Sju Tankar efter IFK Göteborg – Helsingborg (1-3) ”En oroväckande trend”
Gustav Norlin gjorde mål igen. Som tack för tre mål på de två senaste matcherna byttes han ut mot en skadad anfallare när Blåvitt jagar kvittering.

Sju Tankar efter IFK Göteborg – Helsingborg (1-3) ”En oroväckande trend”

Det har gått snart 24 timmar sedan slutsignalen, tid som inte på långa vägar räcker för att släppa besvikelsen över matchen och försöka göra en helt nykter analys. Men vi kör ändå!

1. Loj inställning över hela spektrat
Givetvis är det spelare och ledare som ska bära det stora hundhuvudet här, men det går inte att komma ifrån att det var rätt avslaget på både plan och läktare under dagen. Svårt att peka på något specifikt. Kanske hade många fortfarande tankarna på valet och inte kände att fotbollen låg högst upp på listan? Hur som helst så var känslan att det var en rätt loj match. Två snubbar på min läktarrad han gå och köpa blasköl i 13:e minuten, för att sedan gå på en andra blaskrunda i den 42:a igen. (Själv missade jag Helsingborgs 1-2 mål för att en blasksugen jävla gajsare inte kunde vänta i tre minuter till…) Smal grej att gnälla över kanske, man när publiken uppenbarligen tycker det är viktigare att köpa folköl än att se fotboll kanske det inte är så jävla konstigt att spelarna tycker det är viktigare med sociala medier än med matchen.

2. Förutom då…
I ovanstående ska såklart inte de ständiga hjältarna i Tifogruppen räknas in.

3. Insatsen på plan?
Ja, vad ska man säga om den? Blåvitt har chansen på fjärdeplatsen. Blåvitt kan ge sig in i kampen om Europa på allvar. Blåvitt kan till och med börja smyga i bakgrunden av guldstriden. Allt som krävs är en seger hemma mot ett superettanlag!

Och givetvis blir Blåvitt totalt jävla utspelade. Enda anledningen till att det var match i 90 minuter var för att Helsingborg var så jävla usla och brände friläge på friläge. Blåvitt gjorde verkligen sitt yttersta för att låta Helsingborg ta en storseger.

Jag vet att den känslomässiga hissen såklart åker både upp och ned, och det finns en del känslor inblandat i det här. Skulle Blåvitt vinna mot Djurgården (ha ha) i nästa omgång så kommer vi stå där som idioter och drömma igen. Men bakom den känslomässiga hissen finns en sanning som är väldigt svårsmält.

Även om Blåvitt blir bättre 2023, så kommer man nog inte ha en lika fin chans som man hade i år. Ja, unga spelare som tar för sig sedan serien vände i all ära, men säsongen 2022 så stod stjärnorna verkligen rätt för att ta ett stort sportsligt kliv. Malmö havererar, AIK likaså. Hammarby förlorade både borta och hemma mot Värnamo. När var senast så många av förhandsfavoriterna spelade så dåligt som de gjort 2022?

Räck upp handen den som tror att Malmö kommer tillåta sig göra en lika svag säsong 2023? Räck upp handen den som tror att AIK kommer vara lika svaga 2023? 

I år gavs Blåvitt en gyllene chans att komma någonvart. Trots en del steg fram så går det inte att komma ifrån en enorm frustration över att vi sumpade en sådan chans.

4. Fingertoppskänsla?
Jag fattar att man vill röra om i laget, men ibland tänker jag och Stahre ändå extremt olika. På Twitter skrev jag efter att Hosam Aiesh varit inne i typ 5 minuter att det var ett uselt inhopp. Nu spelade Hosam upp sig en del (även om hans första aktion var att slå en femmeterspass till inkast) och inlägget var definitivt skrivet i affekt, men jag är trots allt av åsikten att det var ett byte jag nog inte gjort. Hosam Aiesh är bra på att göra sin gubbe. Gärna två. Stanna med bollen, vänta in pressen och ta sig förbi den. När det blir bra så tar han sig förbi två spelare och har gigantiska ytor att löpa på vilket tvingar de försvarare som är kvar att antingen gå på Hosam, eller ge Hosam fri yta och istället markera Marcus Berg.

Problemet är att Hosam Aiesh kommer in i underläge 1-2 när Helsingborg har parkerat bussen i straffområdet. Det hjälper föga att Hosam tar sig förbi två gubbar när Helsingborg fortfarande har åtta kvar i straffområdet.

Liknande gäller Suleiman Abdullahi som får göra debut efter skadefrånvaro. Vill man vara snäll kan man konstatera att ’Sulle’ kom till några lägen. Vill man vara mindre snäll kan man konstatera att noll spelade minuter det senaste året (typ?) visade sig tydligt i precisionen vid de lägena. Agerandet som leder till 1-3 målet skriker med all önskvärd tydlighet om en spelare som inte rört många bollar den senaste tiden. Frustrerande att se när de kommer in på bekostnad av de två spelare som faktiskt gjort poäng under matchen, Gustaf Norlin och Eman Markovic. (Nu gjorde väl inte de några dunderprestationer heller, men de ordnade i alla fall ett mål.)

5. Kan vi porta Anders Ekberg någon gång?
Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva påtala det här, men Anders Ekberg är en sensationellt usel domare och jag förstår verkligen inte varför han får fortsätta döma i Allsvenskan. Nu hade det antagligen inte gjort någon större skillnad för resultatet, men snubben dömer ju inte efter regelboken. Han kör helt på sin egen brist på känsla. Vägrar konsekvent att ge ut kort i början av matcherna, och slänger alltid fram en tilläggstid på tre eller fyra minuter, oavsett vad som hänt i matchen. Tre mål i första halvlekt t ex, där Helsingborgsspelarna lite oskönt står och firar första målet i två minuter framför hemmaklacken. Ingen tilläggstid alls.

8 byten, flera skador, avbrott för kramp m.m. i andra halvlek? Fyra minuter. Killen lever ju i en alternativ jävla verklighet.

6. En oroväckande trend.
Något som jag var kritisk för under Mikael Stahres förra vända i IFK Göteborg var att laget ofta spelade som sämst när man hade något att vinna. Förvisso vann vi cupfinalen 2013, men i övrigt var vi oftast väldigt svaga i matcher där vi hade något att vinna. Ta t ex 2014. Seger i premiären borta mot AIK. Fullsatt hemmapremiär mot Malmö. Fjolårsettan mot trean. Drömläge att få en fantastisk start på säsongen.

Totalt jävla utspelade, 0-2 efter 25 minuter och 0-3 till slut.

Eller ta Allsvenskan 2013. Efter 25 omgångar ligger Blåvitt en ynka poäng bakom Malmö. 51 poäng mot 50 poäng. Blåvitt tar fyra poäng de avslutande fem omgångarna. Man förlorar mot Kalmar, förlorar mot Djurgården, spelar oavgjort hemma mot Öster, förlorar borta mot Mjällby, och vinner den betydelselösa avslutande omgången hemma mot Norrköping.

I år har det varit flera gånger där Blåvitt haft chans att haka på i toppen på riktigt. Varje gång har det kommit en riktig jävla plattmatch. Det är en oroväckande trend.

7. Where do we go now?
Tja, vi har sagt det förr, att ”Nu är det nog ändå över väl?” så vi säger inte det den här gången också. Nästa match är borta mot Djurgården, och utan att ta ut något i förskott kan vi i alla fall konstatera att det på förhand är en svårare match än den mot Helsingborg…

 

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2022-09-13 20:45:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg

Styrelsen för IFK Göteborg spelar ett högt spel