Krönika: Det gör ont i Siriushjärtat
Jag har suttit lugn i båten i 24 omgångar. Har bortsett någon enstaka gång inte yttrat mig om tränarens vara eller icke vara, men mitt förtroende för JTA börjar rinna mot sitt slut. Sex omgångar återstår av årets upplaga av Superettan, men säsongen som sådan kan bara beskrivas som en besvikelse. Spelarna har varit upp och ned, men mestadels dåliga. Ledarinsatserna har inte varit mycket bättre heller och ledningen verkar handlingsförlamad. Det gör ont i Siriushjärtat.
Säsongen med Jens T Andersson som tränare kan beskrivas som en stor misär. Upprinnelsen av spelidé har man knappt kunnat antyda. Och det kan ju inte vara ett gott tecken. Ett par vana fotbollsögon, som ser flera matcher i veckan, brukar kunna se någon form av spelidé men det gör man knappt i Sirius fall. Det taktiska man hör i media är saker som: ”hålla nollan så länge som möjligt” (hur lyckosamt har det varit? Hur länge har det varat?), ”press på bollhållaren” (när såg vi det senast? Har det någonsin varit någon press på bollhållaren med JTA vid rodret?) och så vidare. Jag vet ännu inte riktigt vad JTA:s spelfilosofi går ut på, mer än att man vill ha ett spel med offensiva ytterbackar som deltar i anfallen. Visst, det kan man se ibland, men samtidigt visar det sig då tydligt att dessa inte hänger med alla gånger. Men JTA har sagt att han är nöjd över spelarmaterialet som han förfogar över, så då borde det ju inte vara några problem på den fronten. Och jag håller med, det spelarmaterialet som finns borde verkligen kunna prestera bättre. Men, kan någon upplysa mig om vad vår spelidé går ut på? Jag har inte sett tillstymmelsen av någon spelidé i år.
Frågan är om JTA bör vara kvar som tränare? Spelarna verkar ha hans förtroende, men JTA har förutom ett par enstaka undantag, inte fått ut mycket av laget. Jag tycker inte att han får ut speciellt mycket av spelarna. Och en tränarens huvuduppgift är bland annat att motivera spelarna inför en match, men varför får man allt för ofta se omotiverade spelare ute på planen?
Självklart måste varenda spelare självrannsaka sig själv. Jag börjar undra vad det är för ett gäng spelare som representerar årets Sirius. Spelarförvärven inför säsongen var av kalibern ”utvecklingsbara”, men ambitionerna lyser verkligen med sin frånvaro hos dessa, förutom hos vissa. Vissa spelare (inga namn nämnda…) verkar tro att man kan lalla runt hur mycket som helst, men det är ändå Superettan vi talar om. Vissa verkar lockas av festligheterna som studentstaden bjuder på. Var, ärligt talat, är professionalismen? Tycker den knappt finns hos vissa individer. Sorgligt nog.
Det jag kräver av en spelare som drar på sig en blå-svart-randig tröja är att spelaren ifråga verkligen ger 100 %. I dagens Sirius finns det tyvärr få ”Mr.100 %”. Mr 100 % himself är dock Kapten Segerström. Han gör snart sin 200:e match och går in i matcherna med ett helhjärtat Siriushjärta, vilket oftast räcker till en bra insats – all cred till honom. Efterlyser dock en ledarfigur på planen! Eller, jag efterlyser en karaktärsspelare som kan ryta och ha sig. Det fanns en sådan i förra årets höstlag: Haris Skenderovic. Men spelare får visst inte sticka ut i denna typiska svennebanan-klubb. Ja, spelaren ifråga fick lämna av kända anledningar. Klubben slarvade bort sin enda spelare med stark karaktär som synts till de senaste två åren. Innan dess fanns det hedersknyfflar som Olle Kullinger, Daouda Sall, Einar Brekkan och så vidare, men på senare tid saknas denna spelartyp.
Skylla på skador kan man ju göra om man vill det. Eller så kan man vända på det och skylla på fystränarna, läkarna och träningsupplägget med allt vad det innebär. Hur är det ställt på den här fronten egentligen? Varför är Sirius överrepresenterande med skador bland lagen i serien? Och varför värvas spelare med en skrämmande skadehistorik?
24 omgångar är nu spelade. Laget har ett facit på sex vinster, sex oavgjorda och tolv förluster, vilket bara kan beskrivas med ett ord: misär. Studan är inte heller längre den borg som den har varit. Det ska inte vara lätt att komma till Studan och ta poäng, det ska vara jävligt svårt. Studan har gått och blivit en lallande jävla Enavall där man tar poäng genom att gå på typ halvfart. Vad beror detta på? Har inte spelarna någon heder i kroppen? Det gör ont i Siriushjärtat att se sitt lag bli så överspelat på hemmaplan. Hur känner sig spelarna själva, när de skämmer ut sig på sin hemmaplan inför sin egna publik? Hur förklarar sig en tränare efteråt? Varför inte bara be om ursäkt till fansen?
Är det läge att sparka JTA? Jag är, av naturen, skeptisk till oprövade tränare. JTA är en oprövad tränare. JTA har en minimal tränarhistorik och den lilla han har är pinsam. 2005 tog han över GUSK och åstadkom tio raka förluster av tio möjliga, vilket i sin tur ledde till degradering till division 3. Som det ser ut just nu håller JTA även på att köra ned Sirius en division. Och styrelsen står och ser på. JTA representerar en förlorarkultur som är svår att vifta bort. Den påminner lite om vår andra före detta tränare, ”Mille”, som precis som JTA också har ett AIK-hjärta. JTA är säkert en begåvad fystränare (…) eller sportchef (även om hans värvningar inte har imponerat hittills), men någon kompetent tränare tycker jag inte att han verkar vara.
Jag ska tillägga att jag också är en gnutta skeptisk till att sparka tränare. Det är lite lotteri över det hela. Man vet aldrig. Anledning till att jag är lite extra skeptisk till att sparka tränare är just därför att det skulle innebära en försämring av det ekonomiska läget. Det går nog inte som budgeterat i år. Det är klart, man kan alltid ta in Johan Mattsson igen. Det är en billig och kortsiktig lösning. Det vimlar ju inte av arbetslösa kompetenta tränare ute på marknaden just nu heller. Eller så fortsätter man att ge JTA fortsatt förtroende, men nåde dig, JTA, om klubben åker ur…
I höstas var jag på en taktikanalysgenomgång på initiativ från tränarna själva. Då var det ”Jocke” och ”Brännan” som hade tagit över laget efter ”Mille”. De betonade då en sak väldigt mycket: back to basic; spela enkelt, visa hjärta och kriga. Det är ungefär det som det går ut på i Superettan och gör man det så räcker det ganska långt. Hos ”Jocke” fanns det en del att önska som tränare, men han lyckades få i gång spelarna och kämpa, det ska han ha tack för. Nu vilar ansvaret på ”Jeppe” och ”Brännan”. Lyckas de göra om bedriften som ”Jocke” lyckades med i fjol? Lyckas de få laget att klara sig kvar? Om inte så säger jag redan nu: tack och hej. Skit i finliret, skit i den avancerade taktiken som ingen förstår sig på, få bara spelarna att kämpa för liv och död nu! Nedflyttning vore så ödesdigert för klubbens framtid att jag inte vill tänka på det. Vi ska bara inte åka ur. På söndag väntar en sexpoängsmatch mot Qviding och det känns lite vinna eller försvinna över det hela.
Kom igen nu, alla inblandade! Visa Siriushjärta och kriga i slutspurten av Superettan! Och: upp till bevis, JTA. Vi ska bara inte åka ur. Inte, inte inte… Sirius - vi ger aldrig upp…