Anmälningarna har eskalerat, men vi närmar oss en lösning?
Det har knappast undgått någon som följer svensk fotboll att anmälningarna till SvFF:s disciplinnämnd har ökat markant under 2011. Dessutom har det i flera uppmärksammade fall handlat om anmälningar för tilltag som tidigare har gått utan åtgärd. Kritiken mot disciplinnämnden har varit omfattande och nyligen hölls det ett s.k. ”krismöte” i förbundsregi. Men nu kommer inspiration och förebilder från ett oväntat håll, hockeyn.
Efter det s.k. krismötet, där samtliga distriktsordföranden, förbundsstyrelsen och SEF:s generalsekreterare Tommy Theorin medverkade, har det kommunicerats ut att i framtiden skall sunt förnuft vägleda matchdelegaterna i deras bedömning. Det är definitivt ett steg i rätt riktning. Exakt vad det innebär är svårare att avgöra, men en inte allt för långsökt tolkning är att matchdelegaterna instruerats att fortsättningsvis utgå från samma bedömningsmall som gällde under 2010 års säsong. Alltså mindre fokus på vad som sjungs och mer fokus på rena säkerhetsfrågor. Som sagt, en positiv signal från fotbollens makthavare.
Dock kvarstår två grundläggande problem med nuvarande system. Det bygger på matchdelegaternas subjektiva tolkning av regelverk och instruktioner vilket gör att anmälningar och beslut ofta kan tolkas som godtyckliga av dem som inte får ta del av mer än själva beslutet. Det andra huvudproblemet är att straffskalan bygger på en tanke om kollektiv bestraffning i den bemärkelsen att klubbarna, som medlemsföreningar, bestraffas för något som enskilda individer gör sig skyldiga till. Utifrån dessa båda strukturella problem finns det goda skäl för fotbollen att göra en ordentlig och grundlig genomlysning av hur disciplinära ärenden hanteras.
Om man skall tala i generella termer är det olyckligt att en fotbollsläktare och de som vistas där skall bedömas, behandlas och bestraffas efter en annan straffskala och moralisk måttstock än det som gäller i övriga samhället. Ett steg i rätt riktning skulle kunna vara att, för att nämna ett exempel, i större utsträckning driva anmälda lagbrott i samband med fotboll i allmän domstol. Vinsten är av tvåvägsnatur, fotbollen slipper bedöma det som i grunden är brottsmål och de åtalade för möjligheten att rentvå sig i en ordentlig rättegång.
För bara några dagars sedan kom ett mycket intressant uppslag på en eventuell lösning på en del av problematiken. Hockeyförbundet och hockeyligan har enats om att välja en annan väg än fotbollen för att bemöta de läktarrelaterade oroligheter som drabbat hockeyn under framför allt den senaste säsongen. Klubbarna kommer inte att bötfällas ifall de har gjort vad regler och polis ansett nödvändigt, även om det inträffar oroligheter på läktarplats under match. Fokus har istället flyttats väldigt tydligt till individnivå. Det är de, individerna, som utför själva ordningsstörningen eller lagbrottet som skall straffas, inte klubben som arrangör. En liknande lösning ser vi inom SFSU som en mycket intressant väg för fotbollen att utforska. Där är vi inte ensamma. Hockeyns lösning har mottagits av idel lovord från de klubbrepresentanter som har kommenterat i media.
Att förbund och SEF faktiskt på allvar börjat ta till sig av den kritik som bl.a. SFSU framfört står också klart. SFSU har under vintern fört informella samtal med både representanter för SvFF och SEF. De trevande första stegen till dialog har nu börjat ge frukt. SEF har bjudit in SFSU till diskussioner om ovanstående problem och eventuella lösningar. De inledande och informella samtalen tyder på att det råder en stor samsyn mellan SEF och SFSU när det gäller problembeskrivningen. Vi kommer inom kort sätta oss ner för att försöka konkretisera våra tankar med en uttalad målsättning att tillsammans kunna presentera ett eller flera förslag.
Styrelsen