- -
Sirius - Häcken: Den försvunna högerkanten
Sirius tog en poäng mot ett på förhand topptippat Häcken. Gott så. Men återigen var Karl Larsons högerkant som en spökstad. Både mot Djurgården och Östersund valde Sirius under stora delar av matchen att helt strunta i att anfalla från höger, och samma sak såg vi på måndagskvällen. Det gör inte så mycket när Axel Björnström på vänsterflanken gör poäng var och varannan match men på lång sikt finns det anledning att vara orolig.
Om man ska säga en sak om årets upplaga av Sirius är det att de har en väldigt tydlig spelidé. Henrik Rydström har drillat sina mannar väl under uppehållet och laget har i säsongsinledningen varit nästan överdrivet konsekventa i sitt spel.
Mot Häcken var det likadant. Man pressade högt och man slog inlägg lågt. När bollen passerade den första pressen gick de kvarvarande spelarna ihop likt en romersk centuria och stängde ned centralt. Om bollen ändå lyckades ta sig in mellan mittfält och backlinje fanns Adam Hellborg där och gjorde vad som än behövdes göras för att återta kontrollen.
Ändå tog Häcken ledningen. Sirius kontring bröts på mittplan efter en mindre lyckad passning. Häckenspelaren Daleho Irandust tittade upp och sköt. I en hög båge gick bollen från mittcirkeln över en Lukas Jonsson som stod långt ut. Det var lika oväntat som oortodoxt, men 0–1 var det. Målet väckte mörka minnen till liv från matchen mot Djurgården. Då som nu kom ett bortamål ur ingenting i en match som Sirius kontrollerade. Häckens 0–1–mål hade kunnat bli ett definierande ögonblick i de blåsvartas säsong.
Men det blev det inte. För Sirius reste sig och fortsatte tro på sin idé. Och även om det inte var ett lågt inlägg från Axel Björnström som resulterade i Sirius kvittering var det vänsterbackens instick som gav friläget. Hans löpning parallellt med straffområdeslinjen öppnade upp en lucka i mittlåset. Den utnyttjades maximalt av Björnström som frispelade Nahom Girmai Netabay. Inga misstag där och de blåsvarta visade att Häcken inte är Djurgården och Sirius inte är ett lag som gör samma misstag två gånger.
Karl Larson hade det stundtals tufft denna kväll. Han hade flera gånger svårt att hänga med i djupled, något som aldrig blev tydligare än när Häcken återtog ledningen. Han var helt enkelt inte lika snabb som motståndaren han sprang emot. Häckens Leo Bengtsson sprang ifrån, vek in och sköt. Inte det bästa skottet men tillräckligt bra för att träffa en Sirius-fot och ändra riktning. Lukas Jonsson i Siriusmålet hade redan slängt sig mot ena stolpen när han såg bollen gå mot den andra.
Larson fick å andra sidan inte direkt chansen att bidra framåt heller. Visst var han delaktig i en del spelvändningar, men allt som oftast traskade han runt i ingenmansland på sin högerkant. Det verkade inte finnas något större intresse att använda honom i offensiven utan när det skulle skapas chanser gjorde man det från vänster. Detta är en trend som skymtades redan mot Djurgården och Östersund. I de två tidigare matcherna var Larson högst delaktig offensivt i första halvlek – för att sen inte röra bollen på fyrtiofem minuter plus tilläggstid. Mot Häcken fick han inte ens vara med från början.
Det är en trend som ibland är så tydlig att den nästan känns medveten. Det gör det bara mer oförståeligt. Larson var bara en dålig touch från att ge Sirius ledningen i premiären och hade han använt lite mer vrist kunde han gjort detsamma på Jämtkraft Arena. Trots detta var det som att högerkanten plötsligt ansågs vara en inte längre funktionsduglig del av gräsmattan när lagen bytte sida. Mot Häcken såg det ut så redan i första halvlek.
Frågan är om man ska klaga när Axel Björnström gjorde både mål och assist i torsdags och assist mot Häcken. Och än så länge ska man väl kanske inte det. Tre gånger är ingen gång som man säger, men fortsätter det finns det anledning att oroa sig över variationen i Sirius offensiva spel.
Hur lite Karl Larson än fick vara med och leka trummade Sirius på efter halvtid. Laget hade dock fortsatt svårt att göra mål. Men kan man inte göra mål själv, då får man hitta någon annan som kan hjälpa en på traven. Just det gjorde Yukiya Sugita som efter en tilltrasslad situation i straffområdet fick en rensning i bröstet som letade sig in. Bollen damp ned framför honom bara några meter från mål. En Häckenspelare lyckades fläka sig fram och täcka skottet. Samtidigt som bollen dansade längs mållinjen gick Sugita för att hinna först på returen. När den bollen skulle slås iväg råkade han stå just där, den gick rakt i bröstkorgen och Sirius hade kvitterat. Som sagt, kan man inte få in bollen i mål för egen maskin får man hitta någon som kan göra det åt en.
Efter målet hände något. Sista halvtimmen var första gången den här säsongen Sirius inte klarade av att kontrollera spelet. Laget föll djupt och den där strukturen som tidigare varit så övertydlig fanns inte längre där. Det hjälpte inte att byta in den två höghus långe Daniel Jarl (även om han nickade bort några inlägg), Häcken tog över mer och mer.
Sista tio fick Sirius verkligen bekänna färg när de gulsvarta tryckte på för kvällens tredje ledningsmål. Det både gnisslade och knakade om Sirius försvar men med hjälp av en ganska rejäl tröjdragning signerad Hjalmar Ekdal lyckades blåsvart hålla ihop det som var så nära att falla sönder.
Oavgjort och en viktig poäng för Uppsalalaget. Mest imponerande var den mentala styrka laget visade upp när spelet inte fungerade. Förra årets upplaga hade inte klarat av det här, det är inte orättvist att säga. Men Sirius mot Häcken 2020 är ett lag som klarar av att vara bra även när de är dåliga. Det är en styrka så viktig som någon.