Lika tragiskt som självklart
Henrik Rydström lämnar alltså Sirius. Det finns mycket att säga om detta, mycket att tycka och mycket att känna. Men summan av kardemumman måste vara detta: Det var helt rätt beslut.
Det var sportversionen av ett bombnedslag när det kom. Hur det kom ut kan också diskuteras, men det får nog ske när chocken har lagt sig, när någon väg framåt har hittats.
Hur analyserar man Henrik Rydströms tid i Sirius? Första året kan vi väl egentligen lägga till handlingarna direkt, det var för märkligt och frånkopplat denna säsong att det knappt är meningsfullt att gå in på. Men kollar vi på denna säsong finns det en hel del att titta på.
Rydström, Olsson och resten av tränarstaben har gjort ett fenomenalt jobb i år, det går inte att säga så mycket om i min mening. På detaljnivå finns det saker att ha synpunkter på: Hur Kennedy och Kebba hanterats, och att byten ibland haft ingen eller dålig effekt, för att nämna två. Men överlag, ur makroperspektivet som bör användas, har både Sirius som lag och individuella spelare presterat långt över förväntan.
Det som bäst sammanfattar Henrik Rydströms Sirius i år är något Lukas Jonsson sa till mig efter bortamatchen mot Hammarby: ”Ingen träning känns bortslösad”. Det har synts på planen. Jag vet inte hur många gånger Sirius har spelat sig ur en press eller kontrat och det känts som att precis varenda passning, varje rörelse och varje vändning är inövad. Resultaten har inte alltid varit önskvärda, men riktningen har alltid varit framåt.
Att resultaten inte alltid gått rätt har heller inte gjort särskilt mycket. Det har aldrig varit fokus, vinst har varit sekundärt. Det har varit utvecklingen som gått före allt annat, och den filosofin har varit framgångsrik.
Det betyder också att det faktiskt finns en grund att bygga vidare på, trots att Rydström nu lämnar. Det är något att vara glad för, mitt i allt detta.
För det känns tungt just nu. Det såg ju så lovande ut, och även om grunden fortfarande finns där är det svårt att tro att allt kommer fortsätta som tidigare.
Men oavsett vad som händer härnäst går det inte att säga så mycket om själva beslutet. Familjen eller fotbollen – svaret är självklart. Tragiskt – men likväl självklart. När allt kom till kritan var valet nog inte ens särskilt svårt. Att pendla mellan Uppsala och Kalmar i två år borde vara omöjligt, för att ens prata om tre. Det är klart att man hade kunnat hoppas på att familjen skulle komma till Uppsala, men man kan inte beskylla dem för något. De går i skolan i Kalmar, de har sina vänner och sina liv där. Det river man inte upp i första taget.
Men det är klart att man är besviken.