Nu kör vi!
Under söndagen fick (eller ja, tog) Sirius äntligen den där första segern på Studenternas i år och Blåsvart gick om BP och Dalkurd i den allsvenska som skulle vara så ödesdiger att åka ur. Därför får den som fortsätter läsa nu några ord om den senaste matchen och en positiv krönika som ändå ska försöka hålla fötterna på den jord som trots allt fortfarande är en kvalplats till Superettan.
Matchen
Göteborgs ledningsmål präglade en stor del av första halvlek och om deras plan var att ge Sirius bollen och ställa om så blev den planen ännu tydligare efter målet. Sirius hade förtvivlat svårt att skapa något offensivt och passningsspelet på motståndarnas planhalva gick helt enkelt inte. Även om det går att älska Philip Haglund väldigt mycket för det hjärta som han lägger på planen under varje match (och för att han varit lagets bäste spelare under säsongen) så är det väldigt svårt att bedriva ett fungerande passningsspel med honom i nummer tio-rollen.
Efter 2-0 till bortalaget var det såklart Haglund som var framme på en fast situation och såg till att Sirius kunde gå till halvtidsvila med bara ett måls underläge.
En stor rubrik inför andra halvlek var att Stefano Vecchia bytte plats med Ian Sirelius och fick spela på det som ju måste vara hans favoritposition: vänsterkanten. ”Steffo” är som natt och dag på de båda kanterna och Emil Salomonsson fick direkt känna på att spelaren som borde vara Sirius guldklimp kan forsa fram längs kanten, rycka ifrån, söka kombinationsspel och dessutom vika in i planen och hota med att dra upp bollen i bortre krysset. Vecchias ryck förbi Salomonsson ledde nästan direkt till straff i andra halvlek och Sirius gick upp till 2-2.
Efter kvitteringen hade båda lagen ett par lägen men det var Sirius som kändes hetast. När Göteborg började ta lång tid på sig vid alla avbrott blev det tydligt vilket lag som var mest nöjt med poäng och Arvidssons straff till 3-2 gjorde att Sirius trots en del trubbel med utvisad målvakt kunde vinna utan att låta Göteborg skapa alltför många kvitteringschanser i slutet trots ett visst tryck.
Straffarna
En diskussion som handlar mer om fotboll generellt än om Sirius överlevnad i Allsvenskan och matchen mot IFK Göteborg är den om straffar, eller rättare sagt den diskussion som borde finnas kring ämnet. Den passar att ta upp i en match där Mohammed Al-Hakim valde att ge båda lagen en rekordbillig straff och en lite klarare(?) straff till Sirius. Matchen blev en modellmatch för illustrering av ett stort fotbollsproblem. Visst kan man prata om att den en gång så lovande domartalangen Al-Hakim haft en årslång formdipp, men det är snarare systemet och fotbollen det är fel på.
Thomas Lagerlöf bjöd under presskonferensen efter matchen på citatet:
”Jag tycker att fotbollen har gått helt balubas när det gäller straffar. Det känns som att det går ut på att få straff i fotboll nu för tiden.”
Poya Asbaghi fyllde dessutom i med att det efter matcherna ”inte längre handlar om hur Blåvitt har spelat utan om domarinsatserna”.
Efter ett VM där straffarna var mer i fokus än någonsin och domarna fick springa ut och se att det var ”kontakt” förstår jag de båda tränarna. Sirius- Göteborg hann knappt starta förrän Giorgi Karashvili föll över Christer Gustafassons utsträckta ben. Eller gjorde han? Han hade i alla fall bestämt sig för att sätta in foten framför CG:s ben och sedan falla oavsett vilken kontakt som skulle komma. Situationen var dessutom i utkanten av straffområdet och inte nära att vara en målchans, men blev plötsligt nästan värd ett helt mål. En VAR-domare skulle kunna spela den situationen och sedan tydligt se att det finns en kontakt mellan de båda spelarna och kontakt verkar ha blivit ett heligt ord som skyddar dykande spelare och straffblåsande domare. Fotboll är en kontaktsport, men ju mer något som sker i straffområdet analyseras dras alltid kontakt-argumentet för att argumentera för en straffspark.
I andra halvlek fick Sirius en straff som såg ganska straff ut (även om Vecchia föll med armarna uppåt, det brukar man inte göra när man kan stå upp) och kort efter var det dags igen. Philip Haglund fick en tackling i ryggen (definitivt väldigt mycket kontakt, men fotboll är, återigen, en kontaktsport) och Jesper Arvidsson hade helt plötsligt vänt matchen med sina två straffar. Väldigt skönt för mig och de andra blåsvarta på läktaren, men ett problem för fotbollen. Fotbollen (och egentligen jag själv när det kommer till fotboll) är konservativ och det krävs många och långa processer för att den ska förändras, men det är helt enkelt väldigt konstigt när det börjar finnas ett komplement till att försöka göra mål. Fotboll ska gå ut på att göra mål.
Fortsättningen
Sirius har nu 11 poäng efter att ha spelat halva serien och inte ens den sämste matematikern har problem med att förstå att samma poängskörd inte räcker under hösten. Det som brukar räcka för att klara kontraktet sedan Allsvenskan blev en 16-lagsserie är strax över 30 poäng (Gefle fick kvala sig kvar med 33 en gång) och om Sirius presterar som ett mittenlag och får tabellraden 5-5-5 på de matcher som återstår blir det 31 poäng. Det ska räcka.
Med tanke på hur svag botten av Allsvenskan verkar vara i år är det dessutom fullt rimligt att det inte kommer krävas lika många poäng i nu. Brommapojkarna känns otroligt svaga (om Sirius kommer efter BP kommer Sirius sist) och de andra nykomlingarna Dalkurd och Trelleborg känns inte som starka kandidater till att klara av en tabellrad i klass med den som krävs för att ta sig över 30 poäng.
Hoppet
Det är väldigt mycket kvar att våndas över den här hösten och förmodligen vet vi inte säkert om Sirius spelar i Allsvenskan 2019 förrän det börjat bli kallt ute och bränderna blivit släckta sedan länge.
Men ett lag med Robert Åhman Persson åker väl inte ur Allsvenskan?
Spelarna kommer behöva lägga ner ett enormt jobb för att klara sig kvar och vi på läktaren kommer behöva resa våra mil för att stötta laget, men det klarar vi väl anförda av RÅP? Jag säger inte att vi gjort någon riktigt bra match än och vi är väldigt långt ifrån att ropa hej och hoppa över bäcken, men jag uppmanar ändå lite till förberedande av RÅP-tatueringar, kaxiga tweets och firande på Hamnpaviljongen.
Det här ska gå och vi borde faktiskt börja förvänta oss att det här laget ska klara av det nu. Som en känd supporterprofil och skribent här på forumet brukar säga: NU KÖR VI!!!
