SFSU-Bloggen - stort och smått om supporterkultur och fotboll: Ett inlägg i debatten om pyroteknik
Efter Malmöredaktionen, och speciellt Helen Johanssons, arbete i veckan har debatten gått hög på Sv.Fans angående pyroteknikens vara eller icke-vara på våra svenska fotbollarrangemang. Det här är generellt en debatt som oftast delar fotbollspubliken i två oförsonliga läger som kommer med mer eller mindre genomtänkta bidrag till diskussionen. Men finns det något sätt som kanske skulle representera en gyllene medelväg och vad tycker SFSU i frågan?
I dagarna har debatten gått hög i diverse medier, inte bara här på Sv.Fans, om pyrotekniken. Något förenklat så kan man säga att det finns två huvudsakliga uppfattningar: De som påpekar att det är olagligt och genererar ovälkomna böter och därför inte ska förekomma och så de som påpekar att det bidrar till stämningen, till magin och att böterna med råge vägs upp av ett ökat intresse för arrangemangen.
Bägge sidor har sina poänger, alla kan ju med egna ögon läsa hur stora bötesbeloppen blir på förbundets hemsida och att tro att pyroteknik inte bidrar till publiktillströmningen, i en liga där 90% av de tillfrågade i fotbollsförbundets egen undersökning hävdar att stämningen på arenan är det viktigaste med besöket, är faktiskt ganska naivt. Vidare så kan man nog konstatera att de flesta skulle vara positivt inställda till pyroteknik om klubbarna slapp bötesbeloppen samt om det kunde utföras säkert.
Finns det då inget sätt att kombinera dessa två, att hitta en medelväg där pyroteknik kan användas utan fara och utan att det dimper ner en räkning från SvFF? Nej, det finns det faktiskt inte i dagsläget. Men det fanns faktiskt ett sådant system för bara 5 år sedan och att ta bort det var nog ett redigt självmål från Svensk Fotboll. Jag talar naturligtvis om dispanssystemet.
”Dispanssystemet var orättvist”
Dispanssystemet togs bort 2007 (inte 2005 som SvFF själva felaktigt uppgav på sin hemsida igår) och representerade den gyllene medelvägen. Okontrollerad pyroteknik var förbjuden redan innan dess och bör så vara, men klubben (notera att det är klubben, inte supportrarna som sökte tillståndet) kunde söka anstånd hos SvFF för att få använda pyroteknik vid sina arrangemang, förutsatt att brandmyndigheterna gav klartecken.
Fördelarna med detta system var fyra:
- En klubb vars medlemmar inte vill ha pyroteknik på sina arrangemang under några omständigheter kommer naturligtvis aldrig söka tillstånd. Stöder man en sådan klubb så slipper man givetvis pyrotekniska pjäser på matcherna.
- Eftersom en ansökan förutsatte att de lokala brandmyndigheterna hade godkänt pyroplanerna så kan man utgå från att det skulle skötas säkert. Brandmyndigheterna skulle aldrig, under några som helst omständigheter, godkänna något som innebar risk för tusentals människor. Det kunde innebära att de som antände pjäserna måste gå en utbildning, att släckutrustning fanns tillgänglig, att man inrättade speciella platser där man kunde använda pyrotekniska pjäser osv. Men det gick att få detta tillstånd om man uppfyllde brandmyndighetens krav.
- Klubbarna slapp böterna eftersom man hade tillstånd för det hela. Med tillståndsgivna arrangemang kunde klubbarna dessutom i god tid informera om att pyroteknik skulle användas och folk som t.ex. hade svår astma eller andra andningsbesvär kunde förhålla sig till detta och kanske för just denna match välja en annan läktare eller komma någon minut senare.
- De som brände av pyrotekniska pjäser gjorde det med lagen i ryggen, istället för att som idag begå brottsliga handlingar.
Det här var helt enkelt det bästa systemet man kunde ha för pyroteknikanvändande. Alla problem som idag finns löses, åtminstonde i teorin, med detta. Man raderar effektivt ut både brott, förövare och offer ur ekvationen och det som kvarstår är stämningsskapande läktarkultur.
Anledningarna till att man tog bort dispanssystemet är aningen oklara, men en mycket högt uppsatt tjänsteman på fotbollsförbundet förklarade för mig att man främst gjorde det för att det var ”orättvist”. Orättvist i den mening att vissa klubbar har lättare att få tillstånd från brandmyndigheterna då de lokala förutsättningarna var bättre. Det var lättare att få tillstånd på t.ex. Råsunda med sina betongläktare än på exempelvis Kopparvallen med sina träläktare av helt uppenbara orsaker.
Systemet var dock ändå uppbyggt på det sättet att om en klubb väldigt gärna ville ha pyroteknik på sitt arrangemang så kunde man helt enkelt prioritera frågan, anta organisatoriska och byggnadstekniska åtgärder för att nå brandmyndigheternas krav och sedan ansöka om tillståndet. Orättvisan var alltså inte permanent. Detta är inte längre möjligt efter man tog bort dispanssystemet och man har krasst sett permanenterat en annan orättvisa istället, att inte låta de som vill och har tillstånd använda sig av pyro.
”Olagligt för att förbundet säger att det ska vara det”
Om vi sedan spolar fram bandet två år, till den första april 2009, så får vi nästa förändring i regelverket mot pyroteknik och ytterligare ett avsteg från den gyllende medelvägen.
Den 1/4/2009 trädde nämligen de lagändringar som vi känner som ”den nya huliganlagen” i kraft. De lagändringar som berör användning av pyroteknik på idrottsarrangemang (märk väl att de bara gäller på idrott. Går du på en konsert på samma arena gäller andra regler kring pyroteknik) fick en hel del kritik, främst för att man de facto lade den lagstiftande makten hos Svenska Fotbollsförbundet.
Som lagen är konstruerad så är pyroteknik nämligen olagligt bara så länge förbundet säger att den är det, eftersom den kräver tillstånd från det regelverk som idrotten själv tar fram. Om fotbollsförbundet skulle tillåta pyroteknik, medans t.ex. hockeyförbundet skulle ha ett fortsatt förbud, så är pyroteknik legalt på fotboll men inte på hockey, även om matcherna spelas på samma arena, med samma publik och med en dags mellanrum.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela, mer än att konstatera att man är ute på riktigt tunn is om man konstruerar lagar på det här sättet. Det finns extremt få paralleller att dra, ett par upphovsrättsfall möjligtvis där man lägger ut lagstiftande och polisiära rättigheter på intresseorganisationer finns det ju och dessa får normalt sett stor uppmärksamhet, men när det är fotbollssupportar (och kanske klackfolk i synnerhet) det handlar om så bryr sig väldigt få utanför den egna gruppen.
”Förbundet får inget stöd i sin jakt på folk som använder sig av pyro”
Hur ser situationen ut idag? Har man genom regeländringar och lagändringar fått bukt på de problem som fanns tidigare?
Nej, det har man naturligtvis inte. Det brinner fortfarande på de svenska läktarna, precis som det har gjort i mer än ett decenium (ja, jag är medveten om att det brändes här och var även innan det. Det tog dock inte fart ordentligt förrens 90-talet).
Det man dock har gjort är att man har kriminaliserat en stor grupp människor som egentligen inte vill göra annat än att stödja sitt lag. Istället för att även fortsättningsvis ha ett system utan brott, utan förövare och utan offer så har vi idag en situation där samma handling faktiskt skapar ett brott, en förövare och ett offer, till synes utan orsak.
Man skapar också en farligare situation för den övriga publiken, eftersom de som bränner idag är tvingade att gömma sig bakom flaggor och annat för att inte bli identifierade, polisanmälda, portade och bötfällda (allt på samma gång alltså, inte en av åtgärderna…). Jag kan inte påstå att det är särskillt smart att dra igång en bengal under eller precis bakom en flagga, men jag kan inte heller hävda att jag inte förstår varför man gör något sådant.
Allt det här vet den övriga klackpubliken, folk är inte dumma i huvudet. Man vet att det tidigare funnits ett system som inte kriminaliserar folk som bidrar till stämningen, som inte sätter folk i fara och som inte kostar klubbarna pengar. Man vet också precis vilka det var som såg till att det inte längre är så, och det handlar inte om brandmyndigheterna som Tommy Theorin vill göra gällandes i Helene Johanssons intervjuv. Det är därför SvFF idag har i princip obefintligt stöd för sin jakt på folk som använder sig av pyrotekniska pjäser från resterande delen av klackarna.
Givetvis ska man inte få antända pyrotekniska pjäser precis hur man vill, det är inte det som diskuteras varken här eller annorstädes. Men om man uppfyller alla krav på säkert användande så bör inte förbundets principhållning stå ivägen. Det är bara korkat.
”SFSU stödjer tanken på en kontrollerad använding av pyroteknik”
Det här är en blogg (även om det ibland blir texter som passar sig mer för en essäsamling…) och bloggar är till för att uttrycka tankar och är till sin natur inte lika formell som någon annan form av publicering. Tankarna kring pyro och historieskrivningen kring utvecklingen av förbuden är främst mina egna, även om jag vet att resten av SFSU delar min uppfattning till absolut största del.
SFSUs formella ståndpunkt i frågan är enkel:
SFSU stödjer tanken och arbetet för en kontrollerad användning av pyroteknik på fotbollsarrangemang. Vi anser att pyroteknik är en del av den läktarkultur som är starkt etablerad i Sverige idag. Vi förstår dock de stora faror som är förknippade med ett vårdslöst användande av pyroteknik på läktarna och vi känner att problemet kring detta måste få en lösning.
* * * * * * * * * *
Angående Helene Johanssons intervjuv med Tommy Theorin så kan man kanske tillägga ett par saker (jag utgår nu ifrån att Tommy är korrekt citerad och att alla Helens frågor är utskrivna och korrekt återgivna):
Tommy Theorin säger att: ”…Före 2007 kunde man söka dispens till speciella matcher här i Sverige men brandmyndigheten sade sedan nej till att ge dispens eftersom de ansåg det vara för farligt. Och när en myndighet som kan det här med eld och bengaler säger nej så bör man lyssna.”
Noterar att Tommy, till skillnad från SvFF, har koll på när dispansmöjligheten togs bort. Men i övrigt har han faktiskt fel.
Dels för att ”brandmyndigheten” inte uttalat sig som en (1) myndighet i frågan utan tar ställning från fall till fall.
Dels för att även om det är näst intill omöjligt att få tillstånd för just bengaliska eldar från den lokala brandmyndigheten så förklarar inte det förbudet mot precis alla annan pyroteknik, allt från båtrök till tomtebloss. Från förbundets håll har man gått ännu längre och förbjuder även saker som inte ens klassas som pyroteknik av brandmyndighterna, som när en av Stockholms damfotbollsklubbar ville ha tillstånd för en slags rökmaskin, som drivs utan någon förbränning av något ämne, men förbundet sa nej eftersom det var ”pyroteknik”, vilket naturligtvis är helt befängt.
Och sist men inte minst för att det helt enkelt är så att det med dagens lagtext faktiskt är förbjudet ändå, trots att brandmyndigheten skulle ge sitt godkännade. Det är alltså inte dom som stoppar eventuella legala pyroteknikarrangemang, utan Svensk fotbolls regelverk och egentligen endast Svensk fotbolls regelverk.
Vidare skulle man vilja ha ett par följdfrågor på vissa svar. Som t.ex. denna:
”Helen: …Kanske man borde snegla på hur det fungerar i andra länder. I Norge kan man söka dispens och ordnar utbildningar för sina supportrar medan man i Österrike har infört pyrozoner där man ger möjlighet att bränna bengaler under kontrollerade former.”
Tommy: Jag vet inte hur det ser ut i Norge, men vi har varit i kontakt med ansvariga i Österrike och där har det inte fungerat helt smärtfritt. Alla supportrar har inte respekterat reglerna och det har bränts bengaler även utanför zonerna.”
Här skulle jag gärna vilja veta om det fungerar bättre eller sämre än vad det gör i Sverige, inte om det fungerar felfritt i Österrike. Få bestämmelser fungerar felfritt, det som är intressant är om nyttan av att ändra reglerna är större än skadan att inte ha dom kvar.
Men en stor eloge till Helen (och Tommy, för den delen) för en intressant intervjuv och en bra krönika tidigare i veckan.
Victor Capel2011-04-07 21:54:26
