Sirius - IFK Norrköping
2 - 4

Vissa saker är större än sporten

I onsdags var den större saken att stå upp för svensk supporterkultur. Att enat, oavsett tröjfärg protestera mot polismyndighetens supporterbegränsande åtgärder. IK Sirius med supporterled på Arkens Gärde bestående av Vännerna Uppsala och Västra Sidan, och IFK Norrköping med den södra läktaren bestående av Peking Fanz, kom alla till matchen med samma budskap, “Skrota villkorstrappan”.

Redan innan matchstart fick IK Sirius “bollisar” mottaga en rungande och långvarig applåd då de marscherade ut på mittplan med blåsvarta supporterflaggor i högsta hugg, ett tydligt ställningstagande från IK Sirius som klubb och det första tecknet på vad matchens inramning skulle komma att präglas av. Dessa flaggor förblev också fladdrande i vinden när spelarna gjorde entré till låten “Fotbollsvänner”, detta innebar nästa protestaktion. Med sig ut på planen hade IFK Norrköping nämligen en banderoll med texten “Rädda svensk fotboll”, samtidigt som Siriusspelarna hyllade den nyligen skadade Patrick Nwadike genom att bära t-shirts med mittbackens nummer, #22, på. Redan vid denna tidpunkt hade alltså båda lagen visat var i frågan man står, men protesterna var inte klara här, långtifrån. Nu var det dags för supportrarna själva att visa sitt missnöje mot Polisens åtgärder.

Arkens gärde var först ut, då blåa och svarta rökbomber tändes till ljudet av sirener från en megafon och skanderandet “Siriuuus, Siriuuus, Sirius, Sirius, Siriiuuus, Siriuuus, Siriu-uus, Heja Heja Si-ri-uuus”. Detta följdes av röda bengaler och fyrverkerier som skapade en mäktig kuliss bakom Hannes Sveijer i hemmamålet. Matchstarten försköts med 10 minuter, inte oss supportrar emot, vårt budskap hade ju gått fram.

Stämningen innan matchstart, mellan Sirius och Norrköping, har jag, som mångårig ståplatssupporter, sällan upplevt på Studenternas, och sannolikt aldrig på “Nya Studenternas”. Användandet av pyroteknik innan matchstart gav en förlösande känsla, även för mig, som bara stod och såg på en bit bort. Det kan ha varit den oro jag känt innan för att saker och ting inte skulle vara som vanligt där på läktaren, oron över att det skulle ligga en tystlåten frustration i luften, som släppte. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag från första början kunde oroas över det, dumt av mig.

Matchen då? Jo, Sirius tog tidigt ledningen genom ett patenterat distansskott från Moustafa Zeidan, hans andra i den blåsvarta tröjan. Ledningen var dock kortvarig och snart hade IFK Norrköping vänt på steken då man utnyttjat Sirius kanske största svaghet, fasta situationer. Precis innan paus hade dessutom Samuel Adegbenro hittat nätet för ett tredje mål för gästerna, men efter vissa tveksamheter så dömde Fredrik Klitte, i samrådan med sin linjeman, bort målet för hands. Var det rätt beslut? Svårt att säga även efter att ha sett reprisbilderna, men situationen blev iallafall inte matchavgörande, det här var ändå inte IK Sirius match. I andra halvlek, efter att de gästande fansen även dem, visat sitt missnöje mot polisen, genom banderoll och bengaler, så gjorde Norrköping 1-3 på hörna. Det tredje insläppta målet efter en fast situation i matchen och det tolfte för säsongen, är detta månne den riktiga pandemin?

Att matchen inte var Sirius cementerades sedan iochmed att Jacob Ortmark vred en stenhård frispark i stolpen och ut, en boll som om den gått en halv decimeter åt vänster, hade kunnat väcka liv i matchen. Närmare än så kom tyvärr inte Sirius och gästernas Khazeni kunde sedan elegant sätta 1-4, efter att Joseph Colley först gått bort sig helt vid mittplan, och Tim Björkström därpå agerat alldeles för passivt vid eget straffområde.
På tilläggstid reducerade emellertid Adam Ståhl till slutresultatet 4-2, efter en tilltrasslad hörna, hans första hemmamål i Siriuströjan. Ståhl var sedan huvudperson även efter matchen då han med bestämda kliv stegade fram till Arkens gärde, tackade supportrarna och hämtade en banderoll som
laget gemensamt höll upp. “Skrota villkorstrappan” kunde de som dröjt sig kvar på arenan läsa på det avlånga tygstycket. Gott så.

Matchen var sedan länge slut, men under promenaden söderut mellan å och arena, kunde man fortfarande höra växelramsan “snutjävlar - fotbollsmördare” eka mellan kortsidorna, som man begav sig hemåt. Visserligen förlust för Sirius, men en liten, en liten vinst för svensk fotboll och supporterkultur.