Krönika: Vem mördar fotbollen?
Marcus Birro skrev härrom dagen i krönikan ”Birro till alla fans: Disciplinera er” att det inte är supportrarna som försöker mörda fotbollen och det har han rätt i. För det första har vi inte tillräckligt med makt (eller resurser för den delen) för att klara av en så pass omfattande och övergripande insats. För det andra är vi den grupp inom fotbollsvärlden som minst gynnas av ett sådant scenario.
Att vi lever med (eller dras med) våra lag under en hel livstid är knappast någon nyhet, men om någon mot förmodan missat det så är det så det är. Det ger förstås inte hela supporterkollektivet ett automatiskt ”Gå-fri-från-ansvars”-kort. Skit sker. Skit sker i samhället och skit sker i samband med fotboll. Det är vårt ansvar, ditt och mitt. Som skattebetalare, samhällsmedborgare, föreningsmedlemmar, förbundsmedlemmar, journalister, poliser och supportrar är det vårt ansvar. För om man inte agerar mot fel och orättvisor då är man bara en liten lort, som Jonathan sa till Skorpan i Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Det är dags att vi tar vårt ansvar. Jag avser därför att här gå igenom de tunga aktörerna inom svensk fotboll och resonera kring områden som kanske kan förbättras.
Så vem eller vilka försöker mörda fotbollen? Vem är lorten? Eller kanske den till helvetet så berömda vägen (ni vet den som är stenlagd med goda intentioner)?
Media
Media har fått massiv kritik för sitt sätt att rapportera, och i ärlighetens namn har även jag i mina mörka stunder börjat undra om titeln ”journalist” (eller ännu värre ”grävande journalist”) bara är just en titel. Jag uppfostrades att tro på den funktion som media i egenskap av ”den tredje statsmakten” har att fylla, men jag undrar om inte idrottsrörelsens smått paniska motvilja för allt som ens snuddar vid politik har slagit över på tidningarnas sportsidor och tv:s ”tycka-till”-soffor. Ekdals uppvisning i Almedalen får Expressens nöjesbilaga att i jämförelse framstå som Uppdrag Granskning, för att dra ett exempel. Sportjournalister (Ja, jag vet, man skall inte generalisera. Och ja, jag vet, det finns bra sportjournalister i Sverige) har dedikerat den största delen av sin professionella gärning åt att rapportera matcher och lopp. En mer passande titel på den yrkesrollen är kommentator.
Robert Laul, som jag förövrigt tycker är underhållande och oftast läsvärd trots hans uppenbara motvilja mot min förening, hävdar bestämt att rubrikerna ”Fotbollen är död” eller ”Där dog fotbollen” aldrig har använts. Han kanske har rätt, i så fall spelar mitt minne mig ett spratt men det händer ju lite då och då. Men spelar det egentligen någon roll? Humphrey Bogart sa tydligen inte ”Play it again, Sam” i ”Casablanca” heller, men ändå är det vad folk minns. Det är i slutändan det kollektiva minnet som avgör vad som sagts eller gjorts och även om det inte stämmer överens med det faktiska händelseförloppet är det i regel den senare som får ge vika. Det sätter i mitt tycke fingret på medias roll och ansvar. Om tidningarna inte är tillräckligt tydliga med vad de kommunicerar riskerar det att av tid och återberättande förvrängas. Och om då bilden från början är lite vinklad… Tänk på viskleken vi lekte som barn.
MEN, det är inte sportjournalister som kastar in knallskott på Nya Malmö Stadion, eller ragglar ut på plan heller för den delen. De rapporterar vad de ser på det sätt de tycker sig se det. Hur skall man då få till en mer nyanserad nyhetsrapportering? En tanke som vi lekt med inom SFSU:s styrelse är att inrätta en ”supporterpressombudsman”. Syftet med det är att i likhet med polisens presstalesmän föra ut fotbollsupportrarnas version av händelser och händelseförlopp. Tyvärr har idén en stor brist gemensamt med flera av de ”åtgärdsförslag” som allt och alla spottar ur sig just nu, den är inte praktiskt och framför allt inte ekonomiskt genomförbar just nu. Nej, den osexiga och långsiktiga lösningen är att göra som Jesus och vända andra kinden till. Jag menar att vi (supportrar och föreningar) måste möta motvilja och skepsis med ökad öppenhet, transparens och välgrundade argument. Hammarby bemötte Stockholmspressens skepsis gentemot deras säkerhetsarbete genom att bjuda in journalister att skugga evenemangsansvariga och säkerhetsansvariga under matchdagar. Det är ett exempel att ta efter.
Samtidigt ser jag ett stort behov av en kritisk granskande kår av sportjournalister. SvFF, SEF, föreningarna och supportrarna skulle må bra av att synas i sömmarna lite då och då, den saken är klar. SVT:s sportredaktion har i det avseendet visat en framkomlig väg genom sitt samarbete med Uppdrag Gransknings redaktion (ett samarbete som bl.a. resulterat i reportaget om 51 % - regeln som sändes i just Uppdrag Granskning i våras). I många andra länder är det en naturlig del av sportjournalistiken att just kritiskt granska, ägna sig åt grävande journalistik helt enkelt. T.o.m. vårt närmaste grannland har det som en självklarhet. Att kritiskt granska är inte detsamma som att stjälpa, tvärtom. Det skulle istället hjälpa förbund och ligan att öppna upp sig, för där finns det en tydlig växelverkan.
SvFF och SEF
Men media styr inte svensk fotboll, även om de kan påverka agendan. De som styr är valda representanter i den demokratiska organisationen SvFF. Även SEF har en del att säga till om, främst genom att de har representation i SvFF:s styrelse samt ansvarar för Elitmanualen. Det är i förbundets omfattande labyrint av nämnder, utskott, intresseföreningar, tjänstemän och styrelse/styrelser som reglemente, rekommendationer och manualer skapas. Jag har en viss erfarenhet av både offentlig förvaltning och föreningsverksamhet men jag har inte lyckats skaffa mig en god bild av hur och var i labyrinten som beslut de facto tas. Det kan vara så (troligtvis är det så) att jag saknar kompetens och insyn nog för att skapa en övergripande och i sämsta fall schematisk bild av svensk fotbolls organisationsstruktur. Men det är kanske det som är problemet. Jag menar att när intresserade lekmän inte kan reda ut hur besluts tas i en demokratisk organisation, är inte det då ett tecken på att det felas i transparensen? Och hur man än vänder och vrider på saker och ting är det SvFF som bär det slutgiltiga ansvaret för vilka regler och toleransnivåer som gäller inom fotbollen. Ett sådant exempel bidrog kvällspressen med för några dagar sedan då tidningen i fråga helt sonika ringt runt kollegor i utvalda länder och ställt några frågor. En fråga var om motsvarande situation till MFF-DIF (alltså inslängda knallskott som slutade med avbruten match) skulle få samma resultat. Svaren var genomgående nekande. Visst, matchen skulle avbrytas en stund MEN sedan spelas klart. Huruvida domaren i matchen agerade rätt eller inte är inte intressant (även om det är uppseendeväckande många i fotbollseuropa som verkar tycka att matchen borde spelats klart), poängen är i stället att det är förbundets övergripande ansvar att se till att domare och matchfunktionärer får rimliga förhållningsorder vad gäller bedömningsnivån. Vad är viktigast, vad supportrarna sjunger eller om nödutgångarna är ordentligt dimensionerade och upplåsta? Vilka prioriteringar bör matchdelegaterna göra? Vilka blir matchdelegater och på vilka kompetensgrunder?
Så, hur skall man protestera mot upplevda felbeslut och felprioriteringar som förbund och liga (jag räknar ihop dem som en enhet i denna text, då de i nära samarbete står bakom regelverket runt matcherna, så nära att beslutslabyrinten blir än mörkare och djupare)? SEF styrs av klubbrepresentanter som utses av din förening. Genom att kräva transparens i din klubb, genom att gå på årsmöten och vara påläst, genom att stå på dig och försvara din rätt som medlem i din förening så kan man förmå sin klubb att bli en tydlig röst i den interna debatten. På ungefär samma sätt funkar det i förbundet, fast där har vi distriktsförbund som en extra påverkansväg. Det är alltså på föreningarnas axlar som både förbund och SEF vilar. Och vilka utgör föreningarna? Vi medlemmar.Svensk fotboll som helhet behöver bli både vitalare och öppnare. Svensk fotboll kommer öppna upp sig när tillräckligt många visar ett intresse för vad som försiggår och vill delta.Demokrati är en ständigt levande process som inte kan tas för givet och demokratin behöver vårt engagemang för att överleva och utvecklas.
Att saker förändras är allt vi med säkerhet kan säga om framtiden. Det finns dock tre saker som omedelbart kan rättas till eller åtminstone på allvar diskuteras. Det första är att ta bort den kollektiva bestraffningen av föreningarna (kollektiva i bemärkelsen att föreningen är ett kollektiv av medlemmar). Istället bör fokus helt flyttas till att få tag på och straffa de individer vars handlingar strider mot lagen. Om föreningarna följt säkerhetsföreskrifterna bör de inte straffas. Detta har hockeyn insett och ändrat sitt regelverk. Ett ypperligt initiativ som fotbollen bör ta efter.
Det andra är att på allvar sluta resonera och agera utifrån ett utövarperspektiv. Elitfotboll är en publiksport och måste därför hanteras ur ett åskådarperspektiv. I SEF:s senaste publikation, den s.k. Framtidsrapporten, talas det om att just den här perspektivförskjutningen är nödvändig. Men samtidigt är man fast i tron att det är kvaliteten på själva spelet som är avgörande. Spelet måste bli bättre för att locka mer publik som i sin tur ökar inkomsterna och därmed svensk fotbolls konkurrenskraft, går resonemanget. Jag tror personligen att det är precis tvärtom. Höj kvaliteten på arrangemangen (bättre faciliteter, arenor anpassade efter publikunderlag inte en idealbild, ordentlig mat på arenorna, barnsektioner o.s.v.), få dit publiken tidigare så spenderar de mer pengar. Det kommer höja lönsamheten och möjligöra att behålla duktiga spelare längre på svensk mark.
Det tredje är ännu simplare. Kommunikation. SvFF och SEF bör investera och prioritera att anställa en ordentlig kommunikationsstrateg. Många åtgärder/förändringar skapar irritation eftersom de kommuniceras på ett klantigt sätt och vid fel tidpunkt.
Polisen
Vad än förbund bestämmer och media rapporterar så är det när skarpt läge uppstår polisen som ansvarar för vår trygghet. Polisen har våldsmonopol i en demokrati och så måste det vara. Det system med supporterpoliser som funnits i Sverige sedan EM 92 har alltmer utvecklats till en väl fungerande kommunikationskanal mellan klubbar, supportrar och polismyndighet. Supporterpoliserna har allt som oftast en stor insyn och därmed förståelse för hur och varför supportergrupper agerar och reagerar som de gör. Det underlättar givetvis ett friktionsfritt evenemang. Tyvärr förefaller supporterpolisen ha alltför lite att säga till om inom polismyndigheterna. De har inget operativt ansvar under matchdagar och deras kunskaper är inte tillvaratagna i tillräckligt stor utsträckning. Dessutom är polisen indelat i län med stor egen frihet skiljer sig praxis arbetsmetoder kraftigt åt mellan t.ex. Stockholm och Skåne. Hur bra eller dåligt en insats går hänger till synes väldigt mycket på vem som för befälet.
Höga polisbefäl uttalar sig istället om att repression skall öka i media. Det är också värt att notera att de förslag på åtgärder som höga polisbefäl presenterat i media i stora delar går stick i stäv med de rekommendationer som Europa Rådet tagit fram. Men vad vet Europa Rådet om fotboll kan man kanske fråga sig, med viss rätt. Deras rekommendationer baseras på samlade erfarenheter från landslagsfotboll, mästerskap, cupmatcher och nationellt ligaspel från hela Europa. Det är den samlade europeiska polisens egna erfarenheter och slutsatser som i stora delar ignoreras av den svenska polisen. Kanske för att de inte stämmer överens med höga polistjänstemäns uppfattning, vad vet jag?
Jag kan inte låta bli att undra varför hjulet skall uppfinnas igen? Vi har en i stort sett obegränsad källa av studier och utredningar att ösa ur. Dessa studier pekar i en tydlig riktning. Den enda långsiktigt hållbara vägen är dialog, dialog, dialog och dialog. Kravallutrustad polis leder nästan uteslutande till kravaller. Lugna poliser utan hjälmar, batonger, hundar eller hästar har en dämpande effekt på irriterade situationer. Nu tänker jag svära i kyrkan, men när det gäller polisen bör vi snegla på England. Ja, ni läste rätt. Det finns faktiskt detaljer i England som är värda ett studeras och tas efter. Poliser i England som skall tjänstgöra i samband med fotbollsmatcher måste genomgå en speciell utbildning. Det kan t.ex. handla om att lära sig att läsa av fotbollssupportrar på ett korrekt sätt. Enligt obekräftade uppgifter är det polisfacket som stoppar liknande åtgärder i Sverige. Anledningen skall i så fall vara att en specialisering av den typen berövar unga oerfarna poliser möjligheter till viktiga yrkesmässiga erfarenheter.
Supportrarna
Media, polis och förbund i all ära, men det är vi supportrar som oftast står i fokus. Svenska fotbollsupportrar har länge blivit ganska styvmoderligt behandlade. Det tror jag beror på två faktorer, dels utövarperspektivet men också det faktum att supporterrörelsen inte har varit speciellt välorganiserad. Visst har det funnits supporterklubbar med strategiskt tänkande och som lyckats skapa en fungerande dialog med sina klubbar, men på nationell nivå så har supporterrörelsen präglats av lokalt perspektiv och rivalitet. Om den stora antagonistklubbens supportrar fick betala lite extra för sina biljetter så möttes det ofta av skadeglädje istället för solidaritet. Allt det håller på att förändras.
Jag vågar påstå att svenska supportrar aldrig har varit så välorganiserade som nu (även om vi har mycket kvar att jobba på!). SFSU är ett levande bevis på det. Samtidigt kan vi inte blunda för de problem som finns. Frågan vi måste ställa oss är hur vill vi ha det? Vill vi få stenar kastade på vår buss när vi åker på bortamatch? Vill vi ha hela bygdens poliskår flåsandes i nacken när vi tar oss mot arenan? Vill vi betala löjliga priser för biljetter till en bortasektion som saknar sanitära faciliteter? Svarar vi nej på de frågorna bör vi också ta ett eget ansvar för att gästande supportrar behandlas likvärdigt när det är våra hemmamatcher. Jag menar INTE att vi skall göra en Friggebo och sjunga ”We shall overcome” tillsammans. Det handlar egentligen om att visa respekt för våra medsupportrar. Det viktigaste i sammanhanget är inte vilket lag vi håller på, utan ATT vi håller på ett lag.
Som ÖISare vet jag exakt hur trist det är att match efter match helt sakna motstånd på läktarplats (div 1 södra kryllar inte direkt av resande supportrar). Jag kan bara säga att jag saknar mina antagonister ofantligt! Min poäng är att om vi skall sätta oss på de höga moraliska hästar som vi ofta gör (inte minst jag själv) måste också vi sopa framför egen dörr. Hur lockande det än är att peka finger och säga att ”allt är ert fel” (jag är medveten om att en stor del av denna text är ett enda stort jävla pekfinger men kritik och självkritik går hand i hand) måste vi precis som alla aktörer våga vara självkritiska.
Supporterkollektivet blir ofta anklagat för att vi inte gör något för att stävja brottslig aktivitet på och runt arenorna. Först och främst är det alltid polisens ansvar att hantera våld och brottslighet. För det andra är det helt fel. Jag skulle vilja påstå att vi är den grupp som jobbar hårdast med att finna vägar framåt som inte innebär hård repression och upplopp. Låt mig ta ett exempel. I UEFA:s nya licenssystem finns det en paragraf om de s.k. Supporter Liaison Officers (SLO). SLO är ett koncept som funnits i Tyskland i knappa 20 år. SLO fungerar som en slags supporterombudsman anställd av klubben för att sköta kommunikationen mellan supportrar och klubb. Systemet har visat sig mycket effektivt för skala bort alla små missförstånd och irritationsmoment som ofta är resultatet av dålig kommunikation. Anledningen till att nämnda paragraf finns med i UEFA:s licenssystem är att vi supportrar skrev ett rekommendations fördrag till UEFA på UEFA:s initiativ. I den arbetsgrupp som tog fram fördraget ingick representation från SFSU.
Avslutande reflektioner
Det finns ett antal generella brister inom svensk fotboll, från läktaren till styrelserummen. Några av dem (t.ex. kommunikation, självkritik och tranparens) har jag redan berört, mer eller mindre djuplodande. Ansvarsfördelning är en annan viktig fråga. Ett exempel på det är när Disciplinnämnden väljer att bötfälla Djurgården för en ramsa som sjungits på läktarplats. Man måste någonstans utgå från att Disciplinnämnden agerar utifrån direktiv och rekommendationer. När sedan protesterna blev alltför omfattande fick Disciplinnämnden tillbaka ärendet på sitt bord för en ny bedömning. Det är väl i och för sig bra att ett tveksamt beslut omprövas, men vem bär egentligen ansvaret för att utfärda direktiven som ledde till bötfällningen och är det verkligen förbundsstyrelsens uppgift att gå in och uppmana till omprövning? Lagrell brukar ju som bekant hävda att det inte är förbundsstyrelsens uppgift att lägga sig i Disciplinnämndens beslut ändå var det precis det som hände (och det har hänt tidigare, t.ex. vid bötfällningen av Dawitt Isak banderollen på ÖIS läktare).
Ett annat exempel är när Allsvenskans kaptener går ut i ett öppet brev och fördömer publikens beteende eftersom det förstör deras matcher. Jag har full förståelse för att de känner en frustration över situationen men det finns bättre och mer konstruktiva metoder att demonstrera missnöjet på. Spelarnas ansvar och roll är den som förebild för det yngre segmentet av publiken. Då vore det ett starkare och mer effektivt vapen att se över sitt eget agerande. Jag tänker på bl.a. kroppsspråk gentemot domare och motspelare eller att gestikulera mot och/eller fira mål framför motståndarpubliken. Där har spelarna ett stort ansvar för sitt eget agerande. Återigen det handlar om hur, när och vad man kommunicerar.
Ytterligare exempel på hur fel det kan bli när man kommunicerar är det ständiga talet om vad säkerheten kostar. Förening A spenderar så och så mycket pengar på den och den högriskmatchen. Det berättar man gladeligen för media. Är det verkligen positivt? Vore det inte bättre att klubbarna spenderade de pengarna på service och trivsel för evenemangsbesökarna? I realiteten är det kanske inte så stor skillnad, men kommunikationsmässig är det milsvid skillnad. Föreningarna har ett ansvar för hur de framställer sin produkt för presumtiva kunder inför sig själva, medlemmarna men även övriga klubbar inom elitfotbollen.
Det finns vissa fällor som man lätt kan falla i inom en organisation. Jag tänker främst på att knyta upp vissa centrala funktioner/uppgifter kring en enskild individ. Det är lättare att hamna där än man kan tro. En styrelse består av 7-8 personer. Av dem är det kanske 3-4 som verkligen visar initiativ och får saker gjorde. Långsamt graviterar allt mer ansvar och makt över till dem och övriga blir passiva. Jag har själv i olika sammanhang haft båda roller. Vill det sig riktigt illa hamnar allt ansvar och all makt hos 1 person. Vad händer när han eller hon försvinner? Efterträdarna får många gånger börja om från noll. Vägen runt problemet låter enklare än det är. Funktion före person. I sammanhanget vet jag faktiskt inte om det är någon av svensk fotbolls stora aktörer som i dagsläget klarar av den här balansgången, men vi bör nog försöka. Annars blir vi lätta måltavlor för pamp beskyllningar.
Egentligen handlar det i stora delar om det egna ansvaret. Det är fel av förbund att dela ut kollektiva bestraffningar. Det är fel av polisen att bussa ut stora grupper ungdomar (vissa minderåriga) på Skånes landsbygd. Det är fel för att de är just kollektiva bestraffningar. Svensk lag bygger på principen att individer straffas för handlingar de begått som strider mot just lagen. Vi har som medborgare ett eget ansvar att se till att inte bryta lagen, gör vi det får vi ta konsekvenserna. Men Rättssystemet bygger också på principen att avtjänat straff innebär att du är rentvådd och börjar om från noll. Så funkar det kanske inte alltid i verkligheten, men sådan är principen. Tycker vi att beslut är felaktiga eller att lagar är korkade då är det vårt eget ansvar att försöka ändra på beslut eller lagar. Tycker man att förbudet mot knallskott är fel bör man i första hand motionera till sin egen förenings årsmöte. Sen hjälper det naturligtvis med en god dos lobbying och bra kontakter med media.
Vill man påverka så går det. Den demokratiska processen, förvisso omständig, tungrodd och ibland bristfällig, fungerar. Den hostar och hackar betänkligt och det finns många villospår och återvändsgränder som testar ens tålamod, men den fungerar. Den behöver förstås vår hjälp för att inte helt stagnera. Ett bra exempel på detta är hur vi gick till väga när vi engagerade oss i 51 % -regelns vara eller icke vara (i sammanhanget är ståndpunkten vi tog oviktig men vi kunde med glädje konstatera att vårt arbete kröntes med framgång och den internationella utredning vi efterlyste också blev resultatet av RF-stämmans omröstning). I demokratisk anda bestämde vi oss från början att använda argument och kritiskt granskande. Trots flera goda tillfällen avstod vi helt från att föra en smutsig kampanj. Istället använde vi alla kanaler inom och utom de organisationer vi försökte påverka för att föra ut det budskap vi trodde och fortfarande tror på. Frågan var helt enkelt för viktig för att inte vridas och vändas i offentlighetens ljus. På så vis tog vi vårt ansvar i den frågan.
Det blev en lång och lite spretig text till stora delar bestående av personliga reflektioner och åsikter. Förhoppningsvis har jag satt igång någon liten tanke någonstans. Vill avslutningsvis knyta an till inledningen och besvara frågan; vem mördar fotbollen? Ingen medvetet, men som sagt vägen till helvetet... Möjligtvis FIFA förstås. Sepp Blatter är en liten lort.
Oavsett vilket, tack för ordet.