Exit Christer Mattiasson
Det här är ett kärleksbrev till Kitten, Mattigol, Christer Mattiasson. Som i helgen blev entledigad från rollen som tränare för IK Sirius herr. Texten får stå för sig, och är endast mina futtiga tankar och åsikter.
Ja, det blev väl kanske inte som jag hoppades i min tidigare artikel. En förlängning med Christer Mattiasson hade jag önskat mig i julklapp av klubben. Istället fick jag ett paket kol med etiketten tacka och ta emot.
Till att börja med vill jag tacka Kitten för de här åren vi fick. Christer Mattiasson för mig var inte bara en bra allsvensk tränare, utan en personlighet och en människa som vi har för lite av i fotbollsvärlden, med känslorna utanpå. När vi supportrar kände sorg, ilska, uppgivenhet, eufori, revanschlust och segeryra. Då kände Kitten det också. Han är rakt igenom äkta.
I en värld av sifferanalytiker och karriärister är Kitten en hermelin bland katter. Raka motsatsen till den tidigare tränaren vi hade (ingen skugga fallen över Bäckström heller, man var väl inte superglad på honom när han lämnade, men han gjorde sitt också).
Nog vill Christer ha en karriär han också, men det kändes verkligen som att han ville träna IK Sirius, och vara här länge. Efter att man rensat laget och klubben på alla gamla legender som tog oss upp till fotbollens finrum så har vi som supportrar ofta saknat dom där som verkligen brinner för klubben, fanbärarna.
Det är märkligt hur snabbt man som fotbollssupporter får känslor för spelare och tränare. Det finns dom man tyr sig till, nya och gamla, bra eller dåliga.
Det finns dom som ger oss oförglömliga minnen som Wessam, Sugita, Zeidan, de Kamps, Herman Sjögrell och Moses Ogbu för att bara nämna några.
Det finns dom som kanske inte alltid är bäst på plan men som visar hjärta: Karl Larson, CG, Jamie, Calle Nyström, Niklas Thor, Tim Björkström (3+!) etc.
Och så finns det dom man älskar för att dom har en speciell plats i alla supporterhjärtan. De som av Västra Sidan oftast får utmärkelsen Årets Kjelledine: Kim Skoglund, August Ahlin, Ian Sirelius, Philip Haglund, Jonas Bylund och många ovannämnda. De lite udda fåglarna. Som Siriussupporter är det oftast just de udda fåglarna man minns bäst, känns det som
Och Kitten, han var alla tre, han gav oss oförglömliga minnen, han visade hjärta varje match och han är jävligt udda, på bästa möjliga sätt. Jag kommer sakna Kitten. Jag såg framför mig en Kitten-era med framgångar flera år framöver, det där berömda Europaspelet 2027. Det ville jag spela med Kitten. Nu blir det inte så, och avslutet blev inte som någon hade tänkt sig. Jag är en känslomänniska och känslorna som kom efter nyheten briserade i media, dom var inte särskilt positiva. Jag är inte nöjd med förklaringen som kom och jag är inte nöjd med hur det hanterats. Men det får stå för mig och det är väl bäst att lämna sådana saker därhän. När det kommer till kritan är ingen person större än klubben, och det är svårt även för mig att inte lita på att klubbledningen gör det dom tycker är rätt för att laget ska bli bättre.
Christer Mattiasson lämnar efter sig ett lag som är bättre än det han kom till och en mer välmående klubb än vi någonsin varit, även om det inte bara är hans förtjänst, så har han absolut varit en del av det. Och jag är glad att vi fick åka på den resan tillsammans, ett litet tag i alla fall.
Så stort tack för allt Christer Mattiasson, och lycka till framöver, det är du värd.
Slutligen står det klart att det är Andreas Engelmark tränar IK Sirius 2025. Han har, i mina ögon, stora skor att fylla. Och jag hoppas att han kan göra det med bravur.
Klart är det också att Andreas Murbeck lämnar och återvänder till Landskrona BoIS, det blev inte heller som det var tänkt, men lycka till du också, Muren!
Det blir onekligen ett intressant år vi har framöver, men vi kollar, som alltid, framåt Sirius!
