Sista intervjun med Sebban
Idag opereras Blåvitts mittfältare Sebastian Eriksson. Efter genomförd korsbands-operation lämnar "Sebban" Blåvitt och Göteborg för rehabilitering på Sardinien, närmare bestämt i Cagliaris regi. Serie-A klubben dit han är utlånad till sommaren 2012. Då en köpoption följer med utlåningskontraktet, kan det vara sista veckan i Göteborg, på mycket länge. Här och nu. Sista intervjun med Sebban.
Sebastian Eriksson sitter bakåtlutad på en stol mitt i Blåvittshopen. Det är tisdag eftermiddag. Det är bara tre dagar kvar till operationen av den korsbandsskada som han för knappt en månad sen, drog på sig, i samband med IFK Göteborgs bortamatch mot Elfsborg. En match som skulle visa sig bli hans sista match i blåvit tröja. Åtminstone för den här gången.
”Sebbans” sista intervju är precis avklarad. Den sista intervjun innan utlån och flytt till den italienska ön Sardinien och Serie-A klubben Cagliari Calcio blir verklighet. Vi ägnar oss åt att återberätta inslag ur SVT:s sändning av filmen om Blåvitts storhetstid ”Fotbollens sista proletärer”. Sebban skrattar gott åt Johnny Ekströms kommentarer i filmen. Episod efter episod betas av.
Jag väljer scenen med Glenn Hysén, där han sitter och ler i flygstolen, på väg hem efter att UEFA-guldpokalen 1982 är vunnen. Hans välkända kommentar, som gick rätt in i fotbollshistorien, och som lyder ”Jag känner mig som en fågel”, får Sebban att stanna upp. Med signeringspennan i handen tittar han upp på mig. Det glänser till i hans ögon. Leendet kopplas på.
Så jävla grymt sagt, säger han.
Sebban ser ut att drömma sig bort för några sekunder. Sen blir det tyst. Han återgår till att signera Blåvitts årsbok från 2008. Frid råder, om än för en kort stund.
För det är en allt annat än fridfull person jag hämtar upp utanför Biljardcafeét den här eftermiddagen. Jag försöker vara tillmötesgående och frågar därför intresserat hur det gick med hans avslutande biljardparti.
”Fan, de bygger ju om därinne”, muttrar han till svar. Sebban kollar ned i bilgolvet.
”Så det blev ingen biljard med andra ord”, frågar jag.
”Nej, det är min vanliga tur. Men skit i vilket, jag förlorar ändå varenda jävla gång.”
Sebbans telefon ringer. Gustav Hessfelt, koordinator för IFK Göteborg, hör av sig. Han vill veta om intervjun är igång. Gustav med järnkoll på sina killar. Korsbandsskadade eller inte. Sebban flinar till. ”Han är bra. Stöttar som fan”, säger han.
Väl inne i Blåvittshopen (vilken i sista stund valts som intervjuplats) jagar jag runt efter el-uttag. Sebban stöter på Joel Allansson. Shopens fader ”Mäsken” roddar bakom disken och ropar ut instruktioner. Stolar släpas fram, inspelningsutrustning kopplas in – Allt för att den skadade huvudpersonen för dagen ska känna sig så bekväm som möjligt inför tillfället.
Sebban själv är fåordig. Han vankar rastlöst omkring i butiken. Han visar inga tecken på att trivas i situationen. Men så är det också ett känsloladdat läge. Avskedsintervju och i Blåvittshoppen på hemmarenan Gamla Ullevi av alla ställen. Påminnelser om att allt är på väg att förändras. För alltid!
Väl igång med intervjun är det delvis en annan person som jag får möjlighet att träffa. För när det talas fotboll, Blåvitt och framtid – Då trivs Sebban. Leenden avslöser varandra och stickspår, liksom personliga inlägg och anekdoter återkommer som uppiggande inslag, gång efter annan. Men trots glädjefyllda inslag, ska det visa sig bli en jobbig och känslosam timme att ta sig igenom. Framför allt för Sebban.
Den sista intervjun som blåvit spelare. Det sista tillfället innan flytten till Sicilien. Det är tufft. Men det går!
Möt här en av de populäraste spelarna i IFK Göteborg på 2000-talet. Sebastian Eriksson
Skadan – Vägen bort från IFK Göteborg
Jaha, dags att lämna Blåvitt Sebban…
Ja. (Ett snett leende letar sig fram. Blicken är skymd under lugg). Det är lite vemodigt. Att sex helt underbara år är över. Jag kom som en liten pojk, från slätten däruppe i Dalsland och visste väl inte så mycket om någonting egentligen. Jag har lärt mig väldigt mycket, både som människa och som fotbollsspelare. De har gett mig väldigt mycket de här sex åren.
Lämna… men bara för den här gången va?
Ja, precis, hehe.
Jag frågade faktiskt Eijlert Björkman, som tränade dig i U-laget mellan 2006-2008, vad han tycker om att du nu lämnar för Serie-A. Vet du vad han svarade?
Nej.
"Det som är extra positivt med Sebbans flytt är att man får ett nytt semestermål."
Haha. Han har redan varit på mig, det kan jag säga.
Han sa faktiskt lite mer än så. Hör här:
"Jag tycker enbart att det är kul. Han har nått åldern 21-23 år, då mognaden bör vara så pass att man klarar både mentalt och fysiskt en flytt in i ett hårdare klimat. Sebban var och är en enormt energisk spelartyp och kan han få ut detta fullt ut i sitt spel, med bra fysik, så är det en spelare av mycket god kvalité och stor potential. Han har en mycket bra speluppfattning och vinnarskalle. Krävs lite mer tålamod i vissa lägen. Ska bli spännande att följa."
Vad säger du?
Jag är glad över att han är glad för min skull. Jag utvecklades väldigt mycket under tiden i U-truppen, tycker jag. Även om jag hade en del problem redan då. Sen så var jag uppe i A-laget på bara drygt två år också.
Just det. Du skrev A-lagskontrakt i december 2007, efter att guldet tagits. Så fick du spela några matcher med A-laget innan dess också?
Det stämmer. Jag var med i matchen mot Crystal Palace och cupmatchen mot Gefle.
Vilket avslut på din femårsperiod i klubben. Alltså, en skitsäsong, skador, sen en återkomst av rang med matcherna mot AIK och Elfsborg… sen BAAM. Korsbandskada, besked om operation, säsongen avslutad, ditt europaäventyr skakat i grunden, sen besked om att utlån till italienska Calgiari Calcio ändå blir av, trots din skada, något som i sin tur betyder att din tid i Blåvitt kanske är över… för alltid. Hur klarar du av att hantera det här röriga berg- och dalbaneracet. Är det ens möjligt?
Alltså… Det har varit en ganska jobbig period. Kanske den jobbigaste i mitt liv hittills. Det är väldigt mycket saker som går igenom skallen. Det började redan innan skadan. Det började röra på sig. Dels med Calgiari. Man började tänka att det kanske var dags snart, med någonting annat. Jag har varit här i några år och jag har ändå känt att jag vill utvecklas vidare och ta nästa steg. Sen kom skadan och då var allt väldigt svart. Det blev… Ja, det var natt egentligen. Det kändes som om någon slog undan benen för mig. Det var väl inte det att jag kände att jag gick miste om att bli proffs, utan det var mer att jag inte skulle få spela fotboll. Det som jag tycker så mycket om.
Jag kan inte minnas när jag sett en sån frenesi i ditt spel, som i de sista två matcherna mot AIK och Elfsborg.
Nej, där stämde verkligen allting.
Jag pratade med Robin Söder några dagar efter ödes-matchen mot Elfsborg. Han hade träffat dig kvällen innan. Han nämnde att det var riktigt tufft för dig. Berätta om vad som hände på plastgräset i Borås, efter att det small till. Kommer du själv ihåg vad som hände?
Jag kommer ihåg vad som hände. Jag skulle gå förbi Anders Svensson. Han sticker ut sitt ben och tar bollen. Jag råkar toucha Anders ben och tappar balansen. När jag sätter ned mitt ben så knakar det till i knäet. Jag kände direkt att det var illa. Jag visste vad som hade hänt i princip. Det tar någon minut innan… Fredrik och Rolle kommer fram. Anders tar min hand och säger att det är lugnt (Sebban suckar tungt). Men jag kände redan där att det var inte lugnt.
Hur ont gjorde det i just det läget?
Jag har haft mycket ondare förr. Det gör ondare att ”dra en baksida” (Sebban flinar till), men jag kände att jag inte kunde röra mitt knä.
Har du själv sett bilderna från händelserna?
Jag har sett dom. Jag kommer ihåg när jag låg på båren ute på planen. Då frågade Tobbe vad det var. Jag sa att det var korsbandet. Med de skadorna vi har haft i Blåvitt så är det den tanken som slår en med en gång. Fan, nu är det korsbandet.
Nu väntar operation. Sen rehabilitering i Calgiaris regi. Hur ser du själv på det som väntar?
Jag har aldrig opererat mig innan, så först hade jag ångest för det. Att man ska sövas och så vidare. Det har nu gått över. Jag är i väldigt goda händer, med Leif Swärd och Jon Karlsson. De har lappat ihop tusentals knän och de gör operationen här i Göteborg, så jag är inte orolig för operationen. Mitt knä kommer nog att hålla i många år framöver. När det gäller rehab, så känns det fortfarande tungt. Att ha varit ifrån fotboll så länge. Det kommer att vara sex månader som kommer att vara jävligt jobbiga. Jag vet väl fortfarande inte hur jag ska ta mig igenom det. Jag hoppas att jag på något sätt gör det. Jag kommer att bli starkare mentalt och fysiskt.
Han kommer att klara det, sa Robin.
Han har rätt. Det kommer jag att göra.
Under rehabiliteringsperioden. Har du fått några instruktioner om hur du ska bete dig?
Jag har frågat Robin och Adam Johansson om vad som kommer att hända. Framför allt nu de första månaderna. Hur ont man har och om man ens kommer att kunna röra sig. När man kan börja gå och så där. Så jag har väl fått en bild, tycker jag.
Vad säger de då?
Det kommer nog att bli jobbigt innan jag tar stygnen. Första månaderna kommer att bli jobbiga, innan man kan gå. Det är ändå skönt att få det gjort nu. Jag har gått här i tre veckor och bara väntat. Nu får man ett nytt knä och nu kan man börja träna det, så att det ska bli bra igen.
Fem år i klubben IFK Göteborg är nu slut. Hur känns det?
Det känns både och. Både för mig och min familj och släkt, tror jag. De är stolta över mig och mamma och pappa är på varje hemmamatch. Dom har mig väldigt nära. För min egen del känns det också jobbigt. Jag har bott en ganska stor del av mitt liv i Göteborg och så Blåvitt som man har växt upp med, som så många andra och alltid tyckt mycket om. Jag sa redan när jag var liten att jag skulle spela i Blåvitt. Det är lite speciellt när man har fått göra det. Det känns vemodigt, det gör det.
Har du sett alla hälsningar du har fått från blåvita supportrar, både på Alltid Blåvitt, Svenska Fans och Änglarnas sida på Facebook? (Här lämnas listor med hälsningar över)
Mmm, jag har sett ganska många redan.
Här lägger vi tid på att bläddra bland hälsningar. Det blir mycket skratt. Det tar en stund innan vi kan återgå till intervjun. Sebban ska under återstoden av intervjun sitta och tumma på den mapp som innehåller alla hälsningar. Många gånger öppnas och stängs sidorna. Sebban är märkbart tagen av all uppmärksamhet.
Sebban du omnämns i fansens personliga hälsningar, som allt från kung till legend. Känner du dig som en kung?
Det har varit ett problem för mig… att vara någon, på något sätt. Jag är en liten skit från Dalsland, som fortfarande känner sig liten.
Även ute på plan?
Nej, inte ute på plan. Men vid sidan om. Så det där med att man är någonting, det känns konstigt. Att jag kanske betyder något för många människor, det har jag fortfarande svårt att se.
Att vara kung i Blåvitt.
Vilka är de viktigaste händelserna under din tid som spelare i IFK Göteborg?
Jag har många minnen från Blåvitt. Det är nog bara bra minnen. Jag kommer ihåg första lägret som jag var med på. Det var innan Allsvenskan startade. Jag kommer ihåg att vi hade löpning efter någon träning. Av någon anledning så sprang jag om Pontus Wernbloom och Mattias Bjärsmyr och det blev ett jävla liv. Det tycker jag än idag är roligt. Sen kommer jag ihåg min debut mot Örebro 2008 väldigt väl. Sen har jag väldigt goda minnen från säsongen 2009. Varenda hemmamatch. Det var då jag etablerade mig i laget. Jag gjorde 25 matcher, tror jag. Sen var jag avstängd resten, hehe. Det året var på något sätt året då jag började visa vad jag kan. Sen dess har det väl gått lite upp och ned, men jag har ändå utvecklats.
När Pontus försvann, blev du nästan en slags arvtagare där på mitten. Ditt sätt att spela, likt ”Werner”. Håller du med?
Absolut. Jag och Pontus är nog rätt lika i vår spelstil. Drar på oss kort och springer omkring och stökar.
Men det där med ”korten” har i ärlighetens namn gått ned ordentligt.
Det har det verkligen gjort. Det tar tid att lära sig. Jag hittade väl det i de sista matcherna.
Vad kommer du att sakna mest med IFK Göteborg?
För det första är det mina vänner i laget. Det är de jag kommer att sakna mest. Alla stunder omkring fotbollen. I omklädningsrummet och när vi sitter och käkar. Sen kommer jag att sakna hemmamatcherna och att vara på Ullevi. Att ge allt. Springa tills man inte orkar längre.
Vem kommer du att sakna mest i IFK Göteborg?
Jag kommer att sakna många. Främst de som varit länge med mig i klubben och i A-laget. Sella, Tobbe. Robin så klart och Erik Dahlin.
Sella och gänget. När jag träffade Ragnar Sigurdsson, strax innan han stack till FC Köpenhamn, menade han att du är bland de värre i omklädningsrummet. ”Sebban är helt jävla sjuk”, hette det då. Stämmer det?
Jaa, det gör det nog. Det har hänt en del grejer, hehe.
Hur ska det nu bli när du ger dig iväg. Finns det en risk att gänget går ned sig totalt nu?
Kanske. Hoppas inte det.
Men Sella är kvar…
Ja, Sella är kvar. Han är spjuvern i laget. Men det har försvunnit några ganska starka personer de senaste åren.
Vilka tänker du på?
Pontus, Ragnar, Bjärsa, Bengan… Det har försvunnit många.
Håkan Mild. Om det är någon som dyrkat dig från start så är det just Håkan. Vad kan det bero på?
(Lång paus). Jag vet inte, han gillar väl mig. Han har alltid gillat mig, tror jag.
Med tanke på den karaktär ni båda besitter som spelare… ser han möjligtvis sig själv i dig?
Lite kanske. Jag hoppas han gör det i alla fall, hehe.
Vad har Håkan betytt för dig personligen under de här åren?
Ganska mycket. Jag har pratat mycket med Håkan. Han har försökt få ordning på mig genom åren. Man kan säga att det lyckades väl nu i sommar. Jag kände att jag hittade rätt på något sätt. Äntligen.
Du känner att han var där och visade vägen…
Han har försökt att hjälpa mig hela vägen. Jag är lite temperamentsfull. När jag är arg, ledsen eller besviken, då visar jag det.
Då menar Håkan att du måste lära dig att värdera…
Ja, absolut. Så är det. Han vet ju vad som krävs. Han har försökt lära mig och jag har också lärt mig.
Sen var väl han inte alltid så bra på det själv?
Nej, det var han inte, haha. Det är väl därför han har försökt hjälpa mig, antar jag.
Sebban. Vad är din syn på:
Blåvitts supportrar?
Väldigt bra. Väldigt varm. Dom stöttar oss varje match. Till och med varje bortamatch. När man går på stan så märker man det inte. Svenskar är väldig lugna. Men på matcher och så, då kommer det fram en del folk och pratar med mig. Det ger mycket. Man får en kick och man tar det åt sig. Vi har väldigt bra fans.
Klubben IFK Göteborg
Det är en stor klubb. Det märker man. Det är ordning och reda på saker. På allting egentligen. Det är en bra organisation, både när det gäller ungdom- och elitsatsning. Klubben har fått fram mycket talanger. Jag tycker Blåvitt har bra koll på läget. Jag hoppas att det, om några år när jag kommer hem, är fler som kommer hem samtidigt. Så att vi kan spela här igen.
Spelarna
Som jag nämnde förut… det är mina kompisar. Det är genom Blåvitt jag har mitt liv, om man ser till att jag flyttade hit när jag var 16 år. Alla mina kompisar har jag genom fotbollen. Det kommer att kännas när jag ger mig av, men det visste jag. Det har jag vetat hela tiden, men jag kommer att klara det.
Arenan
Jag spelade första hemmamatchen här på arenan. Det var mot Djurgården. Redan där hände någonting. Jag minns den matchen så väl och jag minns hur nervös jag var innan. Det var fullsatt på arenan. Det var helt sjukt egentligen och vi hade med oss den matchen under hela det året. Det var en speciell känsla. 2010 så förvann den känslan. Vi hade en värdelös plan. Det var inte lika roligt att spela på arenan. En stor del av planen gick det inte att spela fotboll på. Men jag älskar arenan. Den är grym och det blir ett underbart tryck. Vi har två klackar som trycker ned bortaklacken varje gång och den stora klacken som håller trycket uppe under hela matchen.
Alltså, du som är mittfältare och ofta befinner dig mitt i det där trycket… känner du av det under match?
Det är klart att man känner av det. Det ger mycket energi. Ta bara matchen mot AIK… hur mycket energi det gav mig. Det var helt galet i slutet av den matchen, hehe. Jag var helt slut, men ändå sprang jag bara på. Nej, det ger sjukt mycket energi. Det är därför jag spelar fotboll.
Göteborg
Det känns hemma för mig. Jag är nästan aldrig hemma i Dalsland. Jag känner mig hemma här. Det är mitt hem. Det är hit jag kommer att flytta igen när jag kommer hem till Sverige.
Att gå från Blåvitt till Serie-A.
När började tanken på att ta klivet ut i Europa att väckas till liv?
Det var nu i sommar som det på allvar kändes nära. På något sätt kändes det att nu är jag redo att testa. Jag har under hela den här tiden försökt att inte tänka på det så mycket. Även om man gör det undermedvetet. I sommar kändes det som att jag var redo.
Vad var det som slutligen fick dig att ta beslutet att söka dig vidare i karriären?
Det var att jag var skadad. När jag fick reda på att Cagliari fortfarande ville ha mig, så kändes det helt rätt. Jag får chansen att spela i Serie-A, trots att jag är korsbandsskadad. Det kändes därför bara rätt att försöka ta chansen.
Din spelstil Sebban. Rivjärnet på mitten, med en överjävlig vinnarskalle. Grinig och enveten som Håkan Mild. ”Som en mix av Werner och Xavi”, sa en supporter nyligen.
Alltså, vad har du i serie-A att göra egentligen?
Jag vet inte (skratt). Min spelstil är väl lite som han sa. Jag kommer aldrig att bli som Xavi, men jag har blick för spelet. Jag tycker inte jag har fått ut det, så jag har blivit mer som en rivare och slitare. En gräsklippare.
Det här vill du alltså komma ifrån?
Jag vill spela med bättre spelare och se hur bra jag kan bli.
Var kommer din inställning och karaktär ifrån?
Jag vet inte. Alltså, den har funnits där hela tiden. Redan från första stund. Jag var helt galen när jag var liten. Sprang ut och skrek och var nog jävligt jobbig egentligen. Det var många gånger som mina föräldrar fick ta mig åt sidan. Det har varit många duster hemma. Men det är min drivkraft. Den i sin tur kommer från både min pappa och min farfar, som båda var aktiva i min moderförening Åsebro. Farfar var med och bildade föreningen och jag har vuxit upp där, så drivkraften kommer därifrån.
Så, när du tar dig hem nu för tiden, så är det inte helt lätt att vara anonym?
Nej, det är lite jobbigt, hehe.
Cagliari visar onekligen att de vill ha dig med… Lånet, med en köpoption inbakad dessutom, är minst sagt speciellt. Med tanke på din spelstil och karaktär… Vad kommer du att tillföra klubben, som de inte redan har?
Det är en bra fråga. Jag hoppas tillföra samma sak som jag har tillfört Blåvitt egentligen. Energi på rätt sätt, så jag får med mig laget. Det är vad jag vill. Sprida energi till laget. Ta cupmatchen mot Falkenberg senast. Jag tog till och med en utvisning, med bara 12 minuter kvar. Ändå vann vi matchen. Där har du det.
Vilka förväntningar har Cagliari på dig, tror du?
Jag hoppas de har höga förväntningar. Jag hoppas jag blir frisk framåt våren och att jag får chansen i Serie-A. Jag hoppas de tror mycket på mig och att dom ser en framtid i mig. Att jag kommer att bli en stabil Serie-A spelare.
Dina förväntningar på dig själv och klubben, hur ser de ut?
Jag har höga förväntningar på mig själv. Det har jag alltid haft. Det har också varit en bra grej genom åren. Att jag alltid vill så mycket.
Sardinien. Inte bara en del av den stora fotbollsnationen Italien, utan en ö tillhörande Italien. Med en ö kommer, som bekant, att vara en öbo. Att verka och spela för ön Sardinien först. Kommer du att klara av det här, tror du?
Utan tvekan. Får jag bara chansen så vet jag att jag kommer att klara det. Kommer jag tillbaka och känner mig hundra i mars, april, så kommer jag att klara det.
Nästa hållplats - Cagliari, Sardinien.
Den åtråvärda Scudetton vanns senast 1970. Sen dess har Cagliari pendlat upp och ned – från Serie-A till Serie-C och tillbaka igen. Nu har klubben befunnit sig i Serie-A under 2000-talets andra hälft. 2010 slutade laget med en 14.e placering (Serie-A består av 20 lag). Hur väl har du följt laget genom åren?
Lite grann. Jag kommer inte ihåg så mycket. Italiensk fotboll har väl inte visats så där jättemycket på svensk tv heller. Det jag minns från Italien under min uppväxt är Sven-Göran Eriksson i Lazio. Jag minns Zlatan i Juventus och sen vidare i Inter och Milan. Min relation till italiensk fotboll är egentligen till de lag som svenskar har varit i. Så jag kan väl ganska lite om Sardinien och Cagliari. Jag kommer att plugga nu, innan jag åker ned. Jag hoppas jag kommer att lära mig mycket och att jag lär mig språket och kulturen. Det kommer att ta lite tid, men att lära mig språket, framför allt det är viktigt, tror jag.
Serie-A. Vad är det som främst lockar dig?
Jag gillar Serie-A. Jag gillar känslor. Dom visar mycket känslor. Sen är det en av de största ligorna och det är där jag vill vara. Det är ganska enkelt egentligen.
Är det din drömliga?
Det spelar ingen roll. Cagliari känns helt rätt just nu. Det är ett lag som är stabilt i Serie-A. Det är en plantskola. Det är ganska lugnt på Sardinien om man jämför med de större fotbollsstäderna. Jag tror att jag kommer att få lugn och ro. Chansen att utvecklas till att ta ännu ett kliv.
Albin Ekdal är redan i klubben. Känner du honom sen tidigare?
Ja. Jag har känt honom sen jag var 14, 15 år. Vi är lika gamla, så jag känner honom sen pojklandslaget. Vi har följt varandra hela vägen. Jag har kontakt med honom nu också. Han har spelat mycket. Det har gått bra för honom. Han var ju i Bologna i fjol. Han är väldigt duktig.
Har du noterat hur många tränarbyten klubben haft de senaste 10 åren?
Nej. Men jag kan tänka mig, hehe.
Jadu, helt sanslöst... och nu var det dags igen. Från och med augusti har klubben en ny tränare. Hur reagerar du på det här?
Blåvitt är en stor klubb i Sverige. När det går dåligt i Blåvitt så känns det. Så jag har väl lärt mig lite grann av det. Jag gillar krav, det är vad som driver mig framåt. Man måste klara av det om man ska bli bra. Så jag ser inte det som ett problem. Jag klarar det.
I gengäld har klubben haft samma president sen 1991. Är det någon slags maffiaklubb du ger dig i lag med nu?
Haha. Det är nog lite så, haha. Jag har haft lite kontakt med presidenten. Han vill verkligen ha mig med i klubben. Det visar han också genom att vilja värva mig, fastän jag är korsbandsskadad. Jag känner mig verkligen välkommen. Det känns smickrande på något sätt. Det har aldrig hänt tidigare, så jag känner mig väldigt glad för det här.
Tror du att det blir något spel för dig i Cagliari, när du väl är återställd från din skada?
Jag har tänkt en del på det. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag kommer att få chansen att känna på det under dom sista matcherna i Serie-A, för att sen vara med från början, under försäsongen, inför nästa säsong. Jag hoppas att jag har fått vara med och känt på hetluften redan då.
Slutet på säsongen kan dessutom bli en tid då du går från utlån till färdig kontrakterad spelare för Cagliari. Vad säger du?
Det är vad jag hoppas på. Att allt kommer att lösa sig framåt våren. Så jag hoppas kunna visa vad jag går för… och jag tror jag kommer att få göra det också (Sebban ler).
Matchen mot Elfsborg. Var det sista gången vi såg dig spela i blåvit tröja?
Nej, det var det inte. Säger jag och ler, haha.
Ja. Nu har det sagt det!
Haha. Det står jag för.
Vi supportrar fick tyvärr aldrig chansen att tacka och hylla dig Sebban! Du fick i din tur ingen vettig chans att tacka alla supportrar. Har du tänkt på att det blev just så?
Det var inte så jag ville ha det. Jag ville ha en sista hemmamatch. Få chansen att säga hej då. Det är alltid så jag har sett det framför mig. Nu blev det inte så tyvärr. Men jag är glad för den sista hemmamatchen jag gjorde. Mot AIK. Det var nog min bästa match, tror jag. Jag hoppas ändå på något sätt få avsluta min tid här…
Hur det än blir… Nu har du chansen! Kom igen. För sista gången på länge. Ordet är ditt!
Jag sitter och bläddrar i det här häftet med alla hälsningar. Som du sa förut så vill alla mig väldigt väl. Det är stort att det är så många som tycker så mycket om mig. Blåvitt ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag känner ett väldigt stöd från alla därute och jag hoppas ni förstår att det är därför jag spelar fotboll. Jag blev väldigt glad. Det är svårt att beskriva. Jag blir till och med lite rörd (här sviker rösten Sebban och det blir tyst en stund).
Det är detta som kommer att ta mig ur de här sex månaderna som jag har framför mig. När det blir som jobbigast, då kan jag plocka upp det här (han viftar med häftet i luften). Jag hoppas de känner med mig och jag kommer att komma tillbaka. Det kommer jag att göra.
Två gånger har du sagt det nu. Va?
Ja, haha. (Sebban är nu alldeles blank i ögonen. Han skrattar och ler).
Du Sebban. Nu är det slut. Jag vill önska dig ett stort lycka till och på återseende.
Tack.
Guld Alex för Alltid Blåvitt, Svenska Fans, Supporterklubben Änglarna och GULD ALEX-Bloggen.
