Sju Tankar efter IFK Göteborg – AIK (3-0) ”Blåvitt kör över AIK på Ullevi”
Ett inför säsongen Blåvitt som varit bra hemma hittills hemma på Ullevi ställs mot sin på pappret svåraste tuffaste prov hittills i år, regerande mästarna och antagonisten AIK. Ett prov som Blåvitt plockar ut högsta betyg efter.
1. Positiviteten. Lasse Vibe var inte ens med på plan idag, men jag undrar om inte hans ankomst till Blåvitt gjort enormt mycket för laget och hela föreningen. Den injektionen av framtidstro som laget och föreningen behövde. De första ljusstrimmorna på morgonen. Nu är det såklart bara sex omgångar in i säsongen och Blåvitt är bara några ogynnsamma resultat ifrån att ligga på kvalplats igen. Men någonstans känns det positivt. Blåvitt har 9-1 på hemmaplan, spelade ut Djurgården borta trots att det blev förlust där, ligger en poäng från serieledning och har bäst målskillnad i serien. (Gjorda mål räknas framför att inte släppa in. Så Häckens 9-4 kan ta sig i… Häcken.)
2. Den explosiva pressen. Något jag noterat att Blåvitt lyckats väldigt bra med de senaste matcherna är att variera mellan att pressa och att sjunka bak. Laget låter ofta motståndarna spela runt i backlinjen, men så fort en pass slås lite för löst, eller en spelare slarvar i mottagnignen så pressar Blåvitt. Och Blåvitt pressar inte bara bollinnehavaren. Hela laget pressar. På bollmottagare också. Mot AIK blir det väldigt effektivt när Solnaiternas väldigt offensiva elva lämnar stora luckor mellan backlinje och mittfält. Blåvitt stressar fram misstag, och stressar fram dåliga bollar som Blåvitt istället kan vara först på.
3. Varianterna. Mot Helsingborg såg vi 2-0 komma på en hörnvariant, och mot AIK kommer 1-0 på en frisparksvariant. Att slå en massa olika varianter är riskabelt, för risken är stor att det blir väldigt fel, men just nu ligger Blåvitt på rätt sida.
4. ”Hasse”. Egentligen tycker jag det här var en riktig laginsats. Nyckeln till segern var i mina ögon hur laget vaggade AIK in i en falsk trygghet och sedan stressade sönder dem när de började slappna av. Och det krävdes att alla gjorde sin del. Men Alhassan Yusuf alltså. Vilken spelare. Han pressar över hela plan, är alltid spelbar. Är trygg med boll, hittar lösningar och ger laget lugn. Trots att AIK gång på gång försöker stressa honom behåller han sitt lugn och löser situationerna.
5. Taktisk knock-out. Jag brukar hålla Rickard Norling som en av de bättre tränarna i Allsvenskan. Men idag vinner Poya taktikkriget stort. För att dra en historisk parallell så kändes det som en modern variant av slaget vid Cannae. AIK ställer upp med en väldigt offensiv elva och vill styra matchen. Blåvitt i sin tur låter AIK vara fler på Blåvitts planhalva, men sätter sådan press på AIKs backar att deras bollar aldrig når deras offensiva spelare. De hamnar i blåvita händer. Gång på gång. Blåvitt lät AIK ställa upp som de ville. De lät AIK anfalla som de ville. Och sedan omringade de AIK och körde över dem.
6. Måste gnälla över något. Idag när ärkerivalen blivit pulveriserade av ett ungt Blåvitt där Robin Söder fick gå av efter 30 min och Lasse Vibe saknades är känslan såklart väldigt god. Men något som gnager i bakhuvudet är alla bengaler som kastades mot personalen på arenan. Gång på gång under matchen kastades bengaler in mot planen från AIK läktaren. De flesta landade hos säkerhetspersonalen på löparbanorna, men en studsade hela vägen in till hörnflaggan. När AIK skulle slå hörna till råga på allt. Nu vann Blåvitt ändå med 3-0 så det handlar inte om att jag vill kräva någon skrivbordsseger eller så, men det måste ju bli konsekvens kring vad som är okej att göra och inte okej att göra. En en smällare landar 20 meter från Gais-Marko och Gais får en 3-0 seger. Bengaler kastas medvetet och under en längre tid mot säkerhetspersonal och inget sker. Vi måste få en konsekvens i det här. Vi kan inte ha krigsrubriker där Bravida beskrivs som Aleppo ena dagen och titta å andra sidan andra dagen. Och när vi ändå är inne på det. Hur tänkte de som kastade? Jag är genuint nyfiken. Jag menar, fyrverkerierna ogillade jag, men jag förstod tanken. Nu ska vi göra fräckt Tifo. Till och med Bangern mot Sana förstår jag tanken bakom (viktigt att påpeka att det går att förstå en handling och samtidigt fördöma den). En gammal Blåvit spelare har sålt sig till djävulen och du vill straffa honom. Men att kasta bengaler mot säkerhetspersonal som är där för ER säkerhet? Eller var det löparbanorna som skulle straffas? Vad var poängen? Tanken?
7. Är det här på riktigt? Även under 2018 spelade Blåvitt bra under våren. Då kom hedersamma förluster och några imponerande segrar. Bland annat slogs ju både Malmö och Häcken på en vecka. Ändå stod vi där på ett kallt Grimsta under hösten och fruktade Superettan. Så varför skulle det inte bli samma i år? Där vill jag vända mig mot punkt ett. Framtidstron. Det här är inte längre laget som skulle ha tålamod. Det är inte längre unga oprövade spelare som har potential. Det här är laget som spelar ut regerande mästarna efter noter. Där Benjamin Nygren leder poängligan. Där Alhassan Yusuf gå in och dominerar mitten mot bland annat Adu och Elyounoussi. Spelet sitter bra, över en hel match. Målen trillar in. Spelarna är inte bara lovande, de är etablerade i Allsvenskan. Det här är på riktigt.
