IFK Göteborg - FC Köpenhamn1 - 2
Sju tankar efter IFK Göteborg - FC Köpenhamn (1-2) “Man måste se på kvällens match som ett styrkebesked”
Efter en efterlängtad vinst senast mot Falkenberg var det dags för Blåvitt att ta sig an den danska giganten FCK på Nya Ullevi i kvalet till Europa League. Man var tydliga underdogs och hade egentligen ingenting att förlora. Men förlora gjorde man ändå, dock med flaggan i topp.
Tungt, men starkt
Att förlora på detta sättet är aldrig roligt och att försöka sätta ord på känslorna man känner är svårt då det svenska språket inte räcker till. Å andra sidan är det något vi vant oss vid under 2020 års säsong och det är nu viktigare än någonsin att hålla huvudet högt inför den Allsvenska bottenstrid vi står inför. Man måste se på kvällens match som ett styrkebesked. Att man är minuter från att slå ut Köpenhamn ur europakvalet och tvinga dem till att låta klockan gå med bollen vid hörnflaggan är minst sagt ett gott tecken.
Ont i magen första kvarten
Säga vad man vill om Poya, men ett tryggt, fint grundspel lyckades han införliva i detta lag som varit vana vid långa bollar och tuffa tag. Tryggt kändes knappast spelet i början av kvällens match, istället fick man ont i magen varje gång någon av mittbackarna höll bollen längre än tre sekunder utan att slå den långt. Kanske berodde det nervösa spelet på motståndet och matchens stora vikt och jag förstår att man stundtals valde att spela på det sättet. Det var bevisligen helt rätt då FCK inte fick hål på Blåvitts försvar, men avslappnad var man inte direkt där i TV-soffan.
Skillnad på tjong och tjong
För att fortsätta på temat “långbollar” vill jag slå ett slag för den offensiva rensningen, den som kan förhindra målchanser bakåt samtidigt som den skapar målchanser framåt. Man kan inte säga att Blåvitt lyckades bemästra den i början av matchen. Istället tjongade man upp bollen på måfå och nådde ofta en Farnerud som efter 36 år i livet borde ha bättre koll på offsideregeln. Alternativt slogs bollen ut över sidlinjen. Det ska sägas att tjongbollarna slogs med bättre precision senare i matchen vilket var bra för om man ska tjonga ska man tjonga ordentligt.
Rolle + Ferran
Det har blivit uppenbart att Rolle och Poya har olika syn på hur Blåvitt ska spela och jag kan sakna det fina spel som man ofta lyckades spela under Poya. Dock tycker jag att man fortfarande ser tendenser från dessa nu svunna tider och de tendenserna signeras troligen Ferran Sibila. Även om Blåvitt idag spelade en märklig variant mellan Nilssons raka, långa och tuffa spel samt Poya/Ferrans finlir tror jag att de två olika spelidéerna så småningom kan smälta samman till något mycket spännande. En mix av det gamla och det nya Blåvitt kanske kan skapa ett nygammalt spelsätt med det bästa av två världar.
Vilken satsning, Expressen!
Jag var till en början smått irriterad över att matchen varken visades på Dplay eller Viaplay. Hur många abonnemang ska man behöva teckna för att följa sitt lag i pandemins tid egentligen? Men jag blev positivt överraskad. Efter en lång sommar med Dplay var det minst sagt uppfriskande att se matchen på Sportexpressen play. Inför matchen visades långa intervjuer med Bjärsmyr, Erlingmark och Jakob Johansson, något som kändes påkostat till skillnad från Dplays halvminutsintervjuer med stressade spelare vid sidlinjen. Också kul med Tobbe som kommentator. Han har en fallenhet för att kommentera och han stod för rimliga analyser och lyckades (nästan) hålla sig mindre partisk än Dplays experter.
Alhassan Yusuf
Jag vet att han hyllas varje match, men jag tycker inte man kan ge Alhassan Yusuf för mycket beröm efter den säsong han har gjort. Ikväll visar han återigen att han är en spelare av internationell klass som utan tvekan hade platsat i FCK:s startelva. Han har redan många klubbars ögon på sig och efter kvällens match är de sannolikt ännu fler. Att göra en bra match på Guldfågeln Arena är en sak, att göra en bra match mot FCK i europaspel är en annan...
Vem är du egentligen, Tobias Sana?
Kan inte för mitt liv förstå mig på Tobias Sana som fotbollsspelare. Han gör så mycket bra, men likafullt så mycket dåligt. Han missar en straff, avgör med en annan. Han gör bort tre spelare, tappar sedan bollen. Han gör viktiga poäng och slarvar bort drömlägen. Han avgör matcher åt båda håll. Ofta är han självkritisk i sina intervjuer, men upprepar samma misstag i nästa match. Kanske kan Sana och hans ojämna spel symbolisera hela Blåvitts säsong - ibland sensationellt bra och ibland häpnadsväckande uselt.
