Blåsvart mörker
Det blev inget tillbakastudsande efter slakten i söndags. Istället gjorde ett pressat Jönköping det blåsvarta mörkret än mörkare. Sin vana trogen släppte Sirius in mål innan sittplatspubliken hunnit sätta sig och efter det kom Uppsalalaget inte tillbaka.
Lukas Jonsson tog plats i mål för första gången i Allsvenskan, något som Josh Wicks tydligt klargjorde att han inte var nöjd med. Jesper Arvidsson var tillbaka på vänsterbacksplatsen medan Sam Lundholm och Johan Andersson fick spela från start. En del rockader alltså, men som inte renderade i poäng.
Jonsson
Andersson – Larson – Pehrsson – Arvidsson
Busch Thor – Gustafsson
Vecchia – Lundholm – Haglund
Maholli
Första halvlek startar på värsta möjliga sätt. En klassräddning av Lukas Jonsson fördröjer det första insläppta målet med 30 sekunder och istället kan en grönklädd mata in 1-0 efter att Arvidsson inte fått undan bollen ordentligt i straffområdet. Kalldusch, missräkning, Siriusstart – kalla det vad ni vill men faktumet att behöva jobba från underläge i 85 minuter per match börjar bli en svår verklighet.
Matchen är därefter svängig och 20 minuter senare bryter Jönköping bollen i uppbyggnadsfasen och en djupledsboll senare är Thelin sopren. Världens snabbaste Johan Andersson suktar hemåt i blindo och glömmer hemmaforwarden bakom sig som sedermera sätter 2-0. Surt.
Om starten kändes som ett sätta gårdagskaffets kallnade bottensump i vrångstrupen var närvaron av heta målchanser i alla fall någon form av positivt tecken. Ett antal stolpträffar och en missad straff var ändå målchanser – något som Sirius misslyckats med att skapa den senaste månaden. Förvisso kom få av dessa från lyckade kombinationer eller precisa inlägg.
I andra halvlek pressade bortalaget på men skapade föga. Istället kom ännu en skärande djupledspass bakom OP och en framstörtande Thelin kunde trycka in 3-0. Mörkret omfamnar mig.
Det känns fånigt att gnälla. Vi kommer inte åka ur Allsvenskan. Vi har gjort en magisk vårsäsong. Efter två tredjedelar av serien spelad låg vi på en fjärdeplats. Allt sammantaget är det bra gjort. De senaste åren har varit en framgångssaga. Men känslor är inte logiska eller avvägda. De är som ett barns åsikter - utan omsvep och förfinanden. Kanske en haltande liknelse. Men vi förlorat fem raka matcher, sex av de sju senaste. Det måste vara 10 år sedan vi hade en liknande resultatrad. CG missar ett friläge. Arvidssons supervänster tar i stolpen. Vecchia vrider in en reducering. Straff. Maholli, som är värd en balja för att kanske komma igång med målskyttet igen bränner den efter ett oväntat svagt försök. Jag hade gissat att han skulle raketa upp den i nättaket utav bara h***ete. Det hade varit mer hans stil. Men uppgivenheten kommer tillbaka lika fort som den försvann och uttrycket ”åka hem och dra nåt gammalt över sig” känns inte helt dumt.
- - - - - -
Vad gör vi nu? Kim och Tolle har testat olika startelvor i olika konstellationer och roterat spelarmaterialet efter någon form av reaktion. Men någon vändning har det inte blivit. Backlinjen finns inte mycket att göra åt. Att byta ut centrallinjen känns fel och bakom Maholli längst fram finns bara skador. Ta sig i kragen, knyta näven i fickan, bita ihop, ta nya tag. Nåt sånt.
Örebro, Göteborg, Djurgården, Hammarby, Malmö och AFC. Med denna form vore 4-5 poäng av 18 ett gott resultat. Men något måste hända, trenden måste brytas. Till skillnad från tidigare tror jag inte att förändring av spelarna i startelvan är lösningen. Det sitter i systemet, i spelet. Det går för långsamt och det stora bollinnehavet utmynnar på tok för sällan i ett avslut. Avsaknaden av Moses är smärtsamt tydlig. Bolltempot måste upp och varje passning måste sitta på foten istället för ständigt en halvmeter bakom. Jag tror inte vi behöver vara rädda för någon bottenstrid men för att vara helt säker vore det betryggande med några pinnar till. Snälla.
- - - - - -
Blåsvarta Baksmällan kommer traggla igenom dagens missräkning. Lyssna gärna och värm er tillsammans med de medlidande.
//Oskar Möller