Sirius - Sundsvall1 - 3
Kontraster i Uppsala när Sirius föll
Kontrasterna har aldrig varit större. Att först se Sirius förlora och sedan gå ut från Studenternas och mötas av ett Uppsala som firar VM-framgångar. De är lyckligt ovetande om vad som försiggår ett stenkast bort.
Fegerouche – 1
Larson – 2
Eiswohld – 2
Björkström – 2
Arvidsson – 1 (ut 81’)
Kindlund – 2
Ogbu – 1
Haglund – 2
Vecchia – 3
Maholli – 3 (ut 81’)
Lundholm – 2 (ut 66’)
Avbytare:
Faiqi – 3 (in 66’)
Björnström – 2 (in 81’)
Geroges – 2 (in 81’)
Det var sannerligen upplagt för en fantastisk dag på Studenternas. Sverige hade precis tagit sig vidare till kvartsfinal och Uppsala vimlade av människor som verkade helt betuttade i fotboll. Tyvärr var vi bara 2 602 som slet oss ur glädjeruset för att gå de få hundra meterna längs Fyrisån för att se blåsvart spela. Inför kände jag mig optimistisk, vi hade, sånär som på CG, vårt bästa lag på planen. Med den svenska segern kvar i guldfiskminnet och en fin hyllning till Stefan Pettersson som tragiskt gått bort blåste, domaren ingång matchen, och på en sekund var allt som vanligt igen.
Det märktes tydligt vilket av lagen som gick in i sommaruppehållet med vinden i ryggen och vilka som gick in med den nedtryckt i halsen. Första 20 minuterna känns det inte som att Sirius är inne på Sundsvalls planhalva en sekund. Sundsvall spelar runt bollen, hittar kombinationer men skapar inga direkta lägen. IKS kämpar, sliter och försöker få ingång sitt spel men lyckas inte alls. Motståndarna verkar ha läst vår spelmanual för de står rätt hela tiden och det känns väldigt mycket som ombytta roller gentemot förra säsongen. I den 27’ minuten får IKS en frispark på vänstersidan vid mittplan. Vi flyttar upp hela laget och efter att Moses missat bollen och gjort en ofrivillig Henry-passning till Shkodran, så skruvar den sistnämnda in bollen i bortre. Ett efterlängtat jubel stiger över Studenternas och drömmen om en fantastisk kväll i Uppsala lever. Tyvärr dröjer det bara 6 minuter innan Sundsvall får en strass efter att Moses vunnit en nickduell med hjälp av handen. Gall sätter straffen säkert och för att strö extra salt i såren hyssjar han Västra Sidan efteråt. Första halvlek slutar 1-1 och det är väldigt få muntra miner i korvkön i paus.
Sirius kommer ut i andra, lite bättre än i första. Våra farligaste målchanser skapar vi på fasta situationer, precis som i första. Efter en misslyckad hörna i 57’ slår Kalle in bollen igen mot straffpunkten och där väljer Haglund att ta ned bollen istället för att nicka direkt mot mål. Detta hade garanterat varit bättre för nu täcks Kindlunds skott och istället blir det en kontring som avslutas med att Hallenius kan lägga in 1-2 för Sundsvall. Sundsvall gör sedan 1-3 efter att en frispark tagit i stolpen och frispelat Maic Sema och matchen slutar 1-3.
Maholli sa till UNT efter matchen att IKS borde gjort 3-4 mål, och visst vi har bollar som räddas på mållinjen men det känns ändå aldrig riktigt nära. Fjolårssäsongens håglöshet gör sig påmind. Spelarna känns synkade och agerar inte som en enhet, till skillnad från motståndarna. Moses försöker, river och sliter men det leder mest till att motståndarna får frispark. Lagets tänkta spelfördelare är skadad och sitter på läktaren. Vi har en målvaktstränare i mål som sprider osäkerhet genom sitt beteende. Så fort bollen slås bakåt går ett sus genom publiken för ingen vet vad som komma skall.
Det känns bara som ett sånt otroligt underbetyg att vi hamnat i denna situation. Att vi tog tillbaka Wicks trots att han inte ville vara kvar istället för att satsa på Lukas. Visst där och då var Wicks en bättre målvakt, men det går ju inte att påstå att vi gick in med en superhärlig känsla sedan hösten utspel i UNT. Vi satte oss i en situation där Wicks blev opetbar och det fick vi betala priset för. På samma sätt som vi satte allt vårt hopp till att Elias skulle bli den mittfältsmotor vi behöver men när han blev skadad stod vi helt handfallna. Jag förstår dock att detta utfall är som hämtat ur en mardröm och att de besluts som tog då gjordes med bakgrund av en väldigt begränsad ekonomi. Samtidigt känns det som att vi helt struntade i att shit faktiskt händer, vilket känns så oerhört frustrerande. Det kommer bli en säsong där vi kommer få lida in i kaklet och sätta orimliga förväntningar på att RÅP ska räddas oss. Men vad har vi för alternativ?
Solen sjönk över ett Uppsala, tragikomiskt klätt i gult, och ingen av de firande hade nån aning om vad som hänt ett stenkast bort.
// Axel Johansson
