Ni är störst
Med ”några” ord vill jag tacka Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf för att de fått mig att älska min klubb ännu mer under sju års tid. Det var en text jag redan hade börjat skriva, men det visade sig tyvärr att den passade alltför bra att skriva klart idag.
2006 avancerade Sirius till Superettan genom ett charmigt spel med bra spelare och en ung Magnus Pehrsson på tränarbänken. I början av den treåriga sejouren i Superettan kunde laget surfa vidare på vågen som tagit dem upp, men allt blev succesivt sämre och 2009 ramlade ett tafatt och långsamt spelande Sirius ner i Norrettan igen.
Ett ännu mer tafatt och långsamt spelande lag började därefter harva i ettan igen. Passningarna fram och tillbaka mellan mittbackarna var många, spelarna kändes spända, rörelsen längre fram i planen var obefintlig och hade det inte varit för att Sirius nog ändå hade seriens bästa trupp så hade placeringarna i tabellen varit ännu sämre. Ett mönster som jag tyckte mig se under de två fösta säsongerna i ettan var hur spelarna, helt låsta i sina instruktioner och positioner, inte visste vad de skulle göra på planen men sedan vågade spela ut i slutet av matcherna när de verkligen behövde göra mål. Då släppte hämningarna.
Och på tal om hämningar som släpper! 2012 kom Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf in och förändrade allt. Inte ens kor på grönbete kan jämföras med de spelare som sprang runt på Lötens plast under vintern och våren, de var fria igen! Förändringen mellan 2011 och försäsongen 2012 är den mest plötsliga förvandlingen jag sett av ett fotbollslag och känslan är att Sirius krossade allt motstånd på ren inspiration i början. Laget inledde försäsongen med att vinna mot allsvenska Djurgården och körde därefter över jämnbördiga lag och seriekonkurrenter med 7-0, 7-0, 4-0 och 5-1. Känslan var att Sirius inte kunde undvika att gå upp till Superettan 2012, men så lätt blev det som bekant inte. En hemsk match mot det redan då vidriga Östersund avslutade säsongen och satte ett par frågetecken bakom våra nya tränares namn. Men det som hänt därefter är historia.
Det är omöjligt att driva en fotbollsklubb utan att någonsin stöta på problem. Lika omöjligt är det att fatta rätt beslut i varje situation. Det är också omöjligt att undvika någon form av kritik inom alla ens ansvarsområden. Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf ansvarade för värvningar, förlängningar, scouting, träningar, matcher och till och med bokning av resor till bortamatcher. Människor som tycker att de vet bättre och tänker annorlunda blir fler och låter mer ju högre nivå en fotbollsklubb ligger på och Kim Bergstrand brukar säga att man inte blir en sämre fotbollsspelare för att man släpper in mål. Samma princip gäller för tränare. När Sirius var lite hetare, vann Superettan och var ”succénykomlingen” var Kim och Tolle också heta på marknaden. En höst med sju raka förluster och en vår med jumboplats i Allsvenskan senare var det svårt att höra samma tongångar. Om man lyssnade fick man istället höra det otroliga på vissa håll, det som jag faktiskt var naiv nog att tro att jag aldrig skulle få höra om Sirius två viktigaste individer. Vissa tyckte att de skulle avgå!!! Vilka??? KIM BERGSTRAND OCH THOMAS LAGERLÖF som tagit Sirius från gärsgårdsserien till svensk fotbolls finrum. Jag kunde inte förstå det.
”Vi styrs inte av känslor” - ett annat citat från Kim Bergstrand. Det som är så oerhört svårt för en supporter är en av tränarduons största styrkor. För att förbättra resultaten i de tyngre perioderna går det inte att ta till drastiska och känslostyrda förändringar, för det tenderar inte att leda någonstans.
Förstå att folk krävde deras avgång kunde jag nog, att vilja se en förändring när resultaten i en resultatbransch uteblir är rimligt. Men att tappa Kim och Tolle är på egentligen alla sätt värre än att åka ur Allsvenskan. Vad är den sportsliga organisationen utan dem? Ingenting faktiskt. Vad är arbetsmetoden för att ta sig an nästa säsong? Vad gör att spelare lockas till Sirius? Vilka förhandlar ens med spelare för att få dem till Sirius? Tankarna på att sparka de två som uppenbarligen har en metod för att nå framgång hade varit oerhört kortsiktigt, en kortsiktighet som jag inte tror Sirius hade haft råd med. Men nu är vi ändå där…
Nu vet vi inte var vi är på väg. Vi har ingen riktning. För självklart har vi ingenting att säga till om till slut, när någon annan fattar hur bra de är.
Efter fem år i skuggan av läromästarna är det väl dags för dig nu, Mirza? Eller inte. Det är svårt att samla tankarna.
Jag har väldigt svårt att ta in det, men allt är faktiskt över. Saker kommer inte bli desamma igen. Ni är störst och det finns inga som ni.