utgör han ett ständigt orosmoment för vilka motståndarbackar som helst; i går fick firma Brorsson och blekt skägg- och mustaschprydde Johansson smaka på just det beska pillret. På det sättet skapar han dels utrymmen åt sina medspelare och tillför inte minst ytterligare en dimension anfallsmässigt, då massiva passningsorienterade spelövertag kan kombineras med längre bollar.

Även här har vi dessutom resurser – trots att allt nu tyder på att Viktor Dukanovic´ låneflytt med köpoption till Standard Liege är ristad i sten – kanske främst i form av Deniz Gul, vars kraftfulla inhopp i går var ett rejält styrkebesked.


Den ädla konsten att städa av

Något vi lärde oss förra säsongen, inte minst mot det bedrövliga slutet, var att uddamålsledningar är sköra. Inte heller 2-0 är helt betryggande, eftersom en snabb reducering riskerar att skapa nerv med skygglappar. Hur glädjande och befriande var det då inte att beskåda den trygghet med vilken samtliga spelare uppträdde i gårdagens andra halva, utan att ge avkall på den grundläggande idén. Det spelades kvadraten kring hjälplösa blekingar, men utan att ge avkall på blixtrande anfall. Här har lärdomar tagits, och det på djupaste allvar, ”med livet som insats” för att citera Kim Hellberg. Innebörden av detta är att Hammarby efter de rätt mediokra insatserna mot GAIS och IFK Göteborg är tillbaka i vinnarspåret igen, målsnåla och frejdiga, boostade och leende. Nu gäller det också att bevara det som uppnåtts.


Att se framåt

Jag är tämligen övertygad om att ett av nyckelorden inför söndagens bortamatch är: Ödmjukhet. Statistiken mot Kalmar FF talar sitt tydliga, och grå, språk. Raden 6-10-3 på inbördes möten skvallrar förvisso om ett övertag, men borta har det allra oftast slutat i moll och tandagnisslan. I skrivande stund kan jag bara erinra mig en enda positiv upplevelse bara några välvda brokast från Öland. I den vinstmatchen hette målskyttarna Pablo Pinones-Arce och ”Samba-Erik” Johansson och arenan Fredriksskans, så ni förstår att det var ett bra tag sedan. Jag kan vara en hönshjärna, men tror faktiskt inte att vi någonsin lyckats vinna på nuvarande Guldfågeln Arena.

Nu finns det inget att skylla på. Hammarbys formkurva pekar uppåt, underlaget är hybridgräs och vackert väder har utlovats i långtidsprognoserna. Må så vara att Kalmar ryck upp sig något – att man besegrade Djurgården hemma förra veckan borde räcka för att få alarmklockorna att ringa – men man är fast förankrade i botten. Det finns helt enkelt inget annat på kartan än att spela grönvitt och just ödmjukt gå för seger. En söndageftermiddag i augusti lär förhoppningsvis också innebära en fullsatt ståplatsläktare, förutom det stora följe Bajare som redan har sin hemvist i södra Sverige.

Per Planhammar2024-07-29 12:02:00
Author

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö