Sista Stadionpremiären - en speciell känsla

Sista Stadionpremiären - en speciell känsla

Med bara timmar kvar till matchstart fick jag känslan av att skriva av mig. Det blir snabba nedskrivna tankar innan den sista Stadionpremiären någonsin inleds.

Om Romderbyt Roma-Lazio i kväll blir en kokande gryta är det ingenting mot vad som pågår i min kropp just nu. Stadionpremiären, den sista i ordningen väntar i kväll och även om våren stundtals känns väldigt avlägsen så är en Stadionpremiär det enda vårtecknet att lita på.

Jag har sprungit på Stadion som mestadels under 2000-talet. I hopp om vinster har man blivit översköljd av smärtsamma förluster. På Stadion står vi tillsammans som en familj – för sista gången. Det återstår sju matcher på borgen där vi så många gånger fått känna glädje, gemenskap och allt vad det innebär att se Djurgården spela boll. Det återstår sju matcher på den vackraste arenan där vi så många gånger har fått känna besvikelse, depression och allt vad det innebär att se Djurgården spela boll.

Det är dags att ta farväl, det är dags att gå vidare. Jag kommer njuta av varenda sekund medan jag står på den slita träbänken samtidigt som Djurgården jagar boll på en gul-grön gräsmatta. Jag tänker inte prata minnen för det finns allt för många. Men en sak är säker:
Vi kommer att lämna vår borg med huvudena högt. Vi kommer att ha minnen att dela med oss av i all framtid. I kväll börjar vi skriva på det sista kapitlet i Stadions historia. Ett avslut som är värt namnet.

Det finns matcher man minns och matcher man absolut inte vill missa. I dag är en sådan dag. Sedan väntar sex till. I kväll skall Stadion hyllas för dess existens och vad den givit oss, men vi är även där för att hylla världens finaste förening: Djurgårdens IF

Christoffer Sjöström2013-04-08 14:45:00
Author

Fler artiklar om Djurgården