AFC Eskilstuna - IFK Göteborg3 - 1
Sju tankar efter AFC Eskilstuna - IFK Göteborg: Utveckling och uddlöshet
IFK Göteborg hade en tuff söndagseftermiddag och förlorade med 3-1 mot AFC Eskilstuna i en match där tränarna var överens om att Eskilstuna tog vara på sina chanser medan Blåvitt inte gjorde det. Här är Alltid Blåvitts sju tankar från matchen.
1. Blåvit bojkott på läktaren
Blåvitt kom med omkring hundra supportrar till Tunavallen, och matchade därmed Eskilstunas fåtaliga hejaklack. Den enda skillnaden var att hemmalaget hade en högljudd trumma som stagade upp dem. Med manstarkt support hade Blåvitt haft en ljudkuliss som på många klubbars hemmamatcher till sitt stöd. Skälen för bojkott är förmodligen rimliga, även om enbart IFK Göteborg och Malmö FF:s supporterföreningar anser det värt det, och tyvärr har AFC Eskilstuna sedan 2017 samlat på sig 9 poäng på de 3 matcher där bortasupportrarna frånvarit.
2. IFK:s första 20
Efter matchen grämde sig Poya Asbaghi över att man inte lyckats upprätthålla spelet från de första minuterna längre, och det stämmer. De första 20 minuterna hade Blåvitt ett klart spelövertag med 3-0 i hörnor, 9-2 i frisparkar och ett överlägset bollinnehav. Så långt sett dominerade man matchen. Sedan gjorde Eskilstuna mål när Blåvitt inte gjorde det.
3. Kharaishvilis uteblivna skott
Som punkt 3 hittar vi vår georgiske landslagsman som enligt uppgift ska delta i nästa veckas avsnitt av "Efterlyst". Anmäld saknad är även hans skottvilja från förra året. I dag hade han vid tre tillfällen möjlighet att pröva skott. I stället höll han inne med det och gjorde... ja, ingenting särskilt.
4. Proaktiviteten
Inför Allsvenskans start har många oroat sig för att förra säsongens många insläppta mål från fasta situationer skulle upprepa sig. Tränare Poya Asbaghis svar har varit att man, i stället för att reaktivt agera bättre när de fasta situationerna uppstår, kan förebygga dem helt med ett smartare försvarsspel och genom att inte ge motståndarna frisparkar i lika farliga lägen. Detta lyckades förvånansvärt väl i matchen. Innan underläget hade Blåvitt 10-3 i frisparkar, och samtliga Eskilstunas hade tillkommit på egen planhalva. Efter att domarna mattnat i andra halvlek (och i viss mån Blåvitt likaså) slutade frisparkarna 13-11 i Göteborgsk favör, men det hade utan att överdriva kunnat varit 20-5. Detta är en klar, påtaglig förbättring från fjolåret.
5. IFK många gånger en tå kort
Visst, vi fattar grejen att Blåvitt är ett spelande lag, som inte är uppbyggt av elva brunkande hamnarbetare med östtysk brytning. Samtidigt är det påtagligt att många lägen en-mot-en slutar med att motståndarna vinner bollen. Spelarna är ofta axel mot axel, men de blåvita ett ben, en fot eller ibland en tå för kort för att gå vinnande ur situationen och göra något bättre av det. Det måste bli bättre.
6. Anestis blandar och ger - en Allsvenskans Fabien Barthez?
Giannis Anestis gav absolut intrycket av en kompetent målvakt och gjorde flera bra ingrepp i sin allsvenska debut. Han ägde luftrummet bra när han ensam klistrade en hörna på ett sätt som saknats i Blåvitt det senaste året. Samtidigt går det inte att komma ifrån att hans reaktioner på första målet kändes något långsamma, och att hans insats när Eskilstuna gjorde 3-1 upplevdes något halvhjärtade. Han kunde nog ha styrt ut returen i en annan riktning än rakt ut till anfallaren, när den kommit rakt på honom efter Eskilstunaspelarens svaga avslut. Det var inte matchavgörande i sig, men när säsongen summeras är enkla mål som det en viktig del av målkvoten.
7. Uddlösheten
Den sista, och kanske allra mest genomgående tanken under Blåvitts allsvenska premiär var uddlösheten. I straffområdet begränsade Blåvitt sin anfallsstyrka till två spelare, mångfaldigt uträknade av orangea, och de farligaste chanserna man spelade sig till var skottlägen strax utanför straffområdet. Visst mötte Blåvitt ett lag som parkerade bussen, men samtidigt var det väl just mot den sortens försvar som ett spelglatt, bollägande anfallsspel skulle ta oss framåt?
