Sju tankar efter IFK Göteborg – Mjällby (3-2) ”Vad tar vi med oss från det här?”
IFK Göteborg slår Mjällby hemma på Ullevi och tar sin andra seger i rad i en match som på förhand skulle handla om Marcus Berg och Oscar Wendts återkomst. Istället blev det en ångestladdad tillställning där Blåvitt återigen ger bort på tok för enkla mål. Lyckligtvis klarade laget av att avgöra den här matchen mot slutminuterna.
1. Vad tar vi med oss från det här? Å ena sidan är tre poäng alltid tre poäng. Det spelar ingen roll om Mjällby så hade 100 skott i stolpen. Blåvitt vann och tog tre poäng. Mjällby tog noll. Samtidigt kan vi med hyfsad säkerhet säga att ett lag som släpper in så billiga mål som IFK Göteborg tyvärr ofta gör inte vinner många fotbollsmatcher. Som av en slump (not) har IFK Göteborg inte vunnit så jättemånga fotbollsmatcher heller.
Frågan blir vad vi tar med av det här? Ska vi fokusera på det positiva och försöka bygga något bra. Hoppas att en seger lyfter självförtroendet och släpper lite vikter från axlarna? Eller finns det en risk att sådant leder till att man blir för avslappnad när det gäller de punkter som kräver förbättring? Ska vi istället lyfta den långa lista på saker som behöver förbättras och hoppas att laget med hjälp av tre poäng i ryggen enklare kan hantera listan med förbättringspotential? Går det att hitta en mellanväg? Jag tänkte nog försöka hitta mellanvägen, väl medveten om att det kan vara dömt att misslyckas.
2. Sightorsson och Berg. Redan inför matchen var känslan att Sightorsson och Berg har potential att bli ett av seriens farligaste anfallspar och dagens insats får mig inte att ändra den uppfattningen. Varsitt mål idag, och Sightorsson skrevs också upp för två assist, medan Marcus Berg hade hockeyassist på det tredje målet och i mina ögon är den som skapar yta åt Sightorsson på det första målet. Det här är ett riktigt tungt anfallspar att möta och jag tror de kommer ställa till med bekymmer för många försvar i serien.
3. Är inte det här ett defensivt balanserat lag? Vid en första anblick när man ser fyrbackslinjen med Sebastian Eriksson och August Erlingmark framför sig så kan man lätt få för sig att det här laget skulle vara en defensiv befästning som motståndarna skulle stånga sig blodiga mot för att försöka skapa en målchans.
Men så var inte fallet. Mjällby får två rätt enkla mål och hade bud på fler mål, bland annat så tvingades Anestis tippa ett skott upp i ribban. Att Mjällby, de styrkorna som finns i laget till trots, tillåts komma till ett ”fullsatt” Ullevi och göra två så enkla mål är långt ifrån godkänt. Blåvitt ser på pappret riktigt defensivt starkt och tungt ut, men något saknas just nu.
4. Gegenpressing. Ett koncept som gjorts populärt framför allt kanske av Jürgen Klopp under hans tid i Dortmund och Liverpool där man lägger riktad press på motståndarna för att vinna boll i farligare lägen. Klopp ska själv ha sagt att det inte finns någon spelfördelare i världen som kan skapa en farligare målchans än en boll vunnen i rätt läge. Det ska sägas att Blåvitt har försökt sig på det förr. Redan Poya Asbaghis Blåvitt försökte ofta press högt för att vinna boll i farliga lägen, men det känns som om dagens trupp kanske är lite bättre lämpad för det. Berg och Sightorsson är smarta nog för att kompensera för det de saknar i fart samtidigt som de har tyngd nog att störa de flesta backar. Men det ska också lyftas ett varningens finger för att man inte får gå bort sig för hårt i den pressen, då den lätt skapar ytor bakåt.
5. Ni är ett lag, eller hur? Jag tror att de flesta spelare har blivit så pass indrillade i de gamla klyschorna att de instinktivt kan dra en klassisk ”vi vinner och förlorar som ett lag”, men tyvärr tycker jag inte att alla spelare visar just det. Det är enkelt att säga, men hur många gör faktiskt sitt bästa för att ta ansvar för laget? Det är ju en sak att ta ansvar för sig själv. Att se till att du själv slår bra pass, att du själv jobbar hem när det behövs och att du själv sätter de chanser du får. Det är en annan sak att ta ansvar för lagets bästa när andra gör misstag.
Jag inser att det kanske blir lite flummigt, så låt oss sätta ett tydligt konkret exempel. Det egna ansvaret ligger i att slå en bra pass. Men om du ska ta emot en pass och din medspelare slår en dålig boll. Vad gör du då?
Tyvärr såg jag flera spelare idag som pekade mot sina medspelare att ”här är jag” samtidigt som Mjällby försökte sätta igång en spelvändning. Där hade jag velat se att spelarna tydligare accepterade situationen och började jobba med bollerövring. För de där två sekunderna som du står och ger din lagkamrat onda ögon kan vara de två sekunderna som gör skillnad på om du täcker ett skott eller ser det gå i mål.
6. Tre poäng är tre poäng. Oavsett hur man tycker insatsen var (och jag tycker för att hålla mig kort helt ärligt att Blåvitt som lag inte förtjänar de supportrarna man har just nu) så vann Blåvitt. Det är nu två 3-2 segrar i rad. Det går att säga att Blåvitt inte ska ligga under hemma mot Mjällby bäst man vill. Laget vände matchen (vilket för övrigt var första gången på ett bra tag) och tog tre poäng. För första gången på pinsamt länge är Blåvitt ett lag på övre halvan av tabellen, och det är något att ta med sig.
7. Är det här en professionell liga? Jag tycker ofta man snackar om hur Svensk Fotboll ska utvecklas. Hur vi ska bli bättre och kunna hävda oss ute i Europa. Hur omsättningen ska gå upp. Och då tycker jag nog ändå att vi måste kunna ställa lite högre krav på hur klubbarna hanterar vår högsta serie. Att nivån på fotbollen är låg kan vi inte göra så mycket åt just nu, men vi kan ju i alla fall försöka paketera vår kassa fotboll i ett fint litet paket. Enter Mjällby, som tvingar matchen att skjutas upp för att de åker till matchen med så sent att en bilkö på E6:an stoppade dem.
”Det var bara 30 minuter, sånt som händer” kanske ni tänker, men det är just den här typen av slarvighet som gör att Allsvenskan förblir kass fotboll inpackad bakplåtspapper inknutet i en överbliven snodd.
Ja, det är bara 30 minuter, men det leder till tv-publik som kanske missar andra program de ska se på, åskådare som missar sina bussar/tåg hem efter matchen. Barnvakter som inte blir avlösta i tid.
Allt för att lilla Mjällby sätter sig på bussen utan tidsmarginal. När en match börjar 17:30 på en söndag och ni bara har tre och en halv timmes bussfärd till matchen så finns det liksom inga ursäkter för att komma sent.
Vill vi att Allsvenskan ska vara en seriös professionell liga så måste vi ställa högre krav på klubbarna. Vi måste sluta se mellan fingrarna med att Mjällby inte kan reseplanera. Sluta se mellan fingrarna med att Degerfors glömde tanka elverket.
Och kanske framför allt. Sluta se mellan fingrarna på hur Discovery hanterar sina rättigheter. Att lilla Mjällby hellre lägger krut på att låna in Malmöspelare än att passa tider hade vi nog alla väntat oss. Att Discovery som trots allt lagt ganska stora summor på att köpa rättigheterna till Allsvenskan en och en halv säsong in på de rättigheterna fortfarande inte klarar av att leverera en fungerande tjänst däremot är under all kritik.
I mötet mellan Degerfors och Malmö var ljudet borta 30 minuter, och under Blåvitts match var det flera användare som rapporterade att de blivit utloggade ur tjänsten. Själv satt jag i telefonkö i ca 15 minuter för att nå supporten innan jag tröttnade och bytte till en fulstream.
Till råga på allt så har de gång på gång mage att alltid skylla på kunderna istället för att ta eget ansvar.
När ska supportersverige organisera sig mot det här egentligen? SEF verkar ju ganska ointresserade av att lösa det så länge Discovery puttar in sina miljoner, så om vi vill ha till någon förändring måste vi nog visa det med våra plånböcker. Det är nog dags att säga upp abonnemangen snart för att markera mot vanskötseln.
