Sju tankar efter Djurgårdens IF - IFK Göteborg "Historien upprepar sig"
Sju tankar efter matchen mot Djurgården med fokus på misslyckade byten, spelare på fel positioner och ännu en ihålig trupp.
Blåvitt gjorde överlag en ganska bra match i ungefär 75 minuter mot Djurgården på Tele2 Arena. Trots det slutade matchen med en 3-0 förlust. När Djurgården gjorde 1-0 var matchen över, det kände nog alla inblandade, men att det skulle rinna iväg sista kvarten var onödigt. Det finns trots det vissa positiva aspekter att ta med sig från matchen när man tittar tillbaka på den dagen efter.
1. Det misslyckade kvadruppelbytet
Vi börjar med den stora elefanten i rummet. Jens valde att byta fyra spelare samtidigt i ett läge där Blåvitt var laget som tryckte på för ett ledningsmål med ca 20 minuter kvar. Ett ledningsmål som hade behövts för att Blåvitt skulle gå vidare i cupen. Ut gick Thomas Santos, Gustaf Norlin, Gustav Svensson och Oscar Wendt som ersattes av Emil Salomonsson, Laurs Skjellerup, Sebastian Hausner och Anders Trondsen, vilket var 3 / 4 av backlinjen. Jens menar att han gjorde bytet för att spelarna började se trötta ut och att det fanns gula kort som spelade roll. Det tog knappt 5 minuter innan det istället kom ett mål åt andra hållet, kort därefter visades Adam Carlén ut efter sitt andra gula kort och matchen var över.
Ser man bytena vart och ett för sig så går det att förstå dem. Laurs mot Norlin behöver inte förklaras, Santos var helt slut efter att ha löpt enormt under hela matchen och även om han hade ett övertag på Dahl var det en tidsfråga innan bytet hade behövt göras. Trondsen är förmodligen en bättre offensiv spelare än Oscar och i ett läge där Blåvitt behöver trycka på framåt fanns det en stor risk att åka på kontringar som någon av de varningsbelastade mittbackarna hade behövt stoppa vilket hade resulterat i en utvisning. Adam har visat tidigare att hans fysik kan vara nyttig i en forceringsfas och därför väljer man att plocka ut Gurra istället. Det var en cupmatch och det är förståeligt att man är beredd att chansa för att lyckas vinna matchen men i detta fallet gav det minst sagt motsatt effekt när flera av de inbytta spelarna står för ett ganska svagt ingripande vid 1-0 målet. Det stora problemet här tycker inte jag är bytena i sig utan att man, som min vän så fint sa, inte har gjort en tillräckligt bra riskanalys. Alla som spelat fotboll vet att det kommer bli rörigt om man byter ut i princip en hel lagdel på en gång, speciellt om det gäller backlinjen. Att man dessutom väljer att plocka ut Gurra som är lagets ryggrad, en av matchens bästa spelare och dessutom har rutin av att spela med ett gult kort hängande över sig istället för Carlén gör det hela ännu tydligare. Det hade varit enkelt att exempelvis byta Santos och Norlin i ett första skede, speciellt med tanke på att Wendt var tydlig med att han fortfarande orkade. Ge det några minuter och sen byta ut Oscar och Carlén istället för Gurra för att inte destabilisera hela defensiven på en gång samtidigt som man fortsätter satsa offensivt. Jens och Sindre tog fel beslut, det ser jag och alla andra med facit i hand och ju längre 0-0 hade stått sig så hade Blåvitt fått fler och fler chanser. Men det var i ett läge där oavgjort eller förlust inte var värt någonting så det är onödigt att dra några större växlar av det. Det var en dålig chansning som inte föll väl ut, värre än så var det inte.
2. Slutet för mittbacksexperimentet Adam Carlén
Visst känner man att historien upprepar sig? Adam Carlén som mittback i en viktig cupmatch drar på sig ett rött kort vilket i förlängningen leder till förlust. Visserligen var den ena varningen ganska billig denna gången men det spelar mindre roll i sammanhanget. Men ska man försöka vara lite objektiv så gjorde Adam faktiskt ganska bra ifrån sig som mittback fram till Djurgårdens 1-0 mål, speciellt under de perioder i matchen där Blåvitt försvarar sig lågt. Han är bra i duellspelet om än lite ovårdad emellanåt. Allt detta spelar dock mindre roll när matchen slutar med 3-0 förlust. Jag kan absolut se vilka egenskaper man såg när man värvade honom för att göra om till mittback, men jag ser samtidigt att det aldrig kommer lyckas så länge han spelar i Blåvitt. För att Adam ska bli en bra mittback behöver han tid att spelas in på sin nya position, men den tiden och tålamodet finns inte i Blåvitt. Vi har inte råd med den typen av misstag som man får räkna med under omskolningsprocessen och med förra säsongen allt för färskt i minnet kommer inte vi supportrar klara av att ha överseende med det. Det finns inte heller några U21-matcher där han kan få chansen att utvecklas i lugn och ro. Det är dags att avsluta experimentet med Carlén som mittback och behålla honom på mittfältet. Där kan han fortfarande göra nytta som rotationsspelare.
3. Dahlbergs tavla är mer än bara ett insläppt mål
Pontus har varit mer eller mindre ifrågasatt sedan han kom tillbaka till Blåvitt och ersatte den populära Warner Hahn (kan vi snälla sluta älta det?). Mot Djurgården stod Pontus för en bra insats med några riktigt vassa räddningar som höll Blåvitt kvar i matchen under första halvlek och gjorde det helt okej i spelet med fötterna (för att vara Pontus). Tyvärr är det inte detta man kommer ihåg efter matchen. Det är istället en rejäl tavla på tilläggstid när han sparkar hål i luften utanför straffområdet och missar en boll som Sabovic skickar från egen planhalva hela vägen in i mål till 3-0. Målet i sig spelade ingen roll, 3-0 eller 2-0 hade ingen betydelse, men detta är något som kommer ligga kvar som en våt filt en lång tid framöver. Det är knappast något som varken Pontus eller Blåvitt behöver. För att vara en stabil målvakt behöver man självförtroende och regelbunden speltid. Pontus har inte haft något av det sedan han lämnade Blåvitt för Watford och detta gör knappast saken bättre. Dessutom är målvakten starkt bidragande till att inge trygghet till sin backlinje och tavlor som denna tenderar att ligga kvar att spöka mentalt både hos målvakten men det sprider även osäkerhet till backlinjen. Något som knappast kommer gynna Pontus personligen eller det blåvita försvarsspelet i inledningen av Allsvenskan.
4. Spelmässigt bra, resultatmässigt dåligt…
Fram tills Djurgården gör 1-0 så står Blåvitt upp väldigt bra, på en arena där man har historiskt svårt trots att tilltänkta startspelare som Skjellerup, Hausner och Sebastian Ohlsson saknas. Djurgården är absolut det bättre laget och har ett övertag, men trots det skapar man inte jättemycket chanser. Blåvitt trycker också på för ett ledningsmål i perioder både i slutet av första halvlek och första halvan av andra. Det stora problemet är att man inte kommer hela vägen med att skapa några riktigt bra målchanser. Sen spelar det såklart roll att Djurgården inte behöver gå för ett ledningsmål eftersom de är vidare på krysset. Men när Djurgården väl tar ledningen, ett mål som kommer efter en högklassig aktion från Gullriksen, går luften ur av förklarliga skäl och när Carléns röda kort kommer rasade allt ihop på ett sätt som vi upplevt alldeles för många gånger de senaste åren. Men trots omständigheterna går det inte att acceptera en 3-0 förlust där känslan är att Djurgården vann rättvist. Framför allt det sista målet och hur det kommer till förstärker känslan av att allt är dåligt och katastrof. Det är en jobbig känsla som varken spelartruppen eller de blåvita supportrarna vill ha med sig in när Allsvenskan startar, speciellt inte med tanke på vilka som står för motståndet i premiären.
5. Den ihåliga truppen
För bara någon vecka sedan kändes det som att Blåvitt äntligen hade en bredare trupp än på länge. Sedan dess har Johan Bångsbo sålts till Abu Dhabi, Lucas Kåhed har skadat sig och DMK-affären som verkat i princip klar har spruckit och nu upprepar sig historien igen. Det säger ganska mycket att när Jens vill gå för ett ledningsmål byter han in tre försvarare eftersom alternativen på bänken är iskalla Linus Carlstrand, 15-åriga Benjamin Brantlind, junioren Lion Beqiri och Abundance Salaou. Detta innebär dessutom att man i princip tvingas behålla en misslyckad Oscar Pettersson på planen i brist på alternativ och man tvingas spela Adam Carlén i en ovan roll som mittback eftersom man bara har 1,5 renodlad mittback i truppen (om man räknar Gurra som en halv). Det är nog uppenbart för alla att det finns tydliga hål som behöver fyllas igen under den sista månaden av transferfönstret där framför allt en mittback och anfallare måste vara prio 1. Ola Larsson har haft lite av en smekmånad sedan han gjorde intåg i Blåvitt förra våren, men om det inte dyker upp minst ett nyförvärv på Kamratgården den kommande månaden går det bara att sammanfatta vinterfönstret som ett misslyckande och han kommer vara rejält kritiserad av både supportrar, media och troligtvis även av tränarstaben.
6. Osynliga Oscar Pettersson
Det var nog många med mig som var otroligt positiva när nyheten kom i vintras att en av Brommapojkarnas succéspelare från förra året hade skrivit på för Blåvitt trots konkurrens från såväl utländska som allsvenska klubbar. Men hittills har han knappast levt upp till de förväntningar som han anlände med. OP har haft svårt att bli involverad i spelet och när han väl är det får han det inte att stämma. Mot Nordic missar han två bra lägen och mot Skövde är han nästintill osynlig. Mot Djurgården gör han inte heller något större väsen av sig och står dessutom för en slarvig passning som nästan leder till ett baklängesmål. Han missar även ett bra läge där han hade kunnat göra 1-0 som visserligen var för offside men avslutet lämnar ändå en del att önska. Det finns självklart förklaringar till delar av detta. Till att börja med utgår han från vänsterkanten istället för högerkanten där han stod för 9 mål och 3 assist förra säsongen. Men har vi inte lärt oss någonting om att värva spelare och spela dem på en annan position från förra året? På högerkanten finns visserligen Arbnor Mucolli som mycket av Blåvitts offensiv kretsar kring, vilket också är en förklaring till att OP uppfattas som osynlig i matcherna, men det borde man väl vetat om när man värvade honom i så fall? Det är fortfarande alldeles för tidigt att döma ut Oscar Pettersson i Blåvitt. Alla spelare är inte självklara från start som Malick, Santos och Mucolli. Men som årets prestigevärvning måste han komma igång ganska snart för att inte placeras i Norlins fack som supportrarnas hackkyckling. Oavsett om han spelar som höger eller vänsterytter.
7. Det samlade intrycket från Svenska cupen
När Blåvitt gick in i Svenska cupen hade jag bestämt mig för att se årets cupspel som försäsong och jag hade inga större förhoppningar om att gå vidare från gruppen. Vi var helt enkelt inte redo. Förutsättningarna var allt annat än optimala efter alla skador på lägret i Portugal, men sett till den givna förutsättningarna är känslan ändå att det ser okej ut (att Blåvitt inte kunnat spela ihop en elva under ett matchläger är dock ett annat problem). Matchen mot Nordic är vad den är. Blåvitt dyker knappt upp och ställer ut skorna vilket resulterar i att man ger bort två fruktansvärt billiga mål och man hamnar i uppförsbacke direkt vilket inte ska finnas på världskartan efter förra säsongen. Men man lyckas ändå reda ut det tillslut, om än på tilläggstid, och gör fyra mål framåt vilket ändå får ses som positivt. Jag tror inte förra årets upplaga av IFK Göteborg hade löst en sådan situation. I matchen mot Skövde inledde man lite trevande men man kontrollerade ändå matchen och gav knappt Skövde en målchans. Även om målet kommer så pass sent skapar man ändå gott om lägen framåt för att avgöra matchen tidigare, vilket också är betydligt mer än vad vi fick se förra året. Blickar man bortom Blåvitt ser man flera lag som gjorde bättre ifrån sig i fjol som också haft problem med betydligt sämre lag (Elfsborg och Häcken för att nämna några) så uppenbarligen är det inte bara att städa av den typen av motstånd i cupen. Formkurvan pekar knappast spikrakt uppåt och det finns fortfarande mycket för Blåvitt att jobba på och som måste bli bättre för att slippa oroa sig för en nedflyttningsstrid. Men känslan är ändå att saker är på väg åt rätt håll, även om det är med små steg.