Sirius - IFK Göteborg2 - 4
Sirius - Göteborg, 2-4: Då var det dags igen
Fjolårssäsongens ångest och frustration gör ett ovälkommet återbesök efter att Sirius återigen kliver av Studenternas efter en förlust med 2-4. Hur blev det såhär?
Vad finns de egentligen att skriva om efter den andra raka hemmaförlusten med 2-4? Inte speciellt mycket. För den som vill ha en saklig genomgång av matchen kan jag med glädje hänvisa till Diamants text på Sirius hemsida. Det enda jag känner att jag kan få ur mig är frågan hur?
Hur kan vi, gång efter annan, spela så lojt och bokstavligt talat ge bort mål? Första målet är ett praktexempel på det. Först tappar Razak bollen efter att ha blivit omringad av tre spelare och sen får Kharaisvili både ta emot och stå och sikta i vårt straffområde innan han skjuter bollen i mål. Det känns som att vi i varje moment vid första målet har möjlighet att agera annorlunda men att spelarna blir stillastående och låter Kharaisvili göra mål.
Hur ska vi lyckas spela passningsfotboll om ingen vill ha bollen? Jag är sannerligen ingen fotbollsexpert, men det är i alla fall känslan jag fick under gårdagen. Det är liksom ingen idé att försöka spela sig upp bakifrån om de enda som vill ha bollen är killen i sidled. Vi fastnar konstant i IFK:s press, som dom gör väldigt bra, men vi ger oss själva knappt möjligheten att spela oss loss.
Hur kan RÅP betyda så mycket? Det verkar ju i alla fall som att vi spelar helt olika försvarsspel med och utan RÅP. Visst han är en ledarfigur och en pådrivare men det känns väldigt oroande att de kan skilja så pass mycket. Och vad har Jeppe gjort under vinter och vad har för betongklumpar till skor har han på sig?
Och slutligen, hur ska vi kunna prestera bättre mot Hammarby på fredag? Jag är väldigt glad att jag inte behöver fundera över det. Mitt fokus kommer istället ligga på att glömma och gå vidare. Mot nya tag!
Framåt blåsvart!
