Djurgården - IFK Göteborg1 - 0
Sju tankar efter Djurgårdens - Göteborg (1-0)
Sju väldigt uppgivna och röriga tankar efter gårdagens match mot Djurgårdens IF på Tele2 Arena som slutade med ännu en förlust och noll gjorda mål.
1. Det kanske bara blir en, max två
Jag tillät mig själv att sova på saken. Det ska tydligen få en att resonera mer rationellt. Det här ska nog dock inte ses som något slags facit på om det stämmer. Är nämligen ytterst tveksam till om jag någonsin kommer vakna och känna mig harmoniskt lagd efter att Göteborg har spelat match. Jag vaknade snarare och tänkte: Hur i allsin dar ska jag få ihop SJU tankar om gårdagens match jag så mödosamt och krampaktigt försöker glömma? Utan att ha funnit svar slog jag mig ner vid tangentbordet och började skriva i hopp om att idéerna skulle komma till mig. Inledningsvis är det fortfarande bara en och samma tanke som uppehåller mig. Kanske inte en tanke, utan snarare en känsla. Känslan av uppgivenhet. Det ekar inombords. Tomheten äger rum. Jag är inte deprimerad, jag är bara ett av alla väsen som inte orkar med livet. Mörkt. Men att hålla på Blåvitt är som att vara förgjuten i ett konstant tillstånd av söndagsångest. Vad ska man ens säga längre? Vad ska övriga sex tankar komma att handla om?
2. Åter till fotbollen då
Det är sådan jag är. En lekmannapredikant som kolporterar mina tankar i text. Men vi har också en match att avhandla, så i denna paragraf ska jag försöka presentera lite formell statistik kring gårdagens match, och mina personliga känslor får läggas på paus tills vidare i den mån det går. Vi förlorade alltså med 1-0 mot Djurgårdens IF borta på Tele2 Arena. Kan inte tala för hur underlaget kändes men planen såg åtminstone från läktaren ut som en otäck sandlåda. Vad det nu spelar för roll. Vi kan pröva med diverse ursäkter, allt från domarinsatser, till otur. Men faktum kvarstår - vi gör inte mål. I en match som denna, där jag någonstans ändå må medge är en av, om inte den bästa, insatsen hittills i år - släpper vi in ett mål i minut 6 av matchen (detta ingripande ska få ett alldeles egen numrerat stycke), och där avgörs den. Vår chans till poäng var 0-0. För mål framåt blir det inga i dagsläget. Jo då, vi kommer till lägen, några av dem riktigt bra och ärliga, men det vill sig inte. Och trots att vi gör en okej insats, för att möta ett på pappret (och i allra högsta grad även i praktiken) bättre lag, så talar statistiken för att Djurgården hade minst lika stora möjligheter att stänga den här matchen med både två och tre bollar i nätet till.
3. Det avgörande målet
Jag ska hålla detta kort och koncist för att inte kasta onödigt med skit på enskilda individer. Men kära du stolliga och putslustiga långe karl där bak på mållinjen - Vad pysslar du med? Det håller inte. Samtidigt som jag å ena sidan sympatiserar med stackaren, kan jag inte låta bli att känna en enorm frustration över den otryggheten som jag misstänker sprids över hela laget. Nog har man grubblat över mångt och mycket i det här lagbygget. Bångsbos märkbara försvagning inför i år, tillsammans med den lovordade Haugens tveksamma insatser, kan givetvis ha andra förklaringar. Men jag kan inte undgå att fundera på om inte åtminstone en del av detta timida mittlås påverkas av att ha en skakig pjäs bakom sig, vilket i sin tur leder till många stressade och vaga beslut. Jag får från läktarplats magsår varje gång Benediktsson har bollen vid fötterna, eller finner sig på någon annan plats på plan förutom precis på mållinjen. Så då kan jag någonstans tänka mig att spelarna på plan bär på en ångestkänsla i magen som en tvättmaskin på högsta centrifugeringen i samma situationer.
4. Och härnäst?
Vad har vi då framför oss i kommande omgångar? Norrköping hemma, Degerfors hemma, och BP borta. Även om det i skrivande stund känns aningen hopplöst, och man har svårt att se hur vi faktiskt ska ta poäng i detta tillstånd av oförmåga att göra mål, så har vi inte mycket till val än att ta missödet i nacken och kasta det i backen. Hur vet jag inte, det är inte mitt jobb. Men gör något, vad som helst. Ett steg i rätt riktning enligt mitt "mitt-i-lunchen-killgissande" skulle möjligtvis kunna vara att se vad vi har att jobba med, och anpassa därefter. Vi har ältat det förr, men det syns så tydligt - vi får inte ut max av varje spelare. Högst troligt för att många av dem inte är placerade där de bör. Hur vore det att ställa en vänsterback på vänsterbacken? Eller låta en till synes överprisad mittfältare åtminstone få en chans att visa vad han går för genom att justera in honom i en lämpligare formation? Rycker vi inte upp oss i kommande tre omgångar ska jag presentera nästa verklighet för er: AIK borta, Hammarby hemma, och Häcken borta. Det ser lika svart ut som en säljares samvete.
5. Medierna roar sig
Den enes död är den andres bröd. Eller vad man nu säger. Vi har faktan framför oss på varenda löpsedel: Noll poäng och noll gjorda mål. Vi väcker löje åt mediavärlden och är den stora snackisen i twitterflödet. Dessa råa flin över vår undergång. Det kan vi väl bjuda på. Kanske är det som de äldre diktarna sa - att växlingen i stigande och fallande utgör ett av livets största behag, då lyckan ligger i jämförelsen. En dag när solen står i zenit och vinden står still kanske det vänder. Eller så gör det inte det, men kanske åtminstone går sämre för något annat lag vi inte tycker om. Då kanske man får skratta sig lycklig igen. Men i det evighetslånga mörker vi befinner oss i börjar ett ruggigt faktum närma sig med stormsteg - Superettan 2024. Extra varmt känns dess andetag i nacken när Gais går som tåget. Jag och en kamrat stod igår i halvtid och vägde lite fördelar med att åka ur. Billigare årskort? Förlängd vinter i och med bortamatcher uppe i norr (om man nu gillar vintern)? Och där någonstans tog det ungefär stopp. Kanske skulle man vilja säga något om att det vore nyttigt för oss som förening att få börja om ordentligt på ny kula. Men så kul ska vi inte ha det. Jag har aldrig resonerat särskilt förnuftigt i mitt fotbollstänk och nu är det på tok för sent för att växa upp. Fyra omgångar in och det kryddas på med alla möjliga fåniga och förnuftsvidriga yttranden. Använd era utvecklade sinnen och lyssna inte blankt på mediernas skandalisering. Inte på mig heller för den delen.
6. Och nu då?
Snarlik rubrik nummer fyra. Men nu tänkte jag försöka låta lite mer hoppfull. Från andra halvlek igår tycker jag ändå att vi kan ta med oss lite positiva saker. Vi försöker få igång något typ av spel, många spelare tar ett kliv fram jämfört med tidigare prestationer, och vi kommer faktiskt till ett par målchanser. I det stora hela är det långt ifrån vad man som supporter till en storklubb som Göteborg bör nöja sig med, men i dagsläget får man kanske inte kräva det stora, utan nöja sig med smulorna. Jag tillät mig själv att le under gårdagens match, när Blåvitt under en kort sekvens trycker på, skapar något, och faktiskt “bara” ligger under med 1-0, varpå speloddsen på den stora skärmen ovanför läktaren meddelar att oddsen på Blåvit vinst har gått från 17 gånger pengarna till 26 gånger pengarna inom loppet av sisådär 10 minuter. Det hörs från alla håll att vi inte är några storfavoriter. Men vi får inte glömma att fotboll inte är, precis som livet, så matematiskt-idiotiskt som att de största och bästa alltid vinner. Vi har grisat oss till halvbilliga vinster förut (tänk AIK och Malmö hemma förra säsongen), och den föga optimistiska sidan av mig vill ändå tro att vi kan ro åt oss en pinne eller två nästkommande matcher. Eller så försöker jag bara lura någon. Men vad gör vi annars?
7. Sju tankar nådda
Det blev sju tankar trots allt. Mår fortfarande som en påse skridskor i takt med att tangenterna går varmt. På sätt och vis hatar man fotboll. Ändå låter man det uppta alldeles för mycket av ens tid. Utan att börja älta något psykologiskt trams tycker jag det är oerhört fascinerande hur lojal man är sin klubb. Trots det ringa utfallet man får i gengäld. Om man jämför med vilken annan relation i livet som helst, hade man tagits för att vara alldeles dumdristig för hur mycket man kan tänkas förlåta. Nåväl, man är väl lite dum som låter sig leva i en toxisk kärleksrelation, som aldrig går ut tiden. Om kärleken då är som hyacinten - att den ska slå rötter i mörkret innan den kan skjuta en stark blomma - kanske samma visdom går att applicera på denna underliga form av kärlek, den vi kallar fotboll. Hade hyacinten ränt upp och gått i blom och frö med en gång, hade växten dött lika fort. Men hur länge orkar man se och hoppas på att den där blomman ska växa? Man vattnar och man göder, man hoppas och ber. Men den är kvar under jorden än. Tyvärr stod det aldrig skrivet hur mycket tålamod hyacinten kräver. Men vad har man för val? Man är fast på den här livslånga vägen, i samma bil som övriga som stöttar laget i ur och skur. Ibland kan det dock vara värt det. Det kan vara vackert. Jag och mitt entourage har en liten annan inställning i år: vi ser till att ha kul innan matchen. Under matchen är vi där och ger allt, och efteråt gömmer vi oss under täcket och försöker hitta vägar att förlåta. Som en dålig Hollywoodfilm. Men vad alldeles för mycket, kanske inte just klyschiga Hollywoodfilmer, men definitivt smöriga kärleksromaner, har lärt mig - är att tiden är den klokaste rådgivaren av dem alla. Så oavsett vad Blåvitt tar vägen, så ger tiden oss snart svar.
