Sirius - AIK0 - 0
En riktigt go’ 0–0-match
AIK stod för motståndet när Sirius var tillbaka på Studan på torsdagskvällen. Blåsvart gjorde en klart bättre insats än mot Djurgården senast (visserligen inte särskilt svårt att slå den prestationen), men ett uddlöst anfallsspel och ett försvarsspel direkt ur skolboken från bortalaget gjorde att matchen slutade mållös.
På Friends Arena var AIK det första lag som verkligen lyckades neutralisera Sirius possession-spel över 90 minuter. Något liknande fick vi inte se den här gången, och Sirius kontrollerade tillställningen under första 45.
Målchanserna uteblev dock. Stefano Vecchia saknades på planen eftersom han drog på sig ett rött kort mot DIF och han saknades sannerligen framåt mot AIK. Det försöktes ju: Laorent Shabani gjorde några försök att utmana och både Nahom Girmai Netabay och Elias Andersson prövade från distans. Men Vecchias smått unika förmåga att bryta mönstret och ta sig förbi både sin egen spelare och nästa saknades.
Sen ska sägas att ”Gnaget” försvarade sig oerhört bra. Är det någon tränare där ute som undrar hur man spelar lågt försvar, titta på AIK mot Sirius. Jäklar vad de var strukturerade, ordentliga och stabila. Sirius fick köra på med sina handbollsanfall, men så fort bollen kom nära eller in i straffområdet var bortalaget där. Det var ju till stor del på bekostnad av ett anfallsspel, framför allt i första halvlek, men Grzelak har fått till defensiven, inget snack om den saken.
Sirius försvarade sig dock också bra i den första halvleken. Här var dock metoden ”anfall är bästa försvar”. Om AIK bara aldrig får ha bollen kan de inte göra mål. Och visst, det funkade ju väldigt bra.
Ändå var det AIK som hade den första halvlekens bästa chans. Strax innan pausvila fick Paolos Abraham bollen i utkanten av Sirius straffområde. Där vände han bort två Siriusspelare med en fin skottfint och försökte curla in den i bortre med vänstern. Bollen gick högt, för högt för Lukas Jonsson – men i undersidan av ribban och ut. Strax därefter blåste domaren i pipan.
Andra halvlek var lite rörigare än första. Bortalaget rörde om lite i formationen, och pressen som tidigare inte alls bitit fungerade bättre. Detta bäddade för ett mer böljande spel, där Sirius inte hade samma kontroll.
Det var dock Sirius som hade halvlekens, och kanske matchens (sett till själva läget) bästa chans. På en hörna blev Hjalmar Ekdal lämnad helt själv i höjd med målområdeslinjen. Han skulle bara hoppa upp och göra Sirius första nickmål för säsongen, men nickade rakt på bortaspelaren som vaktade den bortre stolpen. Tittar man på var han nickar så är den ändå väldigt välplacerad, långt ut mot stolpen. Men (FAN) Hjalmar, nicka alltid tillbaka mot första stolpen. Han fick möjligen ingen ren träff, men det är klart att det ska vara mål där.
Men 0–0 stod sig. Sirius fortsatte rulla på och hade skaplig kontroll, även om AIK:s press gjorde det lite svårare för blåsvart. Yukiya Sugita var väl kanske mest aktiv i blåsvart under andra halvleken, men ofta hann han inte komma så långt innan en sedvanligt stenhård Seb Larsson dragit ner honom. Han ska ha ett gult kort för att han kliver ut på planen, eller vad Henrik Rydström sa efter matchen.
(Kort appreciation post till Seb: Vidrig att möta, men JÄKLAR I H*LVETE vad man måste älska att ha honom i laget.)
Sista 20-30 mattades spelet av lite. I takt med att lagen tröttnade lite blev de mer och mer intresserade av att försvara nollan än att spräcka den. Det försöktes lite, men chanserna lyste ändå med sin frånvaro. Det blev som farligast när Sirius backlinje slog bort passningar på egen planhalva, AIK iddes dock sällan skapa er än några halvchanser.
Matchen slutade 0–0, ett resultat som speglade matchen. Lite tråkigt såklart, men Sirius gick från fyra insläppta till noll och hittade dessutom tillbaka till spelet som varit framgångsrikt hela säsongen. Och det får vi någonstans vara nöjda med. En rätt go’ 0–0-match helt enkelt.