Sju tankar efter Degerfors – IFK Göteborg ”Blåvitt klättrar i tabellen efter fjärde raka”
Blåvitt tar sin fjärde raka seger och laget som för bara några veckor sedan såg ut att vara på väg ner i Superettan har nu fler lag bakom sig än framför sig i tabellen. Här kommer sju tankar efter att Blåvitt vunnit borta mot Degerfors.
1. Hemmaplansfördel…
Inför matchen var det snack dels om ifall den ens skulle kunna spelas, men också om hur det skulle vara att spela på planen. Tidigt i matchen märktes det att Degerfors var mer vana vid planens speciella egenskaper där bollar stannade fort. Inte sedan Qarabag borta har jag sett ett hemmalag som har en så stor fördel av underlaget som Degerfors hade första 15. Inte så att Degerfors var mycket bättre än Blåvitt, utan snarare att det var tydligt hur bollen inte studsade som Blåvitt avsett samtidigt som Degerfors hade betydligt bättre koll på hur de skulle slå bollarna för att komma rätt.
2. … till en början i alla fall.
Precis som mot Qarabag så slogs jag av känslan att dåliga planer - lite kontraintuitivt - gynnar bra spelare. Inte på det där ”nu kör vi possession och rullar ut motståndarna” sättet, utan att bra spelare ändå klarar av att göra det de vill göra. Marcus Berg är såklart det bästa exemplet på det, som trots att bollarna studsar åt höger och vänster ändå alltid klarar av att ta emot, skarva eller lägga tillbaka bollarna. Tobias Sana och Hosam Aiesh är två andra spelare som – med förbehåll för att Hosams dribblingar blir lidande – också klarar av att ha god kontroll på bollen, alltid är spelbara och redo.
3. Fjärde raka
Blåvitt har inte vunnit fyra raka matcher sedan säsongen 2015. Låt gå för att de kom mot B-lag som Mjällby och Djurgården, men det antyder ju ändå att Blåvitt har något bra på gång. Å ena sidan är det ju såklart tråkigt att Blåvitt kommer igång så pass sen som vi gjorde. Å andra sidan kan det göra underverk inför 2022 att avsluta snyggt och gå in i nästa säsong med en go känsla i truppen och på läktarna.
4. Känslomässiga hissen
Livet som Blåvittsupporter har varit en jävla hissresa 2021. Från vinterkaos där tränare, ordförande , sportchef och klubbdirektör en efter en lämnade, till att se Marek Hamsik ta på sig den Blåvita tröjan, till att se en jävla fiskmås styra in 0-1 hemma mot Degerfors. Det har varit en åktur kan vi i alla fall konstatera. Inte bara i relationen till laget, men också i relationerna till spelarna. Det har funnits ögonblick där man dragit sig i håret och svurit ordentligt över spelarnas aktioner. Men den känslan har bytts ut mot något helt annat. Det känns som om inte bara laget Blåvitt har svetsats samman, utan spelare och supportrar har också svetsats samman på ett nytt sätt.
De klipp som Blåvitt lade upp på hur Alexander Jallow firar 3-0 målet på Djurgården hjälper en hel del. Eller när Tobias Sana tjurrusar mot mål, skjuter ett skott som tyvärr räddas, för att ställa sig upp och tjurrusa hem, vinna tillbaka boll och dra igång ett nytt anfall. Då vill man ju bara storma planen och ge honom den fetaste kramen som går att ge någon.
5. Förbättringspotential?
Att det blir såhär är kanske inte någon jättenyhet egentligen. Mikael Stahre har alltid varit en tränare som snålar med byten, men det går ju inte att komma ifrån känslan av att Blåvitt kanske inte har en jättebred trupp just nu. När Blåvitt mot slutet av matchen blir tröttare samtidigt som Degerfors blir desperatare så hade man ju velat se ett byte som förändrar matchbilden lite, men istället för vi ett väldigt förutsägbart Vilhelmsson – Thern byte.
Det är ju såklart fel att klaga när vi äntligen fått ordning på sakerna, men som sagt. Det hade ju varit lite skönt att få se fler spelare och se Blåvitt förändra matchbilder.
6. Proppen ur?
En del av mig vill verkligen lyfta varje enskild spelare. Hur Marcus Berg är ren och skär klass match efter match. Hur Gustav Svensson är överallt. Hur Calle Johansson blivit en försvarsgeneral som heter duga. Hur Oscar Wendt börjat visa varför han varit lagkapten i ett av Tysklands bästa lag. Hur Hosam Aiesh hittat sig själv igen. Hur Alexander Jallow ser ut som seriens bästa ytterback. Hur Anestis äger sitt straffområde. Hur Bjärs är precis sådär lagom ful, lagom jobbig, tung för att vinna allt men aldrig få frisparkar mot sig. Hur August Erlingmark steppat upp ordentligt. Hur Tobias Sana verkligen spelar med hjärtat på utanpå tröjan.
Men det slutar ändå med att jag måste lyfta Oscar Vilhelmsson. Han har varit ruggigt duktig sedan han fick startdebutera, och idag får han äntligen kröna det med ett mål. Precis som Marcus Berg sade efter matchen så kommer Oscar givetvis ha både med och motgångar i framtiden, men känslan var ändå att det där var det första av många att komma.
7. Säker mark?
Inget är klar förrän det är klart såklart, men någonstans får vi nog ändå säga att det börjar se rätt så klart ut. Blåvitt går i och med dagens seger upp på en åttondeplats, och har således fler lag bakom sig än framför sig. Nu är förvisso lagen bakom poängmässigt närmare än lagen framför, men bottenlag tenderar också att ta färre poäng per omgång.
Tittar vi på lagen bakom så är de Varberg, Häcken, Mjällby, Halmstad, Sirius, Degerfors, Örebro och Östersund.
Örebro och Östersund kan inte gå om Blåvitt (Östersund är ju glädjande nog redan klara för superettan och allt som återstår för dem är väl att den kommande konkursförvaltaren håller föreningen vid liv tillräckligt länge för att sälja av alla kontrakt innan experimentet går i graven).
Så för att Blåvitt ska hamna på en kvalplats krävs alltså att Degerfors tar in sju poäng på Blåvitt (eller 6 poäng och 16 mål), Sirius tar in 5 poäng, Halmstad tar in 4 poäng och 3 mål eller fem poäng, Mjällby tar in tre poäng, Häcken tar in två poäng och Varberg tar in en poäng.
Det är ju en del poäng, men alla lagen har ju trots allt tolv poäng kvar att spela om, eller?
Nja. Inte riktigt.
I och med att lagen möter varandra ganska frekvent så har ju inte alla lagen tolv poäng att ta in på Blåvitt. Varje lag kan enskilt ta tolv poäng, men det finns inte tolv poäng per lag att ta så att säga.
Redan i nästa omgång möter Degerfors Häcken vilket innebär poäng som minst ett av lagen tappar mot Blåvitt. Sirius möter Mjällby, Blåvitt, Häcken och AIK, vilket även där innebär att även om Sirius tar in poäng på Blåvitt så är det på bekostnad av att andra lag inte kan göra det.
Det finns såklart variationer där alla lagen bakom kan gå om Blåvitt, men i och med att lagen bakom kommer tvingats ta många poäng mot varandra så ska det mycket till.
En Dark horse i det racet som nog sover lite dåligt just nu är Häcken. Med usel form (1-4 hemma mot Kalmar senast) och matcher mot Degerfors, Malmö, Siris och Djurgården kvar. Om vi leker med tanken att Häcken förlorar alla 4 matcherna, så behöver Degerfors och Halmstad, ta två poäng för att gå om Häcken. Sirius behöver i det scenariot bara vinna mot Häcken för att gå om.
Att gå in i ett kval med sex raka förluster i ryggen är inte skoj.
