Lagbanner
Sirius – i jakt på Uppsalapubliken
Foto: Bildbyrån, Sebastian Lindberg.

Sirius – i jakt på Uppsalapubliken

En solig vinterdag i februari. En försäsongsmatch mot ett division 2-lag. I en stad där det lokala laget aldrig varit en självklar del av stadens identitet. Ändå trängs ungdomar, småbarnsföräldrar och pensionärer längs sidlinjen. Håller Uppsala på att närma sig Sirius? Det här är historien om hur Sirius kanske håller på att gå från ett lag som endast de inbitna följer, till ett som staden har anledning att följa och tro på.

Det är en solig februaridag. Lite kyligt, men ändå sådan där temperatur som gör att den oerfarne tror att jackan han har på sig över den kortärmade, tunna Siriuströjan kommer räcka för att inte frysa. Resten av sällskapet, rutinerade efter att ha följt sina söner från sidlinjen i femton år, har underställ och täckbyxor. Ungefär femton minuter in i matchen konstaterar jag att en tjocktröja kanske hade varit bra. Eventuellt var det ett dåligt beslut att dessutom välja sneakers och låga strumpor. Men jag konstaterar något annat också: Långsidan som är fylld av publik.

Matchen mot GUSK spelas på Johannesbäcksskolans nya idrottsplats med konstgräs så några läktare är det inte tal om, men längs med sidlinjen står flera rader åskådare. Fler än jag någonsin trodde skulle kolla på säsongens första träningsmatch mot ett division 2-gäng. Men här är de: föräldrarna med sin unga son, studenten, det fotbollsspelande tonårsgänget och åtminstone delar av Västra sidan. Och så veteranerna såklart, de som vad som än händer alltid kommer klaga på att laget slår för lite långt. Nästan hela spektrumet är representerat, alla har tagit sig ut i kylan för att följa en träningsmatch där precis alla vet hur den ska sluta. Men de är där ändå, för det är något med Sirius som gör klubben värd att följa.

När jag växte upp i början av 2000-talet var Sirius inte särskilt bra. Under mina 21 år på jorden har klubben aldrig varit något som staden Uppsala förknippat med stolthet, Sirius Fotboll har aldrig varit en del av Uppsalabornas identitet på samma sätt som Allsvenskan är en del av folksjälen på många andra platser i landet. Inte ens när de gick upp i Allsvenskan senast var jag överdrivet intresserad av att glädjas. Det kändes som vilken klubb som helst. Men när jag står där på asfalten som omringar konstgräset börjar jag ändå fundera: Håller Sirius på att hitta någon form av folklig förankring?
 
Arbetarens sport i akademikernas stad

Fotbollen är och har alltid varit arbetarens och arbetarklassens sport. Så var det då och så är det nu. Då var det industriarbetarna i norra England som fann ett sammanhang och en identitet i fotbollen. Idag är det fortfarande så att fotboll spelas världen över utan att ta hänsyn till hur stor ens plånbok är eller hur dyra skorna är. Hur hyperkapitalistisk den än har kommit att bli är det lokalsamhället som identifierar sig med sitt lag som på många sätt står allra närmast sporten. Fotboll är och kommer nog alltid vara arbetarens sport.
Uppsala är å andra sidan i första hand en akademins stad. Med ett universitet grundat 1477 är det inte konstigt. Här har unga som gamla bosatt sig i hundratals år för att utbilda sig. De tar med sig sin dialekt, sin attityd, sitt liv – och sin fotboll. De tar med sig sina blåvita, grönvita och ljusblå tröjor och när de är klara åker de tillbaka. Visst har vissa, till och med många, stannat kvar. Men deras identitet fortsätter ändå tillhöra tröjfärgerna de kom hit med. Sirius har fått kämpa i arbetarens sport i akademikerns stad.
 
Uppsala – en med- och motgångsstad

Jag kliver in innanför dörren och möts av rader och åter rader av prylar. Hyllor med böcker till vänster, porslin i mitten och så lite elektronik till höger, någon mikrovågsugn och en matberedare. Jag har just klivit in i källaren där Sirius loppmarknad har sina lokaler. Jag är där för att träffa Lars ”Lasse” Högberg, ordförande för veteranföreningen Sirius Oldboys. Sirius Oldboys startades på 20-talet av några Sirius-spelare som hade lagt skorna på hyllan, bland annat David Pettersson som var med och grundade klubben i Svartbäcken 1907. Det är Sirius Oldboys som håller liv i loppmarknaden, där veteraner som följt Sirius sen innan de kunde gå arbetar några timmar flera dagar i veckan som volontärer.

Jag tar mig fram till kassan, vilket inte är en lätt match. Det är trånga små korridorer mellan de överfyllda hyllorna och varje möte blir en gymnastisk aktion. Jag frågar mannen i kassan efter Lasse Högberg. Det visar sig vara han som står där. Vi hälsar och han säger att det finns ett rum en bit in i lokalen där vi kan sitta. Han leder vägen mellan människor, utspridda prylar och klädställningar. Han drar bak ett skynke, ovanför dörren står det: ”endast personal”. Vi kommer in i det som verkar vara fikarummet, där slår vi oss ned och Lasse lägger ned en svart mapp fylld med papper på bordet. Han berättar om hur han introducerades till Sirius i mitten av 1900-talet. Det började med att han följde med farsan till Studenternas och kollade på bandy. Efter ett tag blev det fotboll också. Han involverade sig mer och mer i klubben och sen början av 80-talet har han varit med i Sirius Oldboys. Lasse gick i pension för några år sedan och sen dess har allt mer tid vigts åt Sirius och loppmarknaden. Hans fru kallar det hans ”andra hem” och han uppskattar att han spenderar halva sina dagar där, bland hyllorna, klädställningarna och elektronikprodukterna.

Vi kommer in på hur det såg ut för Sirius när det begav sig, för sisådär 20-30 år sen.

– Det var ju inte så mycket publik på den tiden, några hundra personer var på matcherna. Men det var trivsamt ändå, man blev som en liten familj, förklarar Lasse. Under andra halvan av 1900-talet var det nog mellan 300 och 500 personer på matcherna, tror han.

Hur såg Uppsalaborna på Sirius på den här tiden, var folk stolta över klubben?
– Det var både och, det fanns alltid en sida som tyckte att Sirius var bra och så fanns det några som inte tyckte de var så bra. Men så är det ju i nästan varje lag. Jag tror folk för det mesta har varit stolta över sitt Uppsalalag.

Lasse berättar att Sirius alltid har varit en del av Uppsalas identitet, även om det blev tydligare mot slutet av århundradet.

– Det började förändras på 90-talet, det blev bättre stämning.

Sirius är en gammal klubb och Uppsala är en stor stad, hur kommer det sig att Sirius inte har samma status som klubbar in andra storstäder?
– Dels tror jag det är för att det är en akademikerstad. Uppsala har ju växt och av de som flyttat hit är kanske inte alla idrottsintresserade.

En annan förklaring är avsaknaden av företag i Uppsala, tror Lasse. Framför allt stora företag.

– Det här med sponsorer är inte så lätt i Uppsala. Det är tufft för alla föreningar att få sponsring. Vi är många om kakan. Det fanns mycket industrier och företag på 60-, 70- 80- och 90-talet.

Och sen försvann de på slutet av 1900-talet…
– Ja de började försvinna på 90-talet. Det har varit negativt eftersom det är många som slåss om pengarna. Det finns ju fler företag och industrier i Stockholm och Göteborg som kan hjälpa klubbarna.

Vad tror du den största utmaningen är för Sirius om man tittar framåt?
– Man kan säga så här: Uppsala är en med- och motgångsstad. Går det bra för laget kommer folk på matcherna. Då är det fullt. Men har man en period med några förluster märks det direkt. Så är Uppsala. Har varit så under alla år. Det är en stor utmaning Sirius står inför.

Varför är det så?
– Ja säg det…

Arenan kommer dock ge ett lyft, hoppas Lasse. Till skillnad från gamla Studenternas där läktarna inte satt ihop och ljudet lätt lämnade arenan, kommer nu hela läktaren vara sammanhängande och inramningen kommer bli helt annorlunda. Nya Studenternas kommer bli mer än bara en fotbollsarena, det kommer bli en samlingsplats med restauranger och caféer. Detta kommer göra att fler vill komma, tror Lasse.

Kan det göra att Sirius blir mer folkligt?
– Det tror jag absolut. En ny fin arena och om laget går bra kommer det bli mer folkligt att gå till Studenternas.

Och den där med- och motgångskulturen som verkar finnas hos Uppsalaborna? Den är Lasse säker på kommer försvinna.
– Ja det tror jag. Jag ser positivt på Sirius som klubb framöver. Jag tror faktiskt att det kommer bli bättre och bättre, det tror jag stenhårt på.
 
Jakten på Uppsalapubliken

Den som följer Sirius vet att det var länge sen klubben var så där riktigt, riktigt bra på fotboll. Uppsala har också varit en svår stad att vara riktigt, riktigt bra på fotboll i. Företagen och pengarna har sen länge lämnat och det som kommit hit är människor med andra klubbtillhörigheter och andra intressen.
Men kanske kan den här gången vara annorlunda. Sirius har inte hållit sig kvar i högsta serien så här länge tidigare. De är på väg att etablera sig och bli ett stabilt Allsvenskt lag. Det är mycket värt, kanske speciellt i en stad där befolkningen sviker i motgång men sluter upp i medgång. Och som Lasse sa, arenan kommer bli kanon.  Där finns plats för mer än bara fotboll, där finns plats för främmande, bekanta och vänner att mötas.  Det kan bli en arena att vara stolt över när storebröderna från Stockholm, Göteborg och Malmö kommer på besök.
Ingen kan förvänta sig att Sirius ska bli för Uppsalaborna vad AIK är för Solna eller vad Malmö FF är för Malmöiterna över en natt. Det tar lång tid av stabilitet och ett bygge värt att tro på. Men när jag står där och fryser på Johannesbäcksskolans konstgräsplan och tittar på alla människor som står där på andra sidan vill jag ändå tro att det där bygget är på väg. 

Oscar Fock2020-03-16 13:17:00
Author

Fler artiklar om Sirius

IK Sirius säsong 2024 - summering