Gästkrönika
Ett första gästinlägg! Maila gärna om det finns intresse för fler sådana, krönikor eller tankar eller i stort sett vad som helst kring Sirius Fotboll! ?//Oskar Möller
Här om dagen låg jag i soffan och raderade gamla anteckningar i telefonen. De flesta anteckningarna var inköpslistor eller telefonnummer. Men det var en anteckning som fick mig att fundera: “Uppsala då?!”. varken mer eller mindre. Anteckningen var från 2016-03-06. Dagen då Djurgården och Hammarby möttes i cupen.
Jag la ingen mer tankekraft på detta tills jag igår satt på min balkong med utsikt över en lekplats och ser att någon sprejat “AIK” över en av lekställningarna. Då mindes jag den där söndagen. Jag mindes känslorna jag hade när jag skrev “Uppsala då?!”.
Nästan alla i Uppsala känner någon som jobbar på Arlanda eller i vart fall jobbar extra där vid sidan om studierna. Jag är en av dem. Just den här dagen var jag på väg till jobbet med pendeln och det var ont om sittplatser för att det var fullt av fotbollssupportrar. Överallt såg jag grönvita halsdukar och några rödgulblåa.
Så förbannat många Uppsalabor som älskar fotboll alltså, tänkte jag. Men inte Sirius. De älskar ett lag från en annan stad. Uppsala då?!
Det här måste ju vara ett problem för fler klubbar, orter och städer runt om i Sverige. Varför väljer människor att hålla på en annan klubb än där man kommer ifrån och hur ska vi göra för att fånga upp dem innan de genomför en tvättäkta SupporterJudas mot sin stad? För skulle alla dessa vilsna apostlar med halsdukar i andra färger än svart och blå följa den sanna vägen så hade Sirius haft ett av de bästa publiksnitten i landet. Det är rent utsagt provocerande.
Jag har vänner från Uppsala som håller på allt ifrån Malmö till Djurgården för att det är “känsla”. Ärligt talat, det här är till er: Det är lite som att äta tacokryddad janssonfrestelse på julbordet för att det är “känsla”.
Vem fan är jag att uttala mig då? Står jag i klacken varje match? Nej, ibland. Går jag på alla matcher: Ja. Skulle någon från Sirius supporterförening, Västra Sidan, tycka att jag var en sämre supporter än dem? Ja, med all rätt. Det är känsla. Men det kanske behövs fler som jag. Det är så att alla behövs. Ja, det behövs fler som tycker att det är kul att sjunga och hjälpa sitt lag. Men det behövs också dem som bara älskar att gå på fotboll och hålla på sitt lag. Oavsett om det är division 2 eller Allsvenskan. Så länge man bär rätt färger på halsduken.
Jag ska berätta en anekdot som jag tycker är vacker. Inför matchen mot Dalkurd var jag på Orvars(en pub) med en polare. Han gick för att beställa öl och jag satt kvar själv med min blåsvarta halsduk. Då kommer det fram en kille och frågar om jag är ensam. Han har sett min halsduk och berättar att han sitter med ett stort gäng Siriussuupportrar. Den här främlingen tror att jag kommit dit helt ensam och vill inkludera mig. Ett bevis på att fotboll förbrödrar och försystrar. Det är känsla.
Jag har inga svar på hur man når alla dem som i i framtiden kommer välja att hellre sätta sig på pendeln mot Stockholm istället för en promenad till Studan. Kanske räcker det med att alltid inkludera? Så som den där godhjärtade personen på Orvars gjorde mot mig.
Kanske kan alla som håller på Sirius ta med en fotbollsintresserad polare till nästa match? Ta en bärs eller en korv och känn stämningen.
Eller så kan man börja att lyssna på den eminenta podden: Blåsvartabacksmällan(blasvartabaksmallan.com). En podcast om Sirius. Och vill man ta det ytterligare ett steg kan man göra som jag och några vänner till mig gör; satsa ett par bärs på när i avsnittet det dyker upp en litterärreferens. Det är känsla.
Till sist. Vare sig du tar på dig en grönvitrödgultukosmagenta-färgad halsduk och åker vart du nu väljer att åka för att se på fotboll så är och förblir Uppsala blåsvart. Vare sig du vill eller inte.
Det, mina vänner, är känsla.
Skrivet av Nicholas Notrica